Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #15] Album: MEDICINE – Her Highness

MEDICINE

Her Highness

American/BMG

När Brad Laner fyllde nio fick han »The British Encyclopedia of Rock« i present av pappa, och lovade sig själv att höra vartenda band i boken. Som elvaåring spelade han bas bakom Captain & Tennille i barnteveshowen »Kids Are People Too«, och i de tidiga tonåren började han beta av all »non-mainstream music« han kom över. I sovrummet spelade han in fyrtio albumlängder med gitarrexperiment, och blev en auktoritet på effektboxar och rullbandarens fininställningar.

Sedan var tiden mogen för hans livsverk, trion Medicine, vars hela existens och filosofi hittills baserats på Laners gitarrtekniska upptäckter.

Debutalbumet på Creation, »Shot Forth Self Living« (1991), liksom uppföljaren »The Buried Life« (1993) var krackelerade kollage av överstyrda och fasförskjutna gitarrstämningar. Med en sorts övermedveten målstyrning liknande Stereolabs, gnuggade de ljud mot varandra som folk förr gnuggade pinnar för att erövra elden.

Trots att gruppen kommer från Los Angeles togs de för de mest engelska av shoegazers, och inte nog med att fans flockades runt Medicines spelningar för att höra Brad Laners gitarrväckelse; de flockades backstage för att kolla hans pedaler.

Så vid tiden för inspelningen av detta tredje album var Medicine trötta på sin aura av enahanda elektriskt larm. »Det var faktiskt min bror som sa till mig att >hörru, ett band är inte ett gitarrsound<, och jag insåg att om vi hade fortsatt att göra gitarrnoiseplattor skulle vi sluta som hjältar i tidningen Guitar Player. Jag vill inte spela för folk som bara är intresserade av min utrustning«, har Brad Laner kommenterat gruppens kursändring.

På »Her Highness« är den vitmålade noiseväggen inte bara omsorgsfullt ornamenterad av orgel, klarinett, stråkar och akustiska gitarrer, utan grundspacklad med genomarbetade sångstrukturer.

Som modell har Medicine använt sig av George Harrisons Spector-trippel »All Things Must Pass« från 1970 — »världens sorgsnaste skiva«, enligt trumslagaren Jim Goodall. »Jag och Brad hade lyssnat väldigt mycket på den, och vårt mål var att återskapa dess kombination av emotionella pitch och briljanta ljud«. Och visst — lyssnar man på Harrisons »All Things Must Pass«, »Isn’t It a Pity« och »Beware of Darkness«, bredvid Medicines »I Feel Nothing At All« och »Wash Me Out«, är det samma sorts svarta klump som växer i halsen. Musiken är uppriktigt och rättframt ledsen.

Textmässigt turas Brad och sångerskan Beth Thompson om att berätta om sina förvirrade sammanblandningar av lidande och lidelser, om ett tvingande känslovakuum som får dem att, som de själva beskriver det, »bara bränna igenom relationer, bränna igenom andra människor«. Sångerna hoppas inte på någon befrielse, det är själva hoppet de ber om. »Her Highness« är en bön för alla ofrivilliga nittiotals-nihilister.

Kjell Häglund

Filed under: Album #15, Betyg 07, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: