Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] Album: SAINT ETIENNE – Casino Classics

SAINT ETIENNE

Casino Classics

Heavenly/import

»Casino Classics« har fått sitt namn från ett kortlivat skivbolag som i slutet av sjuttiotalet gav ut några samlingsalbum och ett antal singlar med klassisk Northern Soul där nya discolåtar varvades med sönderspelad sextiotalssoul.

Casino Classics singeletiketter pryddes alltid av en gul liten uggla.

Saint Etiennes »Casino Classics« har också en liten pippi på etiketten och den här dubbel-CD:n karaktären av ett samlingsalbum.

Hälften är nytt, hälften är gammalt men utgånget eller svåröverkomligt.

Den första CD:n samlar upp tio av de bästa mixar som de genom åren bett sina favorit-DJ:s för ögonblicket att göra.

Här finns Andrew Weatheralls dubifiering av »Only Love Can Break Your Heart«, Billy Nastys tuffa technomix av »Join Our Club«, The Aloofs briljanta »Speedwell«, The Aphex Twins vansinniga »Who Do You Think You Are« och The Chemical Brothers »Like a Motorway«, som fortfarande är en av Tom och Eds bästa remixar.

Men det är den andra CD:n som är intressant, förutsatt att man redan äger materialet på den första. Och förhoppningsvis kommer just den andra CD:n att släppas separat i hela Europa.

Här finns remixar av låtar som inte ens släppts i sina originalversioner, här finns klassiker som radikalt demolerats och några bortglömda spår som fått nytt liv när trion med sin sedvanliga fingertoppskänsla delat ut dem till tio högaktuella DJ:s.

»Casino Classics« inleds med Way Out West som gör storslagen disco — i samma anda som deras egna »The Gift« — av nyskrivna »Angel« och avslutas med en radikalt annorlunda lo fi-version av samma låt, signerad Stereolabs skyddslingar Broadcast.

Psychonauts — som tillsammans med Bassbin Twins är något av det roligaste som hänt i kölvattnet av att The Chemical Brothers öste sina stora breakbeats över Heavenly Social — gör smutsig electro av »Sometimes in Winter«. Men kanske hade jag för höga förväntningar på Psychonauts? Deras dåraktiga DJ-set med fyra skivspelare är så oerhört mycket mer originella än den här trip hoppiga electron.

Och eurodiscostompandet i Primax överhurtigt flåsiga tolkning av »He’s on the Phone« är bara outhärdlig.

Men resten är ypperligt.

Monkey Mafias omarbetning av »Filthy« med en nyinspelad rap av Q-Tee är magnifik raggatechno med en smittsam melodislinga kärleksfullt stulen från Sabres Of Paradise.

Lionrocks Justin Robertson var den enda DJ som vågade sig på att mixa om »Nothing Can Stop Us«. Ingen annan ville, alla tyckte ju att låten var så bra som den var. Justin har skalat bort allt, utom en instrumental hook, och grävt fram ett tranceskelett som ingen visste fanns där.

Och så bygger Underworld upp »Cool Kids of Death« till en utdragen technohymn i klass med deras egna »Rowla« eller »Rez«. Om än med en snällare sångröst.

»Casino Classics« är ett av de bästa samlingsalbum med ny brittisk dansmusik man kan hitta just nu och det är dessutom oerhört tufft av S:t Etienne att, när det konstant cirkulerar rykten om att de håller på att splittras, ge ut mixar av sprillans låtar som ingen har hört.

För övrigt håller Sarah just på att slutföra inspelningen av sitt första soloalbum och Stanley & Wiggs har fullt upp med sin egen skivetikett, EmiDisc. Men någon gång i vinter ska alla tre flytta in i Malmös Tambourine Studios för att spela in ett alldeles nytt album. Först då kanske vi får höra hur det nya materialet på »Casino Classics« egentligen skulle låta.

Andres Lokko

Filed under: Album #20, Andres Lokko, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: