Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] Album: THE SHAMEN – Hempton Manor

THE SHAMEN

Hempton Manor

One Little Indian/Virgin

Sommaren 1992 stod jag tillsammans med 25 000 främlingar på ett fält utanför Glastonbury i England och lyssnade på etnobotanisten Terrence McKennas profetior om ravekultur, hallucinogena droger och den kommande apokalypsen. Monologen ackompanjerade The Shamens analogt blippande technoslingor. Den avslutade deras största framträdande någonsin, ett framträdande som kanske också var höjdpunkten på deras karriär.

Vad man än har för åsikter om de idéer som framfördes, eller om musiken, så var det ett ovanligt scenario. Hur många grupper med tre singlar i rad på engelska topp fem-listan (»LSI«, »Ebeneezer Good« och »Boss Drum«) har så hängivet försökt förmedla esoteriska idéer till sin publik? Hur många grupper har fått en ansenlig del av västvärldens tonåringar att dansa till allvarligt menade texter om shamanism, alkemi, Gaia och eskatologi? »Ebeneezer Good« var förstås inget annat än en stunds drogpropaganda i komediform (»Ee’z er good«), men det är en annan historia.

Det som gjort Shamen fascinerande är tre saker. Det första är att de med albumet »In Gorbachev We Trust« och uppföljaren »Entact« var en av de första grupper som försökte kombinera rock med elektronisk dansmusik. Det andra är att de med sin Synergy-show presenterade idén att ta med sig inte bara ett liveframträdande utan en hel klubb med egna discjockeys på turné. Det tredje är just deras sätt att, framför allt på albumet »Boss Drum« (som innehåller de tre nämnda topp fem-singlarna), kombinera hyperkommersiell danspop med »informativt« profetiska texter.

The Shamen har varit speciella genom att placera saker i nya sammanhang; beståndsdelarna i sig har aldrig varit särskilt intressanta. Därför lyckas de heller inget vidare när de på nya »Hempton Manor« gör instrumental dansmusik. Albumet är inspelat på bara fem dagar och låter — inte särskilt överraskande — som ett Shamen utan sång med en spontanare, mer »underjordisk« attityd. Det är samma optiska syntljud, samma psykedeliska popmelodier och de delvis nya rytmerna — ofta med tunna breakbeat-ambitioner — räcker inte längre än till nästa tolva i vilken uppdaterad DJ-back som helst. Det här är — gäsp — mer elektronisk dansmusik. Ingenting annat.

Sebastian Stebe

Filed under: Album #20, Betyg 04, Sebastian Stebe, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: