Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] Album: LEWIS TAYLOR – Lewis Taylor

LEWIS TAYLOR

Lewis Taylor

Island/PolyGram

Jag har ett väldigt ambivalent förhållande till Lewis Taylor. Jag har spelat hans debutalbum oavbrutet i en vecka, flera av låtarna är bättre än något annat jag hört i soul-väg på väldigt länge. Och de blir bara starkare ju mer jag lyssnar på dem.

Men ju mer jag får reda på om Lewis Taylor desto tveksammare blir jag.

När jag läser intervjuer med honom, där han förklarar hur han inför inspelningen av sitt album spenderade ett och ett halvt år med att lära sig allt om nittonhundratalets svarta musikhistoria, hur han läste allt han kunde komma över, lyssnade på det, analyserade det in i minsta detalj och sedan gav sig i kast med att plocka ut det viktigaste av det han lärt sig till sitt debutalbum.

Lewis Taylor är en trettioårig vit snubbe från norra London som har spelat i en väldigt sen upplaga av Edghar Broughton Band. Han älskar Scott Walkers »Tilt« och är god vän med Pink Floyds David Gilmour.

Men han har en bra röst, han gör en oklanderlig imitation av Marvin Gaye kring »I Want You«. Han skriver melodier som ibland är lika starka som Stevies refränger på de där odödliga sjuttiotalssinglarna och han ramar in allt det här i högst originella arrangemang.

Men Taylors debut är också en irriterande uppvisning i hans överdrivet eklektiska musikteorier. Han samplar inte samma funk-breaks som alla andra utan har i stället rotat upp Joe Meeks »Magnetic Fields« som han baserat »Lucky« kring.

Han älskar Yes (speciellt deras skivomslag) och Genesis. Tangerine Dream och Killing Joke är stora inspirationskällor och han försöker pula in sina nyvunna kunskaper om medeltida europeisk kyrkomusik i sin Leon Ware-doftande version av nittiotalssoul.

En av Taylors allra bästa låtar — »Asleep When You Come« — har han, likt Oasis, gömt någonstans på sin senaste EP, »Lucky«. I »Asleep When You Come« har han fångat den felande länken mellan Leon Wares monumentala sjuttiotalsproduktion av Marvins »I Want You« (se POP #15) och den här veckans mest spännande hip hop-experiment på, säg, Mo’Wax eller franska Source.

Lewis Taylor är egentligen rockjournalist, det måste han vara. Men han har gjort ett album som bitvis är en fullkomligt bländande uppvisning i teoretisk soul som alla borde vilja ta till sina hjärtan. Förutom teoretiska rockjournalister som ibland kanske hänger upp sig lite för mycket på allt annat än själva musiken. För det råder ju ingen tvekan om att Lewis Taylor är bäst i klassen. Han har femmor i alla ämnen och har alltid med sig ett fint rött äpple till fröken.

Andres Lokko

Filed under: Album #20, Andres Lokko, Betyg 06, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: