Det är drygt ett år sedan Andres Lokko senast spenderade en afton med en av popvärldens sämsta chaufförer och mest inbitna kedjerökare. Hög tid för ett nytt möte alltså.
»JAG HADE NOG ALDRIG köpt bil om det inte varit för ungarna. Men jag hyrde den här på Hertz för två år sedan och sen när jag skulle lämna tillbaka den hade barnen redan hunnit sätta sin egen prägel på bilklädseln«, säger Paul Weller och svänger in sin röda Ford på en liten bakgata i Londons S:t Johns Wood. Han lutar sig fram och pekar upp mot ett brunt, ganska oansenligt, sextiotalshus.
— Där uppe bor jag, säger han och kör vidare.
Fönstrena i huset är mörka. Fru Weller, sångerskan Dee C Lee, går på aerobics på onsdagskvällar och eftersom Paul dagen efter ska till Tyskland för att tala med pressen där, är barnen hemma hos farmor och farfar i Woking.
— Och jag måste gå upp klockan sex i morgon bitti. Fan, vad jag hatar att gå upp så tidigt, säger Paul.
På något underligt vis lyckades Paul ta körkort för bara några få år sedan. Något han aldrig tidigare trott att han skulle kunna eller ens vilja.
— Jag har aldrig gillat bilar. Och jag tror att körskolan gjorde ett misstag när de lät mig klara uppkörningen. Jag är en urusel bilförare.
Paul tänker efter ett tag och fortsätter prata bilar.
— Fast det är väl inte helt sant att jag aldrig brytt mig om bilar. Ärligt talat har jag ju i och för sig alltid varit lite småimponerad av Michael Caines Jaguarer i hans sextiotalsfilmer. Men även om jag har råd att köpa en så är jag övertygad om att folk skulle titta snett på mig om jag körde omkring i en. Det går liksom inte ihop med folks bild av mig som socialist.
I stället blev det en Ford, med ett par basketskor i miniatyr hängande från backspegeln, genom vilken han avundsjukt kastar blickar på fotografen Andrews ljusblåa Jaguar som följer oss hack i häl.
— Och de där schysta sextiotalsbilarna är ju egentligen inte ens särskilt mycket dyrare… men biluthyrningsfirman gav mig ett pris som jag inte kunde motstå. Och förresten så var det lika bra. Jag hade aldrig vågat ta tillbaka den till Hertz när den var full med barnmatsfläckar och kaksmulor.
Trettiofemårige tvåbarnspappan Paul Weller har precis släppt sitt andra soloalbum, »Wild Wood«. Samma dag vi ses i hans replokal på Sinclair Road i Shepherds Bush har titelspåret kommit ut på singel. Paul sitter just och läser en recension i Time Out.
Plötsligt börjar han skratta och rodnar nästan.
— Hmmm… det kanske var att ta i, säger han och räcker över tidningen där den kvinnliga recensenten beskriver Paul som »popvärldens sexigaste man« och anser att »Wild Wood« är årets bästa singel eftersom Paul har avklippta jeans på omslagsbilden.
— Jag borde skicka ett brev till den där flickan och fråga om hon gillar »Zep«. Gör hon det skulle det nog kunna utvecklas till en livslång vänskap. Jag undrar hur hon ser ut?
Att Paul refererar till »Zep« — ett band som vi andra bättre känner till som Led Zeppelin — är inte ett exempel på Wellers ironi. Det är sant, Paul Weller tycker för tillfället att »Zep« är toppen. För att inte tala om »Fire and Water«, en LP med Free, som han dessutom har gående i bilstereon.
Paul Weller har aldrig riktigt accepterat sin roll som sexsymbol för en hel generation post-punkflickor. Utanför studion visar han, som något slags bevis, hur varenda millimeter av väggen bredvid ingången är täckt av kärleksförklaringar till Luke Goss och Bros.
»Luke is brill«, »Bros is the boogie« och »I want to have Bros’ babies«.
— Luke Goss nya band repar också här. Varje morgon står det fortfarande ett gäng unga flickor här och skriker, säger Paul.
Men är det ingen som väntar på dig då?
— Nej, svarar han kort.
Nere i källaren där Paul just börjat repetera med sitt nya band inför vinterns turné, står gitarristen Steve, tidigare i Ocean Colour Scene, och basisten Yolanda, till vardags medlem i en rad klubb-band som Urban Species och Raw Stylus. De tittar storögt på Paul som entusiastiskt spelar ett femtonminuters solo mitt i »Shadows of the Sun«. Det är bara trummisen Steve White, som spelat med Paul i snart tio år, som ivrigt joinar in och leker John Bonham.
Senare säger Paul om det nya bandet att han vill ha samma naturliga flyt som Free hade.
— För tio år sedan kunde jag inte lyssna på ett band som hade långt hår och skägg. Nu är det nästan en fördel om de har det.
Bandet, som knappt hunnit lära sig fler låtar än de senaste två singlarna, »Wild Wood« och »Sunflower«, blir tvingade att spela dem i otaliga versioner. Paul går omkring på scenen i en vinröd randig T-shirt, ett par avklippta slitna vita jeans och beiga ökenkängor, med gitarren hängande på magen.
Likt en dirigent slutar han ibland spela och går omkring och instruerar de andra musikerna att hela tiden börja från början. När han spelar »Into Tomorrow«, Wellers första solosingel, tar det ungefär en timme och tio omtagningar innan den börjar låta något så när som han vill ha det. Paul ser nöjd ut, bandet pustar ut och tror att det är slut för i dag, tack för i dag. Men Paul bara fortsätter. Till sist spelar de »Shadows of the Sun«, som på albumet är drygt åtta minuter, i sisådär tjugo minuter. Sedan får alla gå hem.
Och vi åker iväg i Pauls röda Ford.
* * * * *
För åtta år sedan, när The Style Council just släppt »Our Favourite Shop«, blev Weller intervjuad i New Musical Express. Han talade länge och väl om hur han hatade artister som envisades med att spela rock när de var över trettio. Det var 1985 och Paul hade sedan flera år lämnat The Jam bakom sig.
Envist försökte han övertyga världen om Style Councils storhet. De spelade bossa, philly-inspirerade soulballader, orgeljazz och lättlyssnade popbagateller.
Han hatade allt vad rockmusiken stod för och gick så långt att han även avfärdade sina ungdomshjältar Small Faces sena skivor.
— De var bara bra fram till 1967, sade han då.
Nu, en ljummen sommarkväll i augusti 1993, sitter han i en kitschig vinbar i S:t Johns Wood och rycker på axlarna.
— Jag kommer förmodligen alltid att hålla på så där. Jag går in för saker, huvudstupa före, och blir fullkomligt besatt. Och då finns det ögonblick då jag glömmer bort vad jag egentligen bryr mig mest om. Jag menar, jag älskar Small Faces sista skivor. Men jag har en förmåga att säga saker väldigt spontant och har därför också fått en hel del ovänner.
När Style Council, tillsammans med åttiotalet, sakta tynade bort startade han ett embryo till en solokarriär, The Paul Weller Movement. Jag såg dem i november 1990 i Amsterdam. De spelade en knippe nya låtar, en hel del Council och även flera Jam-låtar.
— Det var egentligen helt fel. Men vad skulle jag göra? De var, trots allt, mina låtar och jag hade inte skrivit tillräckligt många nya låtar för att de skulle räcka en hel konsert. Och jag ville verkligen bara komma ut och spela. Men så här i efterhand var det kanske lite förhastat.
»Wild Wood« är, till och med mer än den självbetitlade solodebuten, förankrad i Wellers relativt nyfunna kärlek till det tidiga sjuttiotalets brittiska progressiva rock, singer-songwriters och spirituellt naturalistiska soulmusik. Flera av texterna skulle kunna vara tagna från Marvin Gayes »What’s Going On«, Curtis Mayfields »Roots«, Stevie Wonders »Innervisions« eller, varför inte, från Led Zeppelins andra album.
— I grund och botten har jag egentligen samma referenser som alltid. Tamla Motown, soul, The Small Faces, Curtis Mayfield och så vidare. Men för ett och ett halvt år sedan spelade Marco från Young Disciples in en kassett till mig med en hel del singer-songwriters, som till exempel Tim Hardin, och för bara några månader sedan fick jag Nick Drakes »Five Leaves Left« av Robert Howard, som tidigare sjöng i The Blow Monkeys (hans nya band, Starjuice, som han startat tillsammans med spillrorna ur K-Creative, finns det förmodligen skäl att återkomma till senare i höst) i födelsedagspresent, och det var just något sådant som jag hade letat efter. Något nytt helt enkelt. Jag hade ju mina principer förut och vägrade ett tag att lyssna på något som spelats in efter 1968. Efter ett tag märkte jag att jag skjutit upp gränsen till 1971 och sen till 1975. Och nu bryr jag mig faktiskt inte, utan letar bara efter bra låtar, bra texter. Jag vill höra allt som jag missade när jag växte upp under sjuttiotalet.
Att han en gång i tiden skrattade åt folk över trettio som spelade gitarr och svettades på scenen är också ett minne blott.
— Man kan inte sätta ett gammalt huvud på en ung kropp, eller vad det heter. Jag trodde faktiskt att man slutade spela musik när man fyllt trettio. Och det tog mig några år, efter att jag själv fyllt trettio, att vänja mig vid att det är mitt yrke att skriva och spela musik. Efter Style Council tappade jag helt enkelt bara lokalsinnet ett tag, jag visste inte hur jag skulle gå vidare.
* * * * *
Två dagar efter intervjun träffar jag Neil Tennant som alltid varit en av Wellers största fans.
— Wellers största styrka är hans trångsynthet. Om han upptäcker en skiva så förutsätter han att ingen annan i hela världen har hört den och han känner sig genast tvungen att visa upp sina nya kunskaper. Det är förmodligen därför han har så hängivna fans som köper allt han gör samma dag det släpps. Jag och Chris brukar faktiskt referera till det som »Paul Weller-syndromet« — när skivor går upp på försäljningslistans tredje plats och åker ut redan nästa vecka. Vi har faktiskt varit lite rädda för att hamna i den fällan själva, säger Tennant, som dessutom tror att det är Weller vi har att tacka för den uppsjö av brittiska artister, med Ultramarine i spetsen, som just nu upptäcker The Incredible String Band och Soft Machine för första gången.
Problemet med Pauls första stapplande steg som soloartist var en avsaknad av något nytt att fokusera sin popfanatism på. Nu har han hittat sin nya röst, sin nya musikaliska utgångspunkt. Och timingen hade inte kunnat vara bättre.
— Ja, det verkar ju så. Alla verkar tycka att en ny Paul Weller-LP känns ganska rätt. Vad det beror på? Ingen aning egentligen. Det är samma sak som att många i min ålder vägrade lyssna på Neil Young till för bara ett eller två år sen. Och nu är de tvungna att leta bakåt i pophistorien. Igen. Vilket jag tror är bra. Och att Robert Plant och Rod Stewart gör covers på Tim Hardin-låtar samtidigt som jag upptäcker honom… well, det är sånt som bara händer. Men även band som Primal Scream och Black Crowes är inne på samma områden som jag.
Samtidigt är det förstås inte helt sant att Paul helt och hållet fastnat i en tidsmaskin. Han talar varmt om Blur och Suede. Han dyker då och då upp på singlar med acid jazz-band som Mother Earth och köper importskivor med rapartister. New Kingdom är den här veckans favoriter.
Joe Strummer i The Clash sade en gång att Weller en dag skulle bli en stor soulsångare. När han sade detta i slutet av sjuttiotalet var det få som höll med. I dag nickar till och med Paul själv åt citatet.
— Jag tycker att jag sjöng uruselt i Style Council för jag försökte låta som alla svarta soul-sångare jag tyckte om på en och samma gång. Men det där har suttit i sedan jag som sextonåring faktiskt var övertygad om att jag lät precis som Otis Redding. För bara något år sedan slutade jag imitera, jag lät bara orden komma ut och då lät det plötsligt så här.
»Så här«, som Paul uttrycker det, är en hesare, raspigare röst som rökt alldeles för många Benson & Hedges. Men också med ett djup som får honom att låta betydligt äldre än han ser ut.
Pauls politiska patos, som under åttiotalet gav honom både vänner och en hel del fiender, har avtagit.
— Ingen av de tillgängliga politiska ideologierna fungerar ju längre så jag väntar på en ny. I ett svagt ögonblick trodde jag faktiskt att Bill Clinton skulle uträtta ett och annat. Jag menar, killen är förhållandevis ung, han gillar Fleetwood Mac och röker en joint då och då. Men vad hjälpte det? Jag tror att vad vi behöver är nya ord. Nya ord för »fred« och »kärlek«, eftersom ingen tror på deras ursprungliga innebörd längre. Och de som är tillräckligt gamla för att komma ihåg vad de betydde för dem för tjugofem år sedan har tappat alla illusioner om dem i alla fall.
Men tror du inte att många av dina belackare kommer att påstå att du tappat gnistan? Politik var ju en otroligt viktig ingrediens i både The Jam och Style Council.
— Det bryr jag mig inte om. Med Style Council försökte jag så att säga dra mitt strå till stacken. Men nu har jag inte längre något att säga om politik. Så enkelt är det. Fast sedan jag blev pappa har jag fått tillbaka någon sorts optimism inför framtiden. Samtidigt som jag också blivit mer självisk, något av en »min-familj-mot-resten-av-världen«. Och därför har mina texter, helt naturligt, också blivit mycket personligare.
* * * * *
Ett av de mest överraskande spåren på »Wild Wood« är avslutande »Moon on Your Pyjamas«, med en text som bara kan handla om faderskapets vedermödor. Ett annat spår, »Has My Fire Really Gone Out?«, har en titel som många säkert kommer att tolka ganska bokstavligt.
Saknar du den där exklusiva klubbkänslan som fanns i Style Council, viljan att hela tiden förvirra publiken?
— Egentligen inte. Med Style Council gick vi så långt att vi till slut inte hade någon publik kvar över huvud taget. Och det kanske var vår intention? Men jag hade vissa attitydproblem då. Jag har fortfarande en viss attityd, men nu är det bara mig själv det handlar om. Och jag vill faktiskt att folk ska lyssna på musiken innan de får reda på vilka skor jag har på mig just den veckan. Med Style Council var det ju faktiskt tvärtom mot slutet. Jag hoppas och tycker att »Wild Wood« är värd ett annat bemötande. Både från mig själv och från de som lyssnar.
»Wild Wood« spelades in i Oxford under två månader — med moderna mått mätt en ganska kvick inspelning…
— Fast nästa album vill jag spela in under en väldigt kort period, typ en eller två veckor. Jag gillar råheten i demos och den försvinner ofta i den moderna inspelningsprocessen. Och det är något som jag har hittat hos Free och Traffic. Samtidigt gjorde man skivor i olika färger. Det är något som man inte riktigt gör längre. Du vet, när du hör vissa skivor så får du genast olika färger på näthinnan.
Fast vilken färg »Wild Wood« har vet han inte riktigt. Men till slut bestämmer han sig för att den är ganska vinröd. Med en del mossgröna inslag.
Samtalet glider in på Bob Dylans »Blood on the Tracks«, Steven Gaines bok om Beach Boys, hur Young Disciples ska gå vidare utan Carleen Anderson och bandet i intervjubandspelaren tar slut. Paul tänder den sista cigaretten i paketet och tittar på den ett tag.
— Jag ska definitivt sluta röka innan jag blir fyrtio, säger han.
Vissa saker förändras aldrig. När Paul Weller är fyrtiofem kommer han att säga exakt samma sak. Han byter bara ut fyrtio mot femtio. Precis som han redan bytt ut trettio mot fyrtio.
PAUL WELLER är aktuell med sitt andra soloalbum, »Wild Wood«.
Andres Lokko
Filed under: Andres Lokko, POP #04, Andres Lokko, PAUL WELLER
Tidskriften POP revisited 