Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #15] Album: STEFAN SUNDSTRÖM – Nästan som reklam

STEFAN SUNDSTRÖM

Nästan som reklam

MNW/MD

Det är bara att erkänna: jag har aldrig varit särskilt förtjust i Stefan Sundström och hans förment uppkäftiga trubadurpop. Där andra lyckats se en Cornelis i punkupplaga, en klassisk svensk vispoet med mohikan och »fräck« säkerhetsnål genom kinden, har jag inte kunnat upptäcka något annat än överdrivna grimaser och stockholmsk åttiotalspunk invirad i proggens mögligaste palestinasjal.

Därför är det med stigande förvåning jag, efter att ha betvingat ett nästan oeftergivligt lyssningsmotstånd, går i clinch med stockholmarens första album utan kompgruppen Apache. Det är, tvingas jag motvilligt inse, rätt bra.

Också här finns några riktigt unkna ögonblick. »The Times They Are a-Changin’«-parafrasen »Allt kan vända« är till exempel som en enda lång sur uppstötning ur cementgolvet på Café 44, svartklubb på Söder i Stockholm där pårökta veganer står och fantiserar om Ulrike Meinhof nätterna i ända. Långa, essäliknande »Roland McDonald« plockar vissa poäng på fyndiga textrader, men låter som den vattniga pastan på Kvarnen — en annan söderkrog med »subversiv« publik — smakar. Och i kärlekskranka valsen »Sabina V« sätter Sundström på sig den där manierade grimasen igen, varmed han som vanligt förvandlas till popsveriges clownen Manne.

Men andra sånger är helt befriade både från teatrala gester och nattståndna rebellattityder. Som »Stilla blå och liten rök«, en lågmäld, chosefri sak Sundström tillägnat sin son. Jag är också mycket förtjust i titellåten, med story lånad av självaste Bodil Malmsten och sång som för en gångs skulle inte tar sats långt ner i diafragman. Den snart 35-årige romantikern låter faktiskt bli att alls spänna stämbanden och plötsligt når varje ord fram. Det har aldrig hänt förut. Avslutande »Först när det var slut« är en annan favorit. Genom den går ett stråk av vemod jag har väldigt svårt att värja mig emot. Dessutom spelar det nya bandet, med Bo Nordenfeldt på kontrabas i spets sen, lyhört och fint.

Nummer av den typen visar att Stefan Sundström skulle kunna bli en fin singer-songwriter. Han har redan ett språk, föredömligt fritt från de artonhundratalsmetaforer så många blågula kolleger av någon anledning snärjt sig i, och han har melodier. Det gäller förmodligen bara att byta dialekt. Och kanske stadsdel…

Inget helgjutet album, men ett lovande steg framåt.

Per Bjurman

Filed under: Album #15, Betyg 06, Per Bjurman, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: