Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] Album: WEEZER – Pinkerton

WEEZER

Pinkerton

Geffen/MCA

Weezers debutalbum var visserligen en formidabel popplatta, fulladdad med charm, egensinne och en hel räcka klockrena låtar. Men trots de småknäppa låttitlarna och texterna om tröjor och hårdrockposters var »Weezer« ändå ett ganska konventionellt »alternativt« popalbum.

Åtminstone framstår det så vid en jämförelse med »Pinkerton«. Här gör nämligen Weezer allt de kan för att täppa till truten på dem som hävdat att de är en skivbolagsprodukt som blivit serverade både sound och image på silverfat.

»Pinkerton« är ett långt steg ifrån debuten, och antagligen inte alls i den riktning som David Geffen helst önskat.

»Slamrig« är ett söndertröskat ord i rockrecensioner, men om det är något ord som beskriver den här plattan så är det just det. Gitarrerna distar och tjuter, basen är bångstyrig och slirig som ett gummiband, trummorna ligger långt fram i mixen och, ja, här låter de verkligen som kaffeburkar.

Samtidigt har Rivers Cuomo vridit till, knycklat ihop, manglat, och centrifugerat sina låtar samt låst ute Ric Ocasek från studion för att undvika att någon skulle komma in och släta till och ställa till rätta. Weezer har producerat själva den här gången.

Med utmärkt resultat. »Pinkerton« är roligare, sexigare, coolare och mer intressant än »Weezer«. Plattan rymmer fler bottnar och avslöjar en betydligt rikare kryddning. Singeln »El Scorcho« andas Pixies på knashumör, »Falling For You« snor oblygt sångharmonier från tidiga Beatles, gitarrerna viner som hos Dinosaur Jr och även om det kanske inte direkt är Weezer-hjälten Gary Numans förtjänst far det fräcka analoga syntslingor in och ut ur låtarna.

Detta utan att det direkta och omedelbart poppiga försvinner. »Pinkerton« är en oerhört catchy platta, med flera refränger som överträffar det bästa på debuten. Lyssna bara på »Getchoo« eller »The Good Life«.

I texterna är emellertid Cuomo lika rak och underhållande som tidigare, om än lite kaxigare den här gången. Fast när tjejen han nästan är förlovad med visar sig vara lesbisk (»Pink Triangle«) lider vi med honom.

Weezers andra album är betydligt bättre än väntat och rymmer egentligen bara ett svagt spår, den lite anonyma »Across the Sea«.

Den stora frågan är bara varför man döper något så här lödigt efter en jönsig löjtnant i Puccinis »Madame Butterfly«.

Håkan Steen

Filed under: Album #20, Betyg 08, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: