Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4] Staffan Hellstrand

En gång i tiden drömde Staffan Hellstrand om att bli rockjournalist. Vem har inte gjort det? POP skickade ut sin mest förstående reporter Per Bjurman för att utbyta yrkeshemligheter.

DET FINNS några stycken. Manliga artister med ambitioner att skapa stor, betydande rockpoesi. Lundell, Plura, LeMarc, Magnus Johansson, Toni Holgersson… och så Staffan Hellstrand. Han tillhör onekligen denna den saktmodiga granskogsmonarkins Sveriges mest karakteristiska popförsamling. Men till skillnad från många av konkurrenterna lyckas Staffan Hellstrand para det anspråksfulla med en ung, rå energi som väcker om inte beundran så i alla fall respekt långt bortom de enebackar där Viktig Svensk Rocklyrik vanligtvis tillbes och dyrkas.

Ja, till och med i de mest inpiskat amerikanska och hårdkokta solnakretsar (läs: Nomads) har den 37-årige sörmlänningen lyckats göra intryck.

Och ändå: när Staffan Hellstrand får kritik får han det för att han, som det heter, skriver sina texter med gåspenna. Underförstått: han är för pretentiös. För seriös. För högtravande.

Staffan rycker på axlarna.

— Jag är immun mot kritik när det gäller texterna. Jag kan bara skriva på det sätt som känns relevant för mig. Om folk sedan älskar eller hatar det jag får ur mig spelar faktiskt inte så stor roll.

* * * * *

Vi sitter i kafeterian på Moderna museet i Stockholm och sämre platser kan man onekligen välja om man ska diskutera pretentioner…

— Generellt kan man väl säga att, visst, det är roligt att vara smart och cynisk och fyndig. Det vill även jag vara ibland. Men jag skulle inte kunna hålla på med det här om jag inte samtidigt fick skapa texter och känslor med mer upphöjda och idealiserande värden. Det är väldigt viktigt för mig att ha… ja, upphöjdhet i både musik och text.

Du har tidigare gjort en hel platta med Dan Andersson-tolkningar. Det indikerar ett stort intresse för traditionell poesi…

— Mja… jag läser mycket, mest romaner faktiskt. Det är inte ofta jag öppnar en diktsamling.

Så det är inte helt korrekt att påstå att det är i lyriken som du, till skillnad från andra popsnören, hämtar dina impulser.

— Det är ju Dan Andersson då. Han har betytt mycket. På alla vis. Men annars inspireras jag nog mer av det jag läser i romaner.

Ekelöf, Ferlin?

— Nä. Ferlin är lite för smart.

I rockvärlden då, finns det någon textförfattare som påverkat dig speciellt där?

— Nja, någon direkt förebild har jag inte. Men… ja, det skulle vara Dylan då. Hans sätt att bara låta orden flöda är jag nog ganska påverkad av.

Har du rent av studerat honom, försökt komma underfund med hans »metod«?

— Den tror jag inte han kommit underfund med ens själv. Det går inte att lära sig det där ordflödet, det bara finns där. Jag tycker över huvud taget det är svårt att teoretisera om texter. De ska bibringa olika känslor och stämningar, hur de blir till är inget jag analyserar särskilt ingående.

Hellstrand inledde sin professionella musikaliska bana i Dimmornas Bro — ett småstadssvenskt svar på namn som Genesis och Yes med olycklig förkärlek för komplicerade harmonistrukturer och talrika taktbyten.

— Jag var inne på sånt då, försvarar han sig.

— Men jag är inte överdrivet stolt över det där. Härom månaden fick jag faktiskt, via MNW:s försorg, en sydkoreansk (!) utgåva av en Dimmornas-platta och… ja, det lät rätt taskigt, för att inte säga direkt dåligt.

— Vad jag så här i efterhand inte förstår är varför jag inte lät fler delar av min smak färga musiken. Parallellt med Genesis gillade jag ju sånt som Neil Young och Bob Dylan. Men det är klart, det var ju inte min egen grupp.

Kärleken till Young hjälpte emellertid Staffan att, i dubbel bemärkelse, komma ut ur dimman.

— Jo, när en av de andra medlemmarna högdraget förklarade att Neil Young inte kan spela gitarr insåg jag att jag måste lämna bandet.

Sedan slogs vår vän omkull av den meteorit som kallades punken, sorterade in symfonielefanterna i glömskans arkiv och bildade SH!

— Men SH! var aldrig någon del av punkrörelsen. Vi kom för sent och fick surfa i efterdyningarna. Jag vet inte om musiken vi gjorde över huvud taget kan beskrivas som punk, den var nog bara färgad av den sortens stämningar. Fast… ja, förresten; de två första åren innebar mycket primalskri för min del. Jag skrev en förskräcklig massa låtar och de flesta var väldigt taggiga, på gränsen till olyssningsbara. Men i ungefär samma veva som vi började spela in plattor tycker jag att vi fann en linje i det vi gjorde. Den linjen har jag för övrigt hållit mig till ganska konsekvent genom åren.

Kan du fortfarande lyssna på SH!-plattorna?

— Ja, absolut. Där finns inget att skämmas för. Möjligen kan jag tycka att en del av materialet känns lite forcerat. Jag har en coolare attityd i dag. Men på det hela taget var SH! ett bra band.

Ni splittrades efter tre plattor. Varför?

— Jag gick in i SH!-projektet med föresatsen att aldrig kompromissa. Det var själva poängen för mig. Skulle jag fortsätta med musik skulle jag ha det avgörande inflytandet, punkt slut. Så funkade det också länge. Jag behövde inte köpslå, det var mitt band. Men efter Dan Andersson-plattan, som var tänkt som en tillfällig soloutflykt, ändrades förutsättningarna. De andra började skriva låtar och jag fick mest ägna mig åt texterna, som en hantverkare. Då kunde det vara.

Det sägs att du gick under öknamnet Stalin under den där tiden…

— Ja (brett leende), jag vägrade som sagt kompromissa. Men det var mest på skämt. Han som berättat det för dig kallades för övrigt Goebbels.

* * * * *

Som soloartist har Staffan Hellstrand hittills släppt tre plattor (Dan Andersson-samlingen »Hemlös« inkluderad). En ny, kallad »Regn«, är precis under insegling och efter framgångarna med fjolårets »Eld« — som bland annat innehöll P3-favoriterna »Din mästares röst« och »Hela himlen svart« — tror många att vägen mot ett »major break« ligger öppen.

Det är, menar man, Staffan Hellstrands tur nu. Själv värjer han sig.

— Jag har ingen lust att bli kändis.

Jaså?

— Jag vill såklart nå så många som möjligt med min musik, det är ju därför jag ger ut plattor. Men det där med att bli igenkänd på stan, att inte kunna vara anonym… det skulle störa mig svårt.

En paradox där…

— Jo. Fast jag funderar inte speciellt mycket på den aspekten. Jag är glad så länge jag kan leva på att spela. Och får stå på scen. Det är det bästa, själva belöningen. Jag älskar att stå på scen.

Det är ytterligare en paradox. En vanlig en. De skyggaste människorna är de som trivs bäst på scen.

— Ja, det stämmer. Man får en enorm kick av att stå framför flera tusen och gapa, men blir oerhört förlägen och blyg om någon ber en dra en låt inför kompisarna på en fest. Man har ett fruktansvärt behov av att bli älskad och få bekräftelse, men skyr ändå uppmärksamheten. Det är rätt schizofrent.

Man kan dra paralleller till det faktum att de som skriver de mest utlämnande, privata texterna är de som är minst benägna att prata om innehållet. Medan en Christer Sandelin…

— Men det handlar väl mest om att det som behöver sägas redan är sagt, i själva texterna. Det finns ingen anledning att i efterhand tala sönder det man skapat. Jag skulle inte vilja höra till exempel Dylan berätta exakt vad hans sånger handlar om. Det skulle ta död på en del av magin.

Jo, men samtidigt är det onekligen intressant att höra att det faktiskt är sig själv han sjunger till i en låt som »Like a Rolling Stone«.

— Har han sagt det?

Ja, jag läste det någonstans.

— Wow, det kastar onekligen ett nytt sken över den låten…

Jag har inför den här intervjun bara hunnit höra tre låtar från nya plattan och kan knappast komma med någon djupare analys. Men av de där tre spåren att döma verkar det i alla fall som att du spinner vidare på det rockigare, mer elektriska temat från »Eld«. Stämmer det?

— Jo, det kan man nog säga. Det fanns grejor på »Eld« jag kände att jag ville ta vidare. Men jag tycker nog att den här är ännu tyngre. Trots att inte Nomads är med.

Du är mån om tydliga, starka melodier?

— Ja, jag är en utpräglad låtskrivare. Har aldrig kunnat haka tag i mer rytmisk musik och saknar således helt relation till den svarta dansmusiken.

Soul då?

— Jo, jag gillar gammal Stax-soul. Det hörs säkert i min musik också, om man kollar till exempel blåsarren.

* * * * *

Hellstrand har rykte om sig att vara en tillknäppt och svårpratad person. Det är — kan härmed meddelas — helt felaktigt. Han besvarar visserligen merparten av frågorna först efter en viss betänketid, men ger man honom bara den tiden är han hur lättillgänglig och meddelsam som helst.

Däremot sätter han en gräns för hur nära man som journalist får komma och var den går känns tydligt. Det är liksom uppenbart att man inte bör föreslå ett hemma-hos-reportage…

— Ändå finns det de som gjort just det. Men inte en chans. Jag vägrar hänga ut mitt privatliv. Jag förstår inte varför det ska vara så mycket flams när det skrivs om folk som spelar musik. Än mindre förstår jag varför så många ställer upp.

Du har själv gått Journalisthögskolan. Innebär det en speciell relation till den här kåren?

— Nej, inte alls. Jag kan inte era knep, om det är det du undrar. Det enda jag vinnlägger mig om är att aldrig vara kaxig, vem som än intervjuar. Under turnéer händer det ju att man stöter på lokala närradiostationer och jag vet att somliga passar på att göra sig lustiga på reporterns bekostnad i såna lägen. Men det vill inte jag. Kaxighet ligger inte för mig som person.

Har du någonsin gjort något av den där JH-utbildningen?

— Ääh… jag drömde om att bli rockjournalist ett tag.

Åfan.

— Ja, och jag har faktiskt intervjuat Joe Strummer en gång. Det var efter en konsert Clash höll gemensamt med Sex Pistols i London 1978. På min intervjutejp kan man faktiskt höra Sid Vicious komma in i logen och säga »Hej då Joe, det här är sista gången du ser mig«. Det var det nog också.

Herregud… Själv har jag nu en intervjutejp där Staffan Hellstrand förklarar på vilket sätt »Katt på tur« från nya plattan är ett politiskt manifest. Men det får ni inte höra.

Det som ska sägas är ju redan sagt…


STAFFAN HELLSTRAND är aktuell med sitt fjärde soloalbum »Regn«.


Per Bjurman

Annonser

Filed under: Per Bjurman, POP #04, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: