Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] Album: KULA SHAKER – K

KULA SHAKER

K

Columbia/Sony

Den så kallat progressiva rocken förkroppsligas nog bättre av korpulenta striphåriga män med fula glasögon och smutsiga jeans, än av mopp-friserade förvuxna tonåringar i paletåer och randiga midjeskurna byxor. Det är skönast att förtränga kopplingen, och att låtsas att det aldrig har funnits grupper med två trummisar, men nu närmar vi oss ett brant stup.

Därför är det dags att erkänna att det som hände med de rockiga popbanden Yardbirds, Deep Purple och Pink Floyd när sextiotal blev sjuttiotal skulle kunna hända rätt snart med Ocean Colour Scene, Oasis och framför allt Kula Shaker. Oasis klarar sig väl, men de andra två är illa ute. Får de för mycket fel sorts uppmuntran och för många öl kommer de innan vi vet ordet av att rulla fram i lädervästar och hästsvansar och predika vit blues i alldeles för långa låtar.

Det som är oemotståndligt med Kula Shaker är att de är för unga för att ha hunnit doktorera i popkunskap. Till synes omedvetna om att åtskilliga vita medelklassungar har sökt universell klokhet via indisk sitar och svart gitarr, vräker de rakt in på listorna med en näst intill fulländad mix av ljud som man trodde dött ut med Beatles, Doors, Traffic och Electric Prunes. Hammondorgel, wah wah-pedaler, slirande gitarrer och röstförvrängare. Övertygade om sin egen skarpsynthet och briljans greppar de efter himmelriket och litet till. Hör man direkta, pumpande låtar som »Smart Dogs«, »Hey Dude« eller »Tattva« kan man bara följa deras spår och tro på en existens högre än den simpla värld vi lever i.

Eftersom »K« är bandets debut skall man ha överseende med att mer än lovligt många av de 13 melodierna känns halvfärdiga. Vad som är värre är att så mycket av materialet också levereras i ett segt och ofokuserat utförande, på ett manér som Pink Floyd och Grateful Dead kom undan med för att alla hade rökt för många spliffar 1972.

Crispian Mills och hans mannar är pojkar som vill erövra världen och vet att de har rätt till det. Enastående när de anstränger sig för att vara popstjärnor, hemska när de jammar jazzhårdrock. Någon borde visa dem ett foto på Ian Paice från 1973. Jag håller andan tills nästa platta kommer.

Martin Theander

Filed under: Album #20, Betyg 05, Martin Theander, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: