Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] Album: JAMES CARTER – Conversin’ With the Elders

JAMES CARTER

Conversin’ With the Elders

Atlantic/Warner

Om jazzen i dag har ett verkligt stjärnämne så är det saxofonisten James Carter. Han är inte mer än 27 år gammal, han ser djävligt fräck ut, han klär sig med stil. Och spelar som ingen annan. Det måste vara ända sedan åttiotalet och David Murray som vi hörde en sådan påträngande, uppkäftig saxofonstämma.

Carters styrka är att han inte låst sig i något av lägren tradition/avant garde. I stället går han sin egen väg, som utan hörbar ansträngning tar honom från det ena lägret till det andra och tillbaka igen. Inom loppet av ett solo. Han kan slänga iväg en virvelstorm av ilskna toner för att i nästa sekund smeka de bitterljuvaste balladtoner ur sitt horn. Han går in och ut ur melodislingorna med samma lätthet som han knäpper med fingrarna. Han är en sexig, passionerad spelare; han tar risker och han hyllar sina hjältar med samma coola respektlöshet.

På den här plattan går han från en komposition av Anthony Braxton, sjuttiotalets kanske störste avantgardemusiker, till en trettiotalets Kansas City-stomp med kraften hos ett ånglok, utan att man egentligen reflekterar över det. Han gör det tillsammans med en rad av sina egna förebilder — »samtalen« förs med bland andra Count Basie-tenoristen Buddy Tate, swing-trumpetaren Harry »Sweets« Edison och Lester Bowie från The Art Ensemble Of Chicago. Pedagogiska skivtips lämnas i texthäftet, men musiken är allt annat än pedagogisk. Om man inte med det menar att den elektrifierar lyssnaren. Musiken är originell, kaxigt självsäker och full av eld och rastlös energi. Han kan sin historia, men han blir aldrig någonsin slav under den.

Carter är visserligen en klassisk tenorman i fotspåren på Coleman Hawkins, Lester Young eller Sonny Rollins, men han skiftar gärna horn. I »Parker’s Mood« altduettar han med Larry Smith, John Coltranes ofta spelade »Naima« vänder han och Hamiell Buiett ut och in på med sina jordiga barytonsaxofoner och på ett av mina absoluta favoritspår möter Carters basklarinett Buddy Tates vanliga klarinett i en oerhört sinnlig kärleksakt.

Bäst av allt är att det här knappast är Carters bästa platta, den har han säkert framför sig. Det är inte ens hans hittills bästa platta. Det är fortfarande debuten, »JC on the Set«. Uppföljaren »Jurassic Classics«, även den på Sony, är inte heller att leka med. Missa heller inte Carters inhopp som tenorlegenden Ben Webster i Robert Altmans jazzfilm »Kansas City«, med ett soundtrack som är årets lättsinnigaste och mest partyframkallande jazzupplevelse.

Lennart Persson

Filed under: Album #20, Betyg 07, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: