Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #25] Album: RICHARD & DANNY THOMPSON – Industry

RICHARD & DANNY THOMPSON

Industry

Ryko/MNW ILR

Inom brittisk folkrock är herrarna Thompson och Thompson — Richard och Danny — två av de mest vördade ikonerna.

Richard som stilbildare och gitarrist extraordinarie först i Fairport Convention, sedan med eller utan dåvarande hustrun Linda.

Danny som ledare för Fairports branschkollega och publikrival Pentangle, därefter som ofta inlånad basguru, långt utanför folkmusikens grönfärgade domäner.

»Industry« är deras första projekt tillsammans. Och ett tydligt bevis på att ett och ett inte behöver bli två. Temaplattor är något som vi normalt förknippar lätt rysande med sjuttiotalet. Men eftersom så mycket annan smörja från det decenniets första halva dyker upp igen var det väl bara en tidsfråga innan även denna pretentiösa avart skulle återupplivas.

Trist att det skulle vara så här prominenta — och normalt ganska opretentiösa — herrar som dammar av det tematiska missfostret. Thompson och Thompson, som inte är släkt med varandra, har delat tämligen demokratiskt på utrymmet: Richard står för de sjungna låtarna, sex till antalet, medan Danny har skrivit fem instrumentallåtar av svagt fusionerad vinjettkaraktär. Ett slags korsning mellan Nymansk minimalism och nygammal jazzfusion.

En del är bra, riktigt bra till och med. »Big Chimney« är en bullrig sak som snabbt för tankarna till ett primitivt löpande band och ett hetsigt ackordtempo. Dess totala motsats är den bitterljuva »Drifting Through the Days«, där ett förspillt och nedslitet liv går mot sitt slut. Uppgivenheten sitter i varenda kroppslem, i varenda textrad. Och bilderna känns inte så fruktansvärt övertydliga. »Lotteryland« å andra sidan är så överlastad med bilder av en tom och innehållslös Jeopardy-tillvaro att det inte finns något över för lyssnaren att fantisera om.

Som helhet känns »Industry« nästan lika utdöd som skivans ämne. Det vilar något gammalt och instängt över hela projektet, som tillika är ett förfärligt slöseri med enorma naturresurser; man får ut så väldigt lite med tanke på vad som finns att tillgå. Det behöver man inte vara varken nationalekonom eller industrialist för att begripa. I jämförelse med vad Richard Thompson gjort på senare tid framstår denna skiva som en mycket liten — och inte speciellt viktig — kugge i ett större maskineri.

Och fortfarande är det så att den bästa rocklåt som någonsin skrivits om industrialismens fasor är Bruce Springsteens »Factory«. Eller möjligen Lee Dorseys »Working in a Coal Mine«.

Micke Widell

Filed under: Album #25, Betyg 05, Micke Widell, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: