Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #15] Album: KRS-ONE – KRS-One

KRS-ONE

KRS-One

Jive/BMG

För några år sedan gjorde Prince B, den sömniga valrossen i PM Dawn, sin karriärs största misstag. I en intervju för den amerikanska tidningen Details påstod han att KRS-One var överskattad, att hans trovärdighet och rykte som hip hopens främsta föreläsare var överdrivet.

Strax senare uppträdde PM Dawn på en rap-gala i New York. KRS-One befann sig i publiken. Och tillsammans med sin posse, Boogie Down Productions, tog han över scenen, snodde Prince B:s mikrofon och med några välriktade verser gjorde KRS-One räksallad av honom.

Man dissar inte KRS-One. Ingen MC inger sådan respekt som KRS-One.

Och PM Dawn raderades genast ut från hip hop-kartan. I den världen finns de inte längre.

Prince B borde ha läst sin läxa lite bättre, för kapitlet om KRS-One i framtidens historieböcker om hip hopen kommer att bli ett av de längsta.

Men incidenten med PM Dawn fick fler följder. KRS-One ville ta revansch. På sitt nästa album, »Return of the Boom Bap«, visade han var skåpet skulle stå. Ingen gavs tillfälle att tvivla på att det var KRS-One som på Boogie Down Productions debutalbum från 1987, »Crminal Minded«, var först med att kombinera reggae och hip hop, att han och BDP-kollegan Scott La Rock var de första att posera med skjutvapen i högsta hugg på samma albums omslag, att KRS-One — tillsammans med Public Enemys Chuck D — kunde det svarta Amerikas historia bättre än någon annan.

KRS-One har släppt nio album. Under vissa perioder har hans historielektioner tagit så stort utrymme att han glömt bort varför han ursprungligen drogs till hip hopen. På skivor som »Ghetto Music: the Blueprint of Hip hop« och hans ambitiösa projekt med andra artister, »Civilization Versus Technology«, tappade han tråden.

Där fanns nästan ingenting kvar av underhållaren KRS-One, det var bara skollektioner. Och många rapfans orkade inte lyssna.

Det tog tid för KRS-One att hitta ut ur föreläsningssalarna. Först med »Return of the Boom Bap« återvände han till det han är bäst på.

KRS-One återvände till de jams han levt för när han växte upp i södra Bronx, där rap var något man impade på sina polare med och något man fixade brudar med nere på klubben en lördagskväll. Det, i kombination med minnet av det ögonblick han första gången hörde Melle Mels socialt medvetna rap i »The Message« och hans passionerade kärleksaffär med reggae, är grunden som KRS-One alltid byggt sin musik och sina texter på.

»Return of the Boom Bap« var hans »Wild Wood«, »KRS-One« är hans »Stanley Road«.

Han undervisar fortfarande, men det är bara en del av hans mission i dag. Tillsammans med Fat Joe från den gamla skolan, Das EFX, Busta Rhymes, Mad Lion och Channel Live vid mikrofonen och producenter som Premier, Diamond D och Showbiz har KRS-One spelat in sitt starkaste album sedan »By All Means Necessary«.

Musiken innehåller många direkta referenser tillbaka till hans samarbeten med Scott La Rock (albumet är tillägnat — och, enligt omslaget, »overseen by« — Scott La Rock, som mördades 1988) och då och då faller KRS-One in i sin egen variant av jamaicansk patois.

På »Criminal Minded« förklarade KRS-One att han var poet, att det var det rap handlade om. Poesi från gatan. Han sade det med en sådan övertygande självklarhet att ingen rappare kunde låta bli att bli inspirerad.

Nio album senare är han fortfarande en lika stor inspirationskälla. Det är imponerande.

Andres Lokko

Filed under: Album #15, Andres Lokko, Betyg 08, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: