Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #25] Album: EN VOGUE – EV3

EN VOGUE

EV3

EastWest/Warner

Man kan förstås inte vara helt säker, men utan En Vogue hade nittiotalets soulscen troligen inte sett ut som den gör i dag. Ända sedan de för sju år sedan, hårt styrda av producentteamet Denzil Foster och Thomas McElroy, blåste nytt liv i det gamla girl group-konceptet har Terry Ellis, Maxine Jones, Cindy Herron och Dawn Robinson blivit arketypen för nittiotalets kvinnliga vokalgrupper: snygga brudar med skinn på näsan, mink runt halsen och guld i strupen.

»EV 3« är En Vogues återkomst efter en fem år lång paus. Under den tiden bildade Maxine, Cindy och Dawn familjer, medan Terry plockade av sig glamourstassen och spelade in ett menlöst soloalbum som ingen köpte.

Numera är En Vogue en trio — Dawn lämnade gruppen strax efter att singeln »Don’t Let Go (Love)« släpptes — och Foster/McElroy är inte längre enväldiga producenter, utan har fått assistans inte bara av gedigna hitmakare som Babyface och Ivan Matias, utan också, mer anmärkningsvärt, av En Vogue själva. Fnittret och partyglammet från »Funky Divas« är borta och »EV 3« är på det hela taget ett fullvuxet, moget album, vilket väl är vad man kunde vänta sig av en girl group som börjar närma sig medelåldern. Över både melodier och arrangemang vilar ett tryggt thirtysomething-lugn, balladerna är många och alla låter som alternativa tagningar av »Don’t Let Go (Love)« — långa, mäktiga och tungfotade — vilket gör plattan något svårforcerad.

Som vokalgrupp utklassar En Vogue dock alla andra, och på »EV 3« finns flera omistliga låtar. »Let It Flow« är läckert uppbyggd kring Slaves sjuttiotalshit »Slide«; »Right Direction« bottnar i en råfunkig basgång och snygga, suggestiva harmoniväxlingar; och ljuvliga »Eyes of a Child« har Terry på mjuk ledsång och de andra i späd dobidobido-kör.

Här finns inga omedelbara hits som »My Lovin’ (You’re Never Gonna Get It)« eller »Giving Him Something He Can Feel«, och under sista låten »Does Anybody Hear Me« är det inte utan att jag längtar tillbaka till tiden när En Vogue sjöng om vådan av att åtrå alltför unga pojkar i stället för att som här leverera socialpolitiska doktriner i a capella-sättning.

Å andra sidan är det en bedrift att åldras med värdighet. Och En Vogue är ju alltid En Vogue. Det räcker ganska långt.

Anna Hellsten

Filed under: Album #25, Anna Hellsten, Betyg 06, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: