Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] Album: THE BLACK DOG – Music For Adverts (and Short Films)

THE BLACK DOG

Music For Adverts (and Short Films)

Warp/Border

Ken Downie är mystiker och nätspinnare. Större delen av sin tid tillbringar han framför sin dator, dit alla hans intressen numera är koncentrerade. På The Black Dogs hemsida på Internet lägger han ut serietidningsartade illustrationer, nerladdningsbara ljudfragment och »hemliga« textfiler. Bland mycket annat kan man hitta egyptiska hermetiska texter, UFO-information, Pythagoras »Gyllene verser« och texter om astro-arkeologi.

Ända tills för något år sedan utgjorde han en tredjedel av The Black Dog. Nu är han ensam kvar. De två tidigare medspelarna, Ed Handley och Andy Turner, började samarbeta med Björk vid tiden för hennes »Post« och den tillbakadragne Downie tyckte att uppmärksamheten var obekväm. Så trion klyvdes. De andra två gör fortfarande musik, numera under förklädnaden Plaid.

Av det här albumet att döma har splittringen inte gjort någon särskild skada. Snarare tvärtom: man anar att det ändå alltid varit Downies bidrag till gruppen som varit de mest intressanta. Man får här komma närmare hans musik än tidigare, de 26 technoskulpturerna på »Music For Adverts (and Short Films)« är mer fokuserade än The Black Dog brukar vara, helt fria från yttre påverkan. Titeln är ironisk: få saker gör Ken Downie mer irriterad än reklam. Helst skulle han vilja skicka ut sin musik gratis genom datornäten och leva på frivilliga bidrag, det som i datorvärlden kallas shareware, men den här gången får han nöja sig med att vara ironisk.

Liksom tidigare är det till stor del den anarkistiska frihetskänslan som gör The Black Dog så tilltalande. De elektroniska styckena är korta, livliga, otåligt skissartade. De slingrar sig obekymrat förbi alla kända kategorier. Det finns element som går att känna igen: ekon av åttiotalets electro, nittiotalets jungle, nordafrikanska instrument och rytmer, asiatiska stråkinstrument. Spåren av hip hop och tidig techno från Detroit är fortfarande djupa. Ändå är det meningslöst att försöka fånga den här musiken genom referenser: den är oresonlig, svårgreppad, hela tiden på väg någon annanstans.

Downie har ett imponerande sinne för ovanliga melodier, rytmer och texturer som gör att musiken lyckas behålla sin starka identitet trots att den breder ut sig åt alla håll. Detta gör också att de många etniska inslagen passerar utan att på något sätt framstå som karbon-kopierade effektsökerier. The Black Dogs musik bygger på beståndsdelar som visserligen går att känna igen, men som är sammanlänkade i så annorlunda kombinationer och betraktade ur så förvrängda perspektiv att resultatet ändå framstår som alldeles nytt.

Sebastian Stebe

Filed under: Album #20, Betyg 08, Sebastian Stebe, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: