Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #25] Album: TRANQUILITY BASS – Let the Freak Flag Fly

TRANQUILITY BASS

Let the Freak Flag Fly

Astralwerks/House Of Kicks

Ingen har sedan tidiga Public Image Ltd blåst så mycket nytt liv i den gamla tyska krautandan som Chicago-knäppisen Mike Kandel. Men där PiL var mer Faust och Neu är Tranquility Bass inte bara mer Can, utan till på köpet sena Can, gränsande till Holger Czukays soloarbeten — vilket inte bara ställer krav på mod utan framför allt på avancerade musikaliska kunskaper och insikter.

Kandel har, som Czukay, musikaliska ögon i nacken; ett sjätte sinne för ljud och harmonier.

Först hörde vi det på Mo’Wax-tolvan »We Come in Peace« och uppföljaren på Exist Dance, »Cantamilla«. Sedan har det varit tyst, medan Mike Kandel packat sina tejper och flyttat till en liten ö på den kanadensiska gränsen, där han avslutat sitt tre år långa, hängivna arbete med »Let the Freak Flag Fly«.

Det är ovanligt att musik som är så lös i konturerna som den här samtidigt kan kännas så skarpt fokuserad. Kandel lyckas i det närmaste trolla med formerna och formlerna och skapa en musik som fungerar såväl med sammanhållande popmelodier och texter som i en yttre, ständigt spejsad och jammad kontext.

På samma sätt är det ovanligt med musik där influenserna är så otvetydigt tydliga, men som ändå känns så omedelbart egen.

Referenserna färdas genom låtarna som på ett löpande band: Can, Sun Ra, Orbital, Don Cherry, Talking Heads, Howe Gelb, Ornette Coleman, The Orb, Soft Machine. Men när Mike Kandel står vid detta löpande band plockar han inte på sig grejerna och stoppar in dem i sin musik — han lägger dem bara på minnet och låter dem passera, för att sedan gå hem och återskapa njutningarna ur minnet, sammanblandade med sina egna upplevelser och preferenser.

När man hör »Let the Freak Flag Fly« förminskas det mesta man tidigare hört och gillat inom den luddiga trip hop-genren — Tranquility Bass är mycket större än merparten av utbudet på Mo’Wax. Jag kan inte hjälpa att jag tror det beror på att Mike Kandel inte har någon som helst bakgrund som DJ utan »bara« är en stor musiker och ljudskapare. En ny Brian Eno?

Kjell Häglund

Filed under: Album #25, Betyg 07, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: