Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] Album: THE WANNADIES – Bagsy Me

THE WANNADIES

Bagsy Me

Soap/MD

Två grumliga gitarrer, en fräck fyrtakt och en trevlig ung mans röst. Det är vad Wannadies reducerat sin musik till genom åren; från deras tidiga violinvirvlande indiefolkrock till denna opretentiöst pluggpunkiga biltripp tillbaka till sent sjuttiotal — men utan att fastna i bilkön. Wannadies har inte bara hittat en egen fil, utan den gamla nedlagda landsvägen inåt landet. De har blicken fästad i vägen framåt men ändå full koll på backspegeln.

Det är en lång, halvt svindlande rock’n’rollercoaster med nerviga new wave-nojor i dalgångarna och utsikt över vida amerikanska alternative-fält högst upp.

Jag får lust att åka till sommarstället en särskilt hjärtlös höstdag, sätta nyckeln i det frostbitna låset, kliva in i ett kylslaget vardagsrum och sätta på »Bagsy Me« mitt på golvet. Värmen skulle strömma rätt ut som från ett elektriskt element, krypa in i varje hörn av huset och kroppen. Det här är musik man vill hålla sina frusna händer över; ett album för en lång vinter.

Det är också social musik; låtar för två eller flera; att dela med sin flickvän på sängkanten eller i trängsel med hundratals febervarma fans.

Överallt i producenten Nille Perneds klassiska ljudbild, som på prydnadshyllor och piedestaler, står små perfekta skulpturer av blockflöjter, moogiga monosyntljud, stråkar eller körer. Enstaka låtar (magiska åtta minuter långa avrundningen »That’s All«!) trippar ut som nattliga intercitytåg i rasande raveregioner, andra håller sig snällt mellan akustiska maj 7-ackord och ostämt Ringo Starr-piano, men aldrig någonsin känns det splittrat, aldrig någonsin (frånsett den småtrista leken med Kinksiga tonartsbyten i »What You Want«) kan eller vill man spåra influenser.

Det låter ärligt talat inte särskilt mycket »Wannadies« heller, Pär Wikstens röst och låtar gömmer sig gärna bakom gåtfulla draperier. Är han från Midlands eller Skellefteå? Sjunger han om minnen eller nutid? Drömmar eller sannsagor? Är Wannadies fortfarande passionerade skivköpare eller lyssnar de bara passionerat på gamla plattor?

Just här finns attraktionen i dagens Wannadies — de är varma, svängiga, sympatiska och intelligenta, utan att skriva oss på näsan med stökiga egoklichéer; helt enkelt det allra första svenska »indie«-bandet ur sin generation som vuxit upp inte bara med värdigheten i behåll, utan med en nyvunnen aura av tidlöshet.

De vackra rynkorna i musikens ansikte har gett Wannadies karaktär.

Kjell Häglund

Filed under: Album #20, Betyg 07, Kjell Häglund, ,

One Response

  1. Archibald skriver:

    Bagsy Me är en helt fantastisk skiva. Harligt att den får uppmärksamhet 2011 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: