Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] Album: PLURA – Boxning

PLURA

Boxning

EMI

Plura Jonsson har döpt sin nya skiva till »Boxning«. Tyvärr är den inte speciellt slagkraftig.

Snarare hänger den på repen innan vi ens hunnit igenom första ronden av tio, exklusive förspel och två mellanspel av medproducenten och medkompositören Mauro Scocco.

Efter att ha sett Eldkvarn praktiskt taget gå upp i rök snickrar Plura vidare på ett i flera avseenden väsensskilt musikbygge: mondän, glittrig, hyperproducerad soulpop för alla människor som tror att Stureplan är universums centrum.

Frågan är bara: är detta verkligen Plura Jonsson?

Ärligt talat känns det inte riktigt så. En gång i tiden sjöng han att hela stan är full av fula pojkar. Eller var det gamla gubbar? För trots det i sig konsekvent ungdomliga anslaget och de klubborienterade rytmerna vilar det något statiskt och stabbigt över »Boxning«; som en gammal ringräv som nu får gå i hårdträning för att testa sina krafter mot yngre förmågor, utan att egentligen veta vad han ger sig in i. Han litar på sin erfarenhet. Men den räcker tyvärr bara en bit.

En av sekonderna i det här projektet är Mauro Scocco, som måste vara Sveriges i särklass säkraste kompositör av soulpop, modell sofistikerad och välklädd. Tillsammans med Lounge — ett passande namn för just den här sortens drink-i-hotellbaren-före-middagen-musik — har Scocco producerat skivans bästa låtar. »Gå din väg från kärlek« är ett stycke blågulfärgad philly-soul av bästa märke. Problemet är att Plura Jonsson inte är Teddy Pendergrass.

Dessa två herrars diametralt olika sätt att attackera kärleken är tydligt. Teddys världsbild sträcker sig till dubbelsängens ytterkanter. Plura tänker mer svenskt; lite barnomsorg, könskvotering, fotriktigt och så vidare.

Ta »Om det här är kärlek« som exempel. Visst handlar den om kärlek. Men inte av det där heta, förtärande slaget. Utan om mer sansad kärlek. Sann och säkert uppriktig kärlek, men också lite, ska vi säga, ointressant för oss som inte är med. Ett huvud mot en axel är fint, likaså ömhet efter alla hårda ord. Men lockande för en tredje part? Mja.

Lite så känns hela plattan. Allt ska dock inte lastas på Plura själv. De andra producenterna (Johan Ekelund, Mats Asplén och Pål Svenre) fluffar till en lagom lös och luftig musikmaräng innehållande mestadels någon sorts fusion-pop för folk med dyra högtalare. Det är som om man gett sig fan på att vinna på teknisk knockout, eller kanske bara trötta ut motståndaren.

När Plura i sista låten frågar »Var är du ikväll« blir svaret givet: långt bort.

En stor besvikelse.

Micke Widell

Filed under: Album #20, Betyg 04, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: