Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #25] Album: TINDERSTICKS – Curtains

TINDERSTICKS

Curtains

This Way Up/PolyGram

Det är möjligt att du har flyttat. Men det här är den enda adressen jag har och du står inte i katalogen. Jag vet, det var länge sedan jag skrev och kanske borde jag inte höra av mig alls. Men jag kunde inte sova. Och jag hade inget nummer att ringa. Jag gick ut och promenerade. Gick förbi det där hotellet.

Kommer du ihåg första gången vi var i USA? De spelade »Strangers in the Night« på radion, vi dansade och drack Martinis i en tom bar och det var bara du och jag, Sinatra och bartendern. Och när vi var i rummet där John Belushi dog på Chateau Marmont?

Och så sista kvällen i London? Fredagsnatt. Det var kallt och fuktigt som fan. Det regnade in. Vi knullade i badrummet. Det fanns inte tid för något annat. Ingen tid att gråta och fråga sig varför, ingen tid alls. Taxin du skulle ta till Heathrow tickade nere på gatan.

Och Stuart Staples i Tindersticks sjöng Louis Armstrongs »We Have All the Time in the World«. Det var det vackraste jag hade hört, även om de fick den att låta som Velvet Undergrounds »The Gift«.

När du gått begravde jag huvudet i kudden där doften av din parfym fastnat. Sedan ville jag sluta andas, med dig i mina lungor.

Minns du när du sa att det enda jag tyckte var vackert med dig var att du alltid var intresserad av vad jag hade att säga?

Är du fortfarande ihop med den där snubben som väntade i taxin?

Är det möjligt att han öppnar kuvertet och läser mina patetiska rader? Jag vet ingenting. Och min osvikliga känsla för ironi har jag tappat. Jag är bara bortskämd och sömnig och kan inte sova. Jag drömmer aldrig. När jag vaknar ställer jag mig bredvid sängen och tittar på platsen där jag legat orörlig och man kan se avgjutningen i madrassen på lakanet. Ja, jag vet att jag dricker för mycket.

Jag lyssnade på det där bandet du gav mig. Det där med Tom Waits, Leonard Cohen, Scott Walker och första Tindersticks-plattan och så Nick Cave som du älskade, men som jag aldrig stod ut med. Jag lyssnar på det just nu. När jag blundar ler du. Men du ler bara med munnen, aldrig med ögonen. Släcker ljuset, ensam i mörkret med ett svart samvete i solkiga lakan.

Förlåt om jag låter ynklig. Jag vet ju att jag inte borde ha skrivit det här brevet över huvud taget. Du kan ringa när du vill, jag bor kvar bakom fönstret där gardinerna alltid är fördragna. Portkoden är utbytt, grannarna ovanför har flyttat ut och jag har ingen aning om vilka som bor där nu. Tysta är de i alla fall, ibland bankar de irriterat när jag lyssnar på ditt band. Men den där dåren som spelar fiol nätterna i ända bor kvar över gården. Jag hör honom nu. Fast väldigt svagt. Ring någon gång.

Din för evigt,

Andres

P.S. Skickar med en kassett med nya Tindersticks. Den är lika bra som deras första. Lyssna på »Rented Rooms« och »Desperate Man«. De har förstått.

Filed under: Album #25, Andres Lokko, Betyg 08, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: