Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5+6] Magnus Uggla

Arton år har gått och tiden har, i skepnad av Suedes Brett Anderson, äntligen hunnit ifatt Magnus Uggla. Kjell Häglund pratade med honom om skivan som varit en förutsättning för allt från Thåström till Jakob Hellman — inte det bästa, men kanske det viktigaste albumet i svensk pophistoria — »Om Bobbo Viking«.

MEDAN POPENS NYA transvestiter hårdposerar framför MTV:s och musikpressens samtidsinventerande kamera, och i väntan på ett sent svenskt svar på Suede, bör vi dra oss till minnes en LP från 1975.

En skiva som sålde knappt femhundra exemplar när den kom, men det enda svenska popalbum från denna muggiga medeltid som fortfarande korresponderar med nuet, utan det nostalgiska presentpapper som förpackat såväl Nationalteatern- som ABBA-renässanser.

Det tog svensk pop arton år att hinna ifatt »Om Bobbo Viking«.

På denna, sin första independentinspelade LP, var Magnus Uggla en ännu tonårig undergroundprovosör som utan inhemska förebilder eller ens konkurrenter skapade den första och enda auktoriserade svenska översättningen av det tidiga sjuttiotalets hippaste anglosaxiska sminkrock. Hans chockerande Ruda-attityd och subversivt ytliga image av sexuell ambivalens och dekadens saknar fortfarande motstycke i svensk pophistoria — varken Thåström 1978, Di Leva 1985 eller Entombed 1991 kommer i närheten av en jämförelse med hur revolterande cool den unge Uggla var.

Med årens utveckling mot ett slags mogen showsatir i tillpoppad schlagerskepnad har Ugglas banbrytande betydelse för svenskt rockliv fallit i glömska. Men det oundvikliga ekot av »Om Bobbo Viking« ljuder i djupet av allt från den första svenska punkvågen till Lustans Lakejer och Di Leva. Om inte Uggla gjort stockholmskan till vår mest nasala och kaxiga popaccent hade inte Olle Ljungström och Joppe Pihlgren låtit lika självsäkra som i tidiga Reeperbahn och Docent Död. Hela Jakob Hellmans sound kan härledas till en enda Uggla-låt (»Hallå«, inledningsspåret på »Om Bobbo Viking«) och något mera långsökt kan man fråga sig om Just D kommit på »Tbax t stan« utan Ugglas »Asfaltbarn«. (Visserligen hade vi väl, utan Uggla, förskonats från Noice, men å andra sidan hade vi också sluppit Ultima Thule om vi inte haft Ebba Grön.)

Om vi hoppar över Bluffmakers, den nioårige Magnus första skolband med Zombies och Animals på repertoaren, tog hans popkarriär sin början när han som femtonåring flyttade med föräldrarna ut till Nacka, strax söder om Stockholm. Här bildade han hårdrockgruppen JUSO med en jämnårig granne i slutet av sextiotalet; först kopierande Steppenwolf och Trapeze, snart med egna, ännu tyngre låtar.

— Det var efter att Black Sabbath kommit med sin första som vi började skriva själva, erinrar sig Magnus Uggla i en soffa på Polar Studios, någon kilometer från hans hem i centrala Stockholm. Han håller på att slutmixa en ny CD när POP träffar honom för att prata om en gammal LP.

— Sabbath inspirerade oss att börja med uppochnervända kors också. Låtarna hade titlar som »Domedagen« och »Skogen brinner«, och jag skrev dem i huvudet när jag »gick på skubb«, som vaktmästarbiträde på Riksteatern.

Uggla ler vid minnet av hur de innan spelningarna brukade »stabilisera« sig med »mellisar« eller någon blandning från familjernas barskåp, och hur de därför alltid tappade kontrollen över ljudnivån — vid ett tillfälle, på ett ställe som hette Fyran, så till den grad att det kom in folk från porrbiografen fyra kvarter bort och klagade. Men sin mest legendariska konsert hade JUSO på Fregatten, som förband till Pugh & Nature och Telefonpajsarn.

— Ett drömjobb, den absolut häftigaste spelningen ett garageband kunde få 1972! Så man var extra nervös, hade klämt en och annan Villafranca för mycket. Mitt i vår låt »Electric Youth« kom hälften av vinet upp igen… kort sagt, jag började »ropa på Ulrik«! Lyckligtvis var Fregatten ett riktigt mörkt, flummigt och rökigt ställe, så jag lyckades lämna ifrån mig spyan nästan obemärkt i en av Telefonpajsarns högtalarlådor.

JUSO hade inga som helst fans, och splittrades när mor och far Uggla skildes och Magnus flyttade in till stan med pappa. (Spillrorna av JUSO bytte dock namn till Alexander Lucas och var under en tid riktigt stora i Stockholm, med en tyngd mitt mellan Sabbath och Blue Cheer, sägs det.)

— Jag var så jävla sugen på att bli popstjärna, och skrev nya låtar på piano eller akustisk gitarr, fortsätter Magnus Uggla. Det var väl lite si och så med originaliteten, när jag till exempel köpt »Who Will Save the World« med Groundhogs skrev jag direkt en låt som hette »Vem ska rädda världen«…

— Så i gymnasiet tog en kompis med mig på Mott The Hoople, på Kåren, och den nya världen öppnade sig för mig, det var det absolut bästa jag sett! Jag började läsa Melody Maker och kamma igenom skivaffärerna varje vecka. Det man gillade var Velvet Underground, T. Rex, Mott, Bowie… och Alice Coopers två första, tills han började spela golf med Nixon.

* * * * *

Uggla spelade själv in en solodemo med fyra låtar, men inget skivbolag intresserade sig. Ytterligare fyra sånger kompletterade en ny demo, med studioteknikern Lasse Gustavssons hjälp.

— Efter att ha fått ett andra nej från EMI och Metronome bestämde Lasse att spela in plattan själv, på lediga kvällar, berättar Uggla. Jag var ettrig som fan, ville bara få ut den så fort som möjligt. Det var det enda jag hade i skallen, »fan jag ska ju göra en skiva«, det var det som var det viktiga, en LP, jag på omslaget, fort fram med låtarna bara, fort fram med en melodi och så på med några ord… Faktum är att nästa platta, »Livets teater«, fungerade precis likadant också, liksom »nu ska jag göra en svit! Symfonirock!«. Det föll mig aldrig in att Genesis kanske jobbade lite längre än en eftermiddag på sina låtar…

Magnus och Lasse Gustavsson började spela in med Harpos band 1973. Men »Om Bobbo Viking« låg på disk först i januari 1975.

— »Hallå« hade jag väl på kassett ett år innan LP:n kom ut. Jag glömmer aldrig när Lasse föreslog att lägga en andrastämma på den, »vadå stämma, vad är det?« undrade jag, »ja, sjung en annan melodi till«, förklarade Lasse, och sen kom jag ut ur studion och hörde resultatet… jag darrade, hade aldrig hört något bättre! Min dröm var att få upp den på »Tio i topp«. Jag brukade alltid spela upp tejpen när jag raggat hem tjejer… Tyvärr hade proggmaffian fått »Tio i topp« nedlagt när plattan kom ut.

»Om Bobbo Viking« är trettio minuter klassiker, och inledande »Hallå« med sitt rim på »hallå« och »platå« en av de tre bästa svenska popsånger som gjorts. I dagens upplysta CD-öra har skivan åtskilligt av patetiska övertoner, men i sitt helgjutet distanslösa sammanhang skorrar dessa aldrig falskt. Den genomsyrande känslan av total hängivenhet och modemedvetenhet gör »Om Bobbo Viking« tidlöst tonårsdokumentär på ett sätt som i år faktiskt tangerar androgyniteten hos Suede. Den tjugoårige Magnus Uggla låter fascinerande lik Brett Anderson när han besjunger både chockerandets estetik och ungdomens äkta patos.

»Rock’n’Roll Revolution« har till exempel en lika gripande som förvirrad text, i vilken Uggla lugnar mamman till en tonårstjej att »hon fixar det«. En annan favorit är det pajaspunkiga titelspåret som hur osannolikt som helst låter exakt som Sultans Of Ping F.C.! Och när Uggla i ett par spår spottar ur sig bisarra beskrivningar av popbögar och trendtransvestiter är det riktigt, riktigt tufft. Refrängen till »John Silver« är så hård att jag tar om den flera gånger för att förvissa mig om att Uggla verkligen sjunger »kom nu John ska du se att det finns kuk på stan/systrarna ska faan inte följa med«.

— Nej, »kul« sjunger jag väl ändå! invänder Uggla, och klargör att han själv aldrig varit inne på sexuellt experimenterande åt det hållet.

— »Riddarna av mörkret« var en annan låt som både äcklade och fascinerade mig att skriva, det »förbjudna« kittlade mig oerhört. Allt det där måste ha kommit från Bowie. 1970 jobbade jag i en skivaffär i city, Nordiska musikförlaget, när »The Man Who Sold the World« kom. Det var den första, engelska upplagan med omslaget som senare drogs tillbaka. Och fan vad jag tyckte han såg äcklig ut på den där divanen, i långklänning och slokhatt. Jag vägrade lyssna på den!

— Först under en språkresa 1972 var jag redo att ta till mig Bowie. Jag träffade en engelsman på en bar som inte gjorde annat än tjatade om hans nya, »Ziggy Stardust«. Så jag köpte den i London, och sen spelade jag den flera gånger om dagen i ett helt år.

Med upptäckten av Bowie följde ett hysteriskt intresse för popmode.

— Den årliga språkresan slutade ju alltid på Kensington Market. Detta var när platåskorna inte kommit till Sverige än, men i London fanns det plattisar, jag lovar! Allt från det simplaste »jag vill, men jag törs inte« med bara en plattform, till guldkromade fyraplatåers, med akvarium i klacken, där man kunde få in två guppys, en syrepump och ett gammalt vrak… Men man ville ju inte vara alltför bisarr, så jag föll för ett par lila vadtajta stövlar med tvåtumsplatåer och bara elva centimeter hög klack. Sen fick man en intressant gångstil som var väldigt hip då, man liksom knäade fram och sköt fötterna framför sig så överkroppen kom gungande ett par meter efter.

Språkresorna skapade ett ständigt sug efter London hos Uggla och hans kompisar. När David Bowie och The Spiders From Mars skulle ha premiär i Oxford för »Ziggy Stardusts avskedsturné« var det självklart att skaffa biljetter och åka över med väskorna fulla av popmode.

— Det var jag, Glitter, Jugge och en rödhårig tjej som hette Koko. Vi söp Double Diamond på hotellrummet samtidigt som vi sminkade oss. Förutom make upen hade jag på mig en vit clownjacka med blå ränder och krage som stod upp ungefär som på en flytväst, och det var lila lurexshorts med små svarta prickar, nätstrumpbyxor och en vadtajt blå sliten denimplatå. Vi passerade en lång kö med engelsmän utanför, och förvånades över hur mesiga de var, de hade bara jeans, tröja och en Aladdin Sane-blixt i ansiktet…

— Till vår stora besvikelse hade vi fått biljetter på läktaren och Koko blev skitsur, hon hade ju liksom velat snacka lite med Bowie också. Så under konserten bestämde vi oss för att göra något radikalt, varpå Jugge och Glitter hängde ut mig över läktaren. Då såg vi hur Bowie gick fram till Mick Ronson och pekade på oss och log!!!

— När vi nyktrat till och stod utanför konsertlokalen och frös i våra transvestitkläder kändes det ganska pinsamt, men faan vad vi skröt när vi var hemma i Stockholm igen! Då hade vi ju liksom »träffat honom«, och vi kallade honom inte längre »Bowie« eller »Ziggy«, utan bara »David«. Det var »Deeejvid sa…«, »Deeejvid gjorde… « och »vet du vad Deeejvid tyckte då, nä så tänkte inte Deeejvid«…

I skolan bars vanliga kläder. Det var på lördagen allt hände i det tidiga sjuttiotalets Stockholm. Partyterminologin dominerades av uttrycket chocka: »Oh Uggla, hänger du med ut och chockar i kväll?«.

— På den tiden var hela popgrejen mycket mera underground än nu. Vi var ett trendgäng på kanske fyrtio eller femtio popoffer i övre tonåren, och vår klubb var Cat Ballou på Sturegatan, där alla såg ut som små, små miniatyrer av Alice Cooper, David Bowie och Lou Reed…

— Min bästa kompis kallade vi Glitter, för han var stor och fet men skämdes lika lite för det som Gary. Det är förresten han som är Bobbo Viking också. På lördagarna brukade vi gå hem till honom i Täby med en kasse mellanöl och kolla Tipsextra, och sen trängdes vi framför badrumsspegeln och pyntade ansiktena med rouge, mascara och kilovis med glitter. Sen knäade vi ner till »Cat«. Där gällde det att vara så cool och spänd som möjligt, man skulle helst inte snacka med nån, och om man satte sig ner så drog man upp byxbenet precis så att platåmackorna syntes. Tjejerna sket i om man var snygg eller ful, på »Cat« fixade man bara brudarna genom att vara så fåfäng, sjåpig, löjlig och larvig som möjligt.

När sedan »Cat« började kännas kört flyttade hela glamposset över till nya och ännu coolare Big Brother på Körsbärsvägen.

— Sidney, en DJ från Biafra, drev stället. Han var en och nittio lång och pressade alltid ner sin muskelinflammerade kropp i beiga utsvängda gabardin-Silver dollars. Han var min största fan.

Sidney var den ende som trodde på, och »lanserade«, Ugglas debut-LP. Varje vecka telefonerade han skivbolaget och skällde på dem. Själv lade han alltid in kommentarer om skivan i sin tidningsannonsering för klubben.

— Samtidigt som han körde en låt från min LP brukade han stå i sitt diskobås och rappa obsceniteter typ »höhöhö flickan, kom får du känna löken, höhöhö, kom känna Sidneys löken«. Det var plattans hela PR…

När Uggla året därpå började turnera med sitt nya band Strix började »Om Bobbo Viking« sälja lite bättre.

— Först då fick jag riktiga fans. Vi var alltid svinfulla hela bandet när vi uppträdde, verkligen packade alltså, men det var ingen som klagade.

* * * * *

Efter »Om Bobbo Viking« klampade Anders »Henkan« Henriksson in i Ugglas liv — vid denna tid mest känd som Sveriges George Martin, efter sina mästerverk med Tages på sextiotalet. I dag är Henriksson en av landets mest rutinerade mainstreamproducenter och fortfarande Uggla trogen.

— 1976 var han bara en oerhört manisk kille besatt av symfonirock, minns Uggla. När vi skulle spela in andra LP:n, »Livets teater«, var jag sjuk de första två veckorna, och när jag äntligen kom till studion hade »Henkan« gått loss, minst sagt… vi lekte Genesis, och tyckte det var stenbra.

»Livets teater« var ett pretentiöst fiasko, även om den innehöll Ugglas första stora hit; den fortfarande monumentala klassikern »Sommartid«.

— Men den där sviten var makalöst pinsam, kan du tänka dig att vi spelade upp den, under största allvar, inför hela den församlade pressen på Södra Teatern! Sen kommer jag ihåg hur jag satt en eftermiddag och signerade plattan i en skivaffär i Gävle, och de spelade sviten i bakgrunden. Jag tänkte »vad fan är det här, det låter ju för fan öken«, och så åkte jag hem och skrev hela »Va ska man ta livet av sig för…« på en halvminut.

På omslaget till denna sin tredje LP ser Magnus snudd på lika fantastisk ut som på »Om Bobbo Viking«. På sin tid utstrålade han en sensationell kaxighet; de hotfulla dragen tycktes lånade från sångaren och basisten i Stranglers i en och samma pose — fast Uggla var yngre och snyggare. Musikaliskt är skivan väldigt ojämn, men dess punkiga toppar imponerar än.

Direkt efter att ha sett The Clash på Grönan 1977 gick Magnus Uggla och gjorde sångpålägg i studion. Därför lät det som det lät — den första svenska punk-LP:n. Men Uggla kände sig aldrig delaktig i någon punkrörelse, han sjöng ju fortfarande bara om att dra på stan och ragga brudar, vilket var lika fel under punken som under proggen. Det korta håret på LP-omslaget var inte heller något punkstatement, utan berodde på en roll han hade i filmen »Bluff stop«.

Magnus Uggla slog igenom detta år, med singeln »Varning på stan«. Resten är så kallad historia, om än långt ifrån lika intressant som den vi just berättat om Ugglas tidiga sjuttiotal. »Om Bobbo Viking« förtjänar i dag samma erkännande revival som Ebba Grön fått hos tonåringarna och Reeperbahn i popmedia det senaste året.


MAGNUS UGGLA är aktuell med »Om Bobbo Viking«.


Kjell Häglund

Annonser

Postat i:Kjell Häglund, POP #05+06, ,

One Response

  1. […] första skiva, Om Bobbo Viking, är inte den bästa svenska popskiva som någonsin släppts, men en av de allra, allra viktigaste. Utan den skivan hade vi varken haft Thåström eller Jakob Hellman, och kanske inget Bob Hund […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: