Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #25] Album: BOYMERANG – Balance of the Force

BOYMERANG

Balance of the Force

Regal/EMI

När Graham Sutton fortfarande spelade med det förhållandevis vidsynta rockbandet Bark Psychosis försökte han få trummisen Mark Simnet att rekonstruera junglerytmer på sitt akustiska trumset.

Det gick inget vidare.

Nu när Sutton — efter att helt ha tröttnat på rocksättningens begränsningar — har valt att satsa på en solokarriär som drum’n’bass-makare under pseudonymen Boymerang lyser hela tiden hans rockbakgrund igenom. Musiken på de tolvor han hittills släppt, och på »Balance of the Force«, detta debutalbum på EMI, är rak och opolerad. Och i stället för att lita på samplade fragment från andra skivor låter han i så hög grad som möjligt musikerkompisar spela in breaks och instrumentala fragment som han sedan använder sig av.

Suttons bakgrund placerar honom också, tillsammans med breakbeat-outsiders som Squarepusher, Witchman och Luke Vibert, i en situation där han inte behöver tillfredsställa någon speciell publik. Han är inte insyltad i en strikt definierad scen utan kan hela tiden utveckla sina egna idéer. Han behöver aldrig ta hänsyn till några trista, begränsande DJ-kriterier.

Ska man ändå placera Boymerangs musik i ett genremässigt sammanhang så hamnar den bland den mörkare drum’n’bass som brukar kallas darkcore. Rytmerna är hårda och vassa och uppbyggda av akustiska snarare än elektroniska ljud; basslingorna är mer rock’n’roll än soul eller funk; de dunkla ackordväxlingarna består av enkla, endimensionella syntljud. Energin är medryckande, men kommer inte direkt med något stort leende.

Höjdpunkterna i mina öron är den jazziga, tillbakalutade »Secret Life«, en välkommen outsider i en annars speedad skara, och »Still«, som byggs upp under lång tid av intensiva, rytmiska virvelströmmar, för att till slut mynna ut i ett tyngre beat med några ständigt upprepade, fuzzade rockriff.

Jag gillar Boymerangs musik som den är. Ändå kan jag inte låta bli att återvända till Suttons idéer om att förvandla Bark Psychosis till ett levande drum’n’bass-band.

Någonstans känns det som att »Balance of the Force« allra helst skulle ha velat drivas framåt av en livs levande, frenetiskt sprattlande trummis.

Sebastian Stebe

Filed under: Album #25, Betyg 07, Sebastian Stebe, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: