Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] Album: ROBYN HITCHCOCK – Moss Elixir

ROBYN HITCHCOCK

Moss Elixir

Warner

Titeln »Moss Elixir« är Robyn Hitchcocks försök att definiera vad han vill att hans låtar ska vara. »Som en stark grön sav, möjligen giftig men inte nödvändigtvis alkoholisk«. Något mosselixir finns förstås inte, det var Hitchcocks flickvän som kom på ordet när hon fick höra hans beskrivning.

Och, visst, ingen blir väl så mycket klokare av det. Men knappast någon som är det minsta bekant med den här excentrikern från West London hade räknat med det heller.

Hitchcock är nämligen mannen som skrivit om ballongmän och gubbar med glödlampor som huvud. I en låt på den här plattan får han sällskap på vägen hem av en tvättmaskin.

Den gamle Soft Boys-mannen lär få dras med de ständiga Syd Barrett jämförelserna ett tag till, inte minst då The Madcap fortsätter att skratta till här och där också i musiken.

Inramningen på »Moss Elixir«, det första albumet på länge utan kompbandet The Egyptians, känns således väl igen.

Frånvaron av egyptierna har emellertid givit Hitchcock möjlighet att experimentera med arrangemangen, vilket resulterat i ett ovanligt varierat och avskalat album. I vissa spår har Hitchcock och hans gitarr bara stöd av violinisten Deni Bonet eller gitarristen Moris Tepper (en gång i Captain Beefhearts Magic Band).

Men trots att Hitchcock här tänjer på ramarna och rentav tar sin moderna psykedeliska pop långt ut på folktonade keltiska hedar (»The Speed of Things«) känns plattan en smula konturlös och odistinkt. Man kräver aldrig hitsinglar av en artist som Hitchcock, men albumet rymmer faktiskt inga riktigt stora låtar. Ingen »The Devil’s Coachman«, ingen »Raymond Chandler Evening« och absolut ingen »So You Think You’re in Love«, även om »Alright, Yeah« onekligen är ett gott försök att snärta till en poppralin.

Jag gillar »The Devil’s Radio« (inte minst för raden »Darling, you don’t have to call me Stalin«) och nerven i »I Am Not Me«. Jag hittar en kul saxofon här och ett finurligt arrangemang där, men inser snart att den största behållningen med »Moss Elixir« faktiskt är Hitchcocks feberflippade efter döden-novell i CD-häftet.

Jämfört med musten i »Fegmania!« eller »Queen Elvis« känns det här en smula utspätt.

Håkan Steen

Filed under: Album #20, Betyg 06, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: