Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #25] Album: ETTA JAMES – Love’s Been Rough on Me

ETTA JAMES

Love’s Been Rough on Me

Private Music/BMG

I sin självbiografi uppehåller sig Etta James med skräckblandad förtjusning vid storleken på Johnny Guitar Watsons könsorgan. Det är förmodligen inte detta hon åsyftar med titeln på sin nya platta…

Man skulle däremot utan problem kunna byta ut ordet »love« mot ordet »life« i titeln Den här snart sextioåriga damen har gått igenom det mesta sedan hon som sjuttonåring fick sin första hit. Hon sägs vara resultatet av ett snabbt möte mellan sin då femtonåriga mamma och den legendariske biljardhajen Minnesota Fats (som Paul Newman porträtterat i filmklassikerna »The Hustler« och »The Color of Money«). Hon växte upp i trakterna kring South Central Avenue i Los Angeles, ett vilt och kreativt centrum för jazz- och rhythm’n’blues-musiker under fyrtiotalets senare hälft. Hon upptäcktes på en klubb av bandledaren och talangscouten Johnny Otis, med västkustens skarpaste öron, och fick kontrakt med Modern Records. »Roll With Me Henry«, ett svar på Hank Ballards »Work With Me Annie«, blev en stor hit 1955. Fast då hade man först maskerat de sexuella undertonerna genom att döpa om låten till »The Wallflower«. Etta var sjutton, och lyckades aldrig riktigt följa upp framgången, inte förrän hon i början av sextiotalet bytte bolag till Chess Records och skakade fram en rad medium-hits.

Med sydstatsinspelningen »Tell Mama« var hon 1967 på väg mot ett än bredare genombrott, men då satt hon ohjälpligt fast i ett nedbrytande heroinmissbruk, som också ledde till kriminalitet och sjukdom. I början av sjuttiotalet arresterades hon för narkotikainnehav. Hennes man dömdes till åtta års fängelse och själv tvingades hon välja mellan fängelse och avvänjning. Ett både skrämmande och gripande soundtrack till den upplevelsen ger hon själv i Chess-inspelningen »Feeling Uneasy«, på det nyligen återutgivna albumet »Come a Little Bit Closer« från 1975. Skrämmande saker.

I dag har hon ordning på sitt liv, och har senast gjort några väl mottagna jazzplattor. På »Love’s Been Rough on Me« återvänder hon emellertid till sextiotalets klassiska Muscle Shoals-sound och soulmusikens välkända teman om kärlek, synd och förlåtelse. Barry Beckett, som 1989-1990 gjorde två utmärkta Etta-album med samma recept, har producerat med säker känsla för den i dag nästan utdöda genren. Sparsamt komp, med »riktiga« instrument. Välplacerat, smakfullt blås. Det där dramatiska, alltid lika effektiva vi-vet-när-vi-ska-hålla-igen-hänget i rytmsektionen. Välskurna, nyskrivna låtar och två välvalda klassiker: en svimningsframkallande version av Reddings »I’ve Been Loving You Too Long« och allt för sällan hörda »Don’t Touch Me«. Den senare skrevs av Hank Cochran, en av countryns bästa låtskrivare, och soul-tolkades redan 1969 av Bettye Swann. »Don’t open the door to heaven… if you won’t let me come in… don’t touch me… if you don’t love me… sweetheart… don’t do it«.

Och så den rösten. Så nära, så trovärdig, bara genom att andas. Hon håller smärtan i sina händer, hon vänder och vrider på den, stannar upp, inväntar ögonblicket, precis rätt ögonblick, och griper åter tag i känslan av längtan eller bitterljuv sorg, i precis det ögonblick när den är på väg att glida henne ur händerna. Vi slipper aldrig undan. Det är svårt att inte tro på henne.

Lennart Persson

Filed under: Album #25, Betyg 07, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: