Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] Album: THE MAKE-UP – Destination: Love; Live! At Cold Rice

THE MAKE-UP

Destination: Love; Live! At Cold Rice

Dischord/import

»This is a flight towards the higher mansions where the soul comes in attunement with eternal tenderness« (från omslagstexten till »Destination: Love; Live! At Cold Rice«)

Ian Svenonius är ute och predikar igen. En gång i tiden kallade sig Washingtons The Make-Up för The Nation Of Ulysses och det enda de uppnådde var att deras maniska konserter, inspirerade av gudstjänster i den amerikanska söderns baptistkyrkor, bevittnades av ett mäkta imponerat Rocket From The Crypt och en storögd Bobby Gillespie.

I begynnelsen rekryterade Svenonius och hans församling en ny basist — Michelle Mae från The Frumpies — och startade sin egen ambulerande kyrka, The Cold Rice, vars väckelsemöten hölls i rock’n’rollens heliga namn. Eller något åt det hållet.

Ian Svenonius vill inte kallas popsångare, han föredrar att kalla sig profet. The Cold Rice, där deras debutalbum påstås vara inspelad, är ingen klubb, det är The Make-Ups ambulerande altare, Ian Svenonius predikstol. Och där vrålar han sina spontana mantran över taggigt bluesiga garageriff.

De påstår att de aldrig skriver texter, att de bara berättar sanningar. Men ett uniformerat band som ser ut som om de delar skräddare med John Waters och Prince är svårt att ta på allvar, hur mycket jag än vill.

Det mesta låter improviserat, Svenonius följer stundens ingivelse och The Make-Up bara backar upp honom med ungefär samma enkla Kingsmen-riff hela vägen.

Det är smutsig garagerock, lika delar The Cramps och Modern Lovers som tappra, men fruktlösa, försök att framstå som en soul revue med en alldeles egen MC och »call-and-response« med publiken. Ibland låter de mest som ett välfriserat Broder Daniel i Reverend Black Percys prästkappa. Men de har ingenting av Modern Lovers charm eller The Cramps övertygelse.

Till skillnad från seriösare själsfränder som The Blues Explosion är jag rädd för att The Make-Up — trots att en låttitel som »R U A Believer (Pt. 2)« lovar väldigt mycket — har mer gemensamt med skojigheter som The B-52:s och Devo än med något av alla band som inspirerats av The Nation Of Ulysses.

Ian Svenonius har hela tiden en sådan där hemsk, amerikanskt studentikos glimt i ögat. Så trots imponerande intentioner blir det till slut lite mycket trams av allt. Fast ganska tilltalande trams.

Andres Lokko

Filed under: Album #20, Andres Lokko, Betyg 05, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: