Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #25] Album: FRIENDS OF DEAN MARTINEZ – Retrograde

FRIENDS OF DEAN MARTINEZ

Retrograde

Sub Pop/Warner

Tucson, Arizona, inte bara svårstavat centrum i ett litet konstbevattnat jordbruksområde utan också, sedan början av åttiotalet, hemstad åt en liten, ofta bortglömd familj på rockens stamträd. Vid sidan, och delvis i skuggan av, Los Angeles Paisley Underground-scen — där band som Green On Red, Rain Parade och The Dream Syndicate återupplivade Byrds-melodier, folkrock och Doorskakofonier — fanns Tucson-soundet, som ibland kallas ökenrock. Band som Giant Sand, Naked Prey, Sidewinders och Thin White Rope slingrade sig om varandra i ett antal olika konstellationer. Tucson ligger ju, med amerikanska mått mätt, inte särskilt långt från Los Angeles. Van Christian spelade med The Serfers, som kom att bli Green On Red, innan han bildade Naked Prey. Dream Syndicates Paul B. Cutler producerade bandets andra album. Medlemmar från Los Angeles-banden kom och gick i Tucsons olika konstellationer. Men i Tucson var man aggressivare, rakare, och mer country än vid kusten där det skulle dröja ett tag innan countryrötterna riktig fick göra sig hörda.

Friends Of Dean Martinez är ett instrumentalt, lättlyssnat rockband på Sub Pop. I pressreleasen utlovas de finnas tillgängliga för partyn, bröllop och soundtrack, så på papperet borde de ha mer att göra med cocktailpopparna i Combustible Edison, som osannolikt nog debuterade på just Sub Pop, än med kaktusar på skivomslagen och sound tuffare än Clintan.

Men icke så. Huvudfiguren, i princip den enda riktiga Dean Martinez-medlemmen, Bill Elm, har i stället ett förflutet om inte som medlem (pressreleasen påstår det, men han finns inte dokumenterad som sådan) så åtminstone som inhoppad musiker i både Naked Prey och Giant Sand. »Retrograde« är hans andra album under namnet Friends Of Dean Martinez. Precis som på debuten »The Shadow of Your Smile« finner vi medlemmar från — tja, gissa — Giant Sand, Naked Prey och Green On Red.

Och idéerna kommer också från just de banden. Låtarna heter saker som »Lonesome« och »Westbound II:III pm«. Amerikansk sydvästrock är sig lik även utan sång. Den är sorgsen och ensam, och andas vidsträckt öken. Lite surfrock och Byrds-pop får plats, det är ju som sagt inte så långt till Los Angeles. Men Bill Elm och hans Dean Martinez-vänner rockar inte direkt loss utan är ganska drömmande, nästan släpiga. En uttorkad steel guitar med nästan löjligt mycket twang längtar till Hawaiis luau-toner, organisten verkar vilja spela jazz, en sporadisk mandolin tittar fram här och där.

Och titeln »Retrograde« är mer än en smart ordlek. De band Bill Elm har rört sig i närheten av har alltid sett utforskandet och upprepandet av pophistorien som sin främsta tillgång. Med Friends Of Dean Martinez gör han egentligen inte mycket mer än Howe Gelb gjorde då han parallellt med Giant Sand hade countryorkestern The Band Of… Blacky Ranchette — han lägger ännu en bit till det musikaliska rockpussel han så gärna skulle vilja fullborda. Han utforskar instrumentalbanden — kanske främst Shadows, vars anda vilar tung över »Retrograde« — och täcker på så vis in ännu ett hörn.

Det är överlag ganska lyckat, men bör som sagt inte sorteras under lättlyssnat.

Madelaine Levy

Filed under: Album #25, Betyg 07, Madelaine Levy, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: