Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] Album: THE DELTA 72 – The R&B of Membership

THE DELTA 72

The R&B of Membership

Touch & Go/import

Efter att i alldeles för många år varit omgivna av pseudo-intellektuell collegerock proklamerar Delta 72:s sångare och slidegitarrist Gregg Foreman att hans band är här för att visa världen hur kolsvart rhythm’n’blues ska spelas av ett ungt kritvitt amerikanskt rock’n’rollband.

Gregg Foreman är, som så många andra av oss, trött på alla de amerikanska band som envisas med att imitera brittisk new wave. De där som geniförklarar The Fall och Gang Of Four, tar The Raincoats på allvar och ser till att Tallulah Gosh samlade singlar återutges på sådana där häftiga små alternativa skivbolag.

Och på andra sidan Atlanten famlar små poporkestrar som Bis och Dweeb i samma totala Stranglers-mörker eller så tramsar de runt som små momusar och kallar sig Divine Comedy eller My Life Story.

Gå härifrån och ge mig Propellerheads, The High Birds, Deep Dish eller Shy FX i stället. Vad som helst som rockar, som har melodier, själ och attityd. Bara jag slipper ännu en ny generation brittiska momusar eller amerikanska malkmusar.

Så det är inte så konstigt att man blir en glad en när The Delta 72 — lysande bandnamn — inleder sitt debutalbum med slidegitarrer, munspel, Farfisa och seriöst riffande.

De är egentligen bara ännu ett i raden av garageband från Washington-trakten som letar sig bakåt till söderns bomullsfält, som är uppvuxna med hardcorepunk, men har upptäckt blues, årgångssoul och »Nuggets«.

Jag tror att allting egentligen är Jon Spencers förtjänst, i viss mån även Becks. Och att Afghan Whigs de senaste åren försökt applicera sin samling tidiga sjuttiotalssoulsinglar till grinig betongrock — vilket mest resulterat i tuffa coverval på en EP och några singelbaksidor — har nog också sporrat kursändringen.

Att det är Eli Janney från Girls Against Boys och Fugazis Brendan Canty som tillsammans har producerat »The R&B of Membership« gör inte resultatet mindre intressant.

»The R&B of Membership« påminner en hel del om Blues Explosions tidiga skivor där halvfärdiga låtskelett glider in i varandra, där låtarna till en början kan vara ganska knepiga att skilja från varandra. Bara för att man nästan glömt hur färgsprakande riktigt röjigt smuts kan vara och hur en Farfisa-orgel när som helst kan falla isär av upphetsning.

Till trasigast tänkbara garagerockriff — på baksidan av Delta 72:s senaste singel, »Rich Girls Like to Steal«, gör de förresten en passande cover av The Sonics »Cinderella« — vrålar Gregg och basisten Kim Thompson textrader som »I wanna have some fun/I’m gonna shoot someone« och försöker förstå Famous Flames eller Bar-Kays funkgroove. Det gör de inte, inte än. The Delta 72 låter mer som The Seeds i replokalen eller som ett välklätt Cramps.

The Delta 72 är ännu ett finfint exempel på hur den amerikanska punkscenens obstinata vägran att blicka bakåt för att ta sig vidare bara var tvungen att ge vika för motsatsen — spridandet av garagebluesens och den trasiga Farfisa-orgelns evangelium.

Andres Lokko

Filed under: Album #20, Andres Lokko, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: