Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5+6] Ung svensk och singel

Hur låter egentligen Wilmer X i Apache Indians öron? Vad tycker Lloyd Cole om Olle Ljungström? POP låste in några världsstjärnor i små rum med en drös popsånger från landet som gav världen Stakka Bo.

OLLE LJUNGSTRÖM

Jesus kan

MCDONALD: Får mig osökt att tänka på tidiga Dylan. Jag förstår att det inte är så han försöker låta, men jag får i alla fall den associationen. Och jag har ingenting emot det. Dylan var och är en av mina stora hjältar. Folkmusikprylarna på de första plattorna inspirerade mig mer än något annat. Synd att jag inte förstår den här texten. Den är säkert bra.

COLE: Bra intro. Det låter som Breeders. Jag tror förresten att jag skrivit den här låten själv. Vad betyder »Jesus kan«? Jag har ju gjort en låt som heter »Jesus Said«.

RICHARD: Han låter som sångaren i Television och ser ut som k d lang.

STAKKA BO

Here We Go

KARL: Vilken rolig idé med flöjten! Det hör man inte så mycket av i modern musik. Jag tror verkligen att jag skulle kunna släppa loss till den här, fast egentligen dansar jag helst till långsammare musik.

PAULINE: Betyder stakka svensk pojke? Det här är underbart. Bra groove.

MCDONALD: Det här har jag hört förut, känner igen den från MTV. Jag gillar den moderna dansmusiken, den är väldigt öppen och nyfiken. Vi andra har åtskilligt att lära av den.

APACHE: Jag har hört den förut och jag gillar den mycket. De har gjort en bra och enkel video också. Det är viktigt att det först och främst är låten som är bra så att den inte förstörs av videon. Det är mycket Stereo MC’s. Jag gillar verkligen den här Shaka Boo…

RACHEL: Jag har inte hört det här förut. Om jag gjort det hade jag kommit ihåg det. Det här är en låt jag skulle bli fruktansvärt irriterad på om jag hörde den en gång för mycket — och det är precis vad jag har gjort nu.

EASY

Never Seen a Star

RACHEL: Jag har hört talas om det här bandet. Mmm… de låter som House Of Love. Det här var jättebra, bäst hittills. Easily…

MCDONALD: Inte min stil direkt. Men gruppen är nog begåvad, på sitt vis.

KARL: Det låter engelskt. Eller rättare sagt, det låter som om de simulerar att de är från England. Men det behöver inte alls vara negativt. Jag tycker det här låter bra. Mycket bra faktiskt.

FRED: Jag gillade introt, men sen tappade låten gnistan. Det vanliga indietugget.

NEIL: Låter som Lloyd Cole, tycker jag.

REBECKA TÖRNQVIST

Easy Come, Easy Go

FRED: Det räcker inte alltid med att vara söt.

KARL: Jag vet inte om jag borde säga det här, men hon påminner om Sade. Mycket »Smooth Operator«. Hon har en behaglig och mogen röst. Det här är musik för mogna män.

MCDONALD: Trevligt latin-tema. Jag har alltid varit förtjust i pop som vågar öppna sig för latinska färger. Hon sjunger bra också. Är det hennes debut? Det hörs inte. Hon låter erfaren.

COLE: Hennes röst är väldigt bra och musiken är bra, men det är en hemskt tråkig titel. Är det förresten inte samma ackord som i »On Broadway« med Drifters?

NEIL: Hon låter som Joni Mitchell, men inte lika bra.

PAULINE: Hon borde göra mer av sin djupa, sexiga röst. Det finns något i den som skulle kunna göra henne till en slags modern Billie Holliday.

APACHE: Jag tycker att allt är perfekt. Låten är enkel och ren, produktionen är bra, hon ser bra ut… vad mer kan man begära?

ATOMIC SWING

Panicburg City

MCDONALD: De här killarna gillar jag. Skarpt. Musiken är väldigt sjuttiotal, men de gör något eget av det. Både melodin, rytmiken och arrangemangen är bra. Väldigt bra till och med. Och så har de skrivit en begåvad text. Den här måste jag gå ut och köpa.

APACHE: Sången är väldigt bra. Det är för övrigt trevligt att texten är utskriven på konvolutet, det är väldigt viktigt för mig.

RACHEL: Jag tycker att sångaren är dålig. Men han ser bra ut. Hela gruppen ser väldigt indie ut, randiga tröjor och sådär. Jag tittar hellre på dem än lyssnar.

RICHARD: Det låter Hendrix. Mycket »Crosstown Traffic« och »All Along the Watchtower«.

PAULINE: De är säkert bra live.

FRED: Jag kan slå vad om att de är ett perfekt festivalband. Såna som skakar på huvudet.

MAGNUS UGGLA

Hallå

APACHE: Är detta en man eller en kvinna? Ser han ut som på omslaget när han går ut på scen? Är det ett skämt?

HUNT: Det här är ju fantastiskt, det är verkligen Suede. Men han borde plocka sina ögonbryn. Han kan inte gå omkring med de där ögonbrynen. Inte om han samtidigt har sånt där läppstift. Är det inte lite väl chokladbrunt? Och så borde han ha en mer mänsklig skjorta.

PAULINE: Han verkar vara en artist som gör vad han känner för. Han är annorlunda och det gör honom intressant.

RACHEL: Gitarren låter lite som Blur. Jag gillar det verkligen.

COLE: Nej, nej, det här är inte sant…

DI LEVA

Naked Number One

COLE: Den här killen har grava identifikationsproblem. Det är löjligt mycket Bowie, omkring »Hunky Dory«. Kolla det här fotot i texthäftet; han har ju till och med samma gitarr som Bowie använde en gång i tiden. Det låter väldigt mycket som »The Prettiest Star«.

RACHEL: Är han släkt med Magnus Uggla? Låten bara flyter på, det händer inte speciellt mycket. Men den är inte helt ointressant.

FRED: Schyst bastrumma, den låter som en armé. Som frälsningsarmén faktiskt…

APACHE: Jag gillar inte män med läppstift.

ERIC GADD

Heaven Is Asleep

APACHE: Är han verkligen svensk? Väldigt bra rap i mitten av låten. Jag gillar sån där mellow rap, som N.W.A. Jag är inte mycket för hardcore.

COLE: Det är en sån där låt som man bara gillar, rätt och slätt. Jag tycker ju om Curtis Mayfield… och stråkarna är väldigt bra.

FRED: Han har bra röst. Jag gillar folk som egentligen inte kan sjunga. Bowie har till exempel ingen sångröst, och inte den här Eric heller.

NEIL: Det påminner om Lenny Krawitz. Jättebra, fast något överproducerat.

RACHEL: Vår trummis skulle ha gillat det här. Han har lite konstig musiksmak.

WILMER X

Min egen metod

APACHE: Åh, det är ju Titiyo som körar. Musiken är utmärkt, deras röster är bra tillsammans och det är ett snyggt gitarrljud. Men den vore nog ändå bättre instrumental.

KARL: Den påminner mig om när jag gick på high school, då lyssnade jag mycket på musik av det här slaget. Mycket Earth, Wind & Fire. Jag lyssnar fortfarande ofta på deras plattor. Det här är verkligen jättebra.

FRED: Det här är kafémusik. Bakgrundsmusik.

HUNT: Ganska fina foton på omslaget. Säkert en trevlig bröllopsfestsång. Alla små barn skulle börja dansa runt, runt väldigt fort och inte vilja sluta. Men omslaget är irriterande — det verkar vara felgjort. Om man skulle sätta in skivan i ett CD-ställ skulle texten på kanten hamna upp och ned. Det är inget vidare.

CHILLY WHITE & KENNY PEACH

Without You

APACHE: Wow! Det här är jättebra, särskilt rapen. Fast det är lite töntigt att göra covers som raggaband. För mig är ragga det som händer på gatan just nu, därför skulle jag aldrig göra en cover. För övrigt borde de byta namn. Man ser ju direkt att killen är vit.

POPSICLE

Power Ballad #1

HUNT: Kul idé att kalla alla fyra låtarna för »Power Ballads«. De verkar gilla Pixies och det är bra. Och de verkar uppriktiga. Men jag är övertygad om att de är bra på att ljuga.

PAULINE: Det här är musik som får en att tänka efter, musik för vuxna. Det här bandet skulle mycket väl kunna skriva en klassiker.

NEIL: Jag tycker om rösten. Det påminner lite om Squeeze.

COLE: Det är alldeles för förutsägbart. Gitarren låter precis som den brukar göra hos grupper som influerats av amerikanska gitarrband. Sången är dålig och refrängen går precis som man väntar sig. De där ackorden har använts alldeles för många gånger redan — och de har låtit betydligt bättre än så här.

RICHARD: Det här var verkligen misär. Stäng av.

THIS PERFECT DAY

Headache

APACHE: Mycket bra röst. Jag börjar mer och mer uppskatta indie eller vad man ska kalla det. Det är förmodligen för att jag har skrivit kontrakt med Island som har gott om såna band.

PAULINE: För deprimerande i början, men jag gillar den rockiga delen. Gitarrerna är underbara. Men låttiteln tycker jag inte om.

RACHEL: Låter det inte väldigt Manic Street Preachers? En av medlemmarna ser ut som vår gitarrist Neil. Det låter som om de vore fula, men de ser ju faktiskt bra ut. Låten är ganska bra och jag gillar texten. Fast jag kan inte låta bli att tänka på Manic Street Preachers.

KARL: Jag tror att den här låten skulle ha tjänat på att få förbli akustisk.

RICHARD: De skulle ha gjort en Extreme i stället för att öka tempot. En akustisk gitarr och sång. Då hade det kanske kunnat låta bra.

COLE: Det är mycket bättre än Popsicles »powerballad«. Om jag inte misstar mig är det samma ackord, men det är ändå klasskillnad. This Perfect Day är ett hemskt namn. Men det är väl för sent att byta nu.

WHALE

Hobo Humpin Slobo Babe

APACHE: Björk-influerad sång. Otroligt töntig rytm, de tar ju inte alls i. Är detta något slags sidoprojekt? Varför? Jag menar, alla kan ju göra en låt men vem har sagt att den blir bra. Jag har förresten också ett sidoprojekt på gång, på Radio One. Jag vet inte alls hur det blir.

HUNT: Det här får mig att tänka på nattklubbar och nattklubbar är det värsta jag vet.

CREEPS

Change it

FRED: Åh, de här gillar jag. Jag var verkligen inne på »Ooh, I Like It«. Han har verkligen en bra röst, men den här låten är ett riktigt sömnpiller. Jag kan tänka mig att de har bytt stil nu. Jaså, de bär kostymer. Det hörs nästan.

KARL: Jag har hört talas om Creeps, men jag tror inte att jag hört dem förut. Klassiska trummor och jag gillar verkligen gitarren. Men det händer ju ingenting.

COLE: Sångaren är suverän, men nej, det är inte alls min stil. Det låter lite som sån där dussinblues i stil med B. B. King och Robert Cray och det har jag svårt för. Jag klarar inte tjejkören heller.

APACHE: Sådär. Bra parti i mitten, där de sjunger »changes«. Och jag gillar hans röst när den blir så där mörk.

PAULINE: Det här är min sorts musik, det här skulle jag kunna gå och köpa!

BRAINPOOL

At School

RICHARD: Det här är en rockigare version av Bangles, eller powerpop från sent sjuttiotal. Låter som Blondie också.

RACHEL: Jag kan tänka mig att de är bra live. Det låter som om det kan gå ganska vilt till på deras spelningar. Vad synd att det inte är någon gruppbild på omslaget, det låter som om de ser bra ut. Säljer Manic Street Preachers mycket skivor i Sverige? Brainpool påminner också om dem, fast på rätt sätt.

APACHE: Jag säger bara Undertones, Paul Weller och The Jam.

ORUP

Vid min faders grav

KARL: En bra poplåt. Catchy. Även om jag inte skulle köpa den, så skulle jag definitivt lyssna om jag fick höra den på radio.

RACHEL: Jag gillar det inte. Kan inte bestämma mig för om det är för att han sjunger på svenska eller om jag bara tycker att allt är dåligt.

FRED: Skulle kunna vara med i schlagerfestivalen. Hur tråkig som helst.

PAULINE: Det är ett bra groove. Men jag skulle vilja höra honom sjunga mer robusta grejer. Han skulle sjunga rock.

TITIYO

The Way You Make Me Feel (Tell Me)

KARL: Hon har en mycket bra röst. Härlig sextiotalssoul i nittiotalstappning. Jag får verkligen lust att dansa.

NEIL: Det här var det bästa hittills. Musiken är verkligen bra, intressantare än sången faktiskt.

FRED: Typiskt »hej, vi vill ha en hit«. Hon låter som en blandning av Janet Jackson och Shanice. Och texten är värdelös. Är hon syster till Neneh Cherry? Det råder klar klasskillnad mellan dom. Till Nenehs fördel.

RACHEL: Det här är inget jag lyssnar på i vanliga fall, men det kan vara OK som skvalmusik. Typisk Topp 40-låt. Om jag var full skulle jag nog dansa till den.

Michael McDonald. Amerikansk sångare, keyboardist och låtskrivare. Har tidigare varit medlem i grupperna Steely Dan och Doobie Brothers. Numera soloartist.

Richard och Fred Fairbrass. Två tredjedelar av den brittiska danspoptrion Right Said Fred, som slog igenom 1992 med singeln »I’m Too Sexy«. Aktuella med albumet »Sex and Travel«.

Rachel Goswell. Sångerska i brittiska Slowdive, ett band som tidigare räknades till den brittiska »shoegazer«-rörelsen eftersom de ofta tittar på sina skor när de spelar live.

Karl Mueller. Basist i Soul Asylum, amerikanskt rockband som bildades i Minneapolis i början av åttiotalet. Hade 1993 sin största listframgång med låten »Runaway Train«.

Lloyd Cole. Skotsk gitarrist, sångare och låtskrivare. Ledde mellan 1983 och 1989 bandet The Commotions och har därefter spelat in tre LP-skivor som soloartist.

Apache Indian. Indisk ragga-artist, uppvuxen i Birmingham. Debuterade 1990 i sitt hemland med hitsingeln »Move Over India« och fick 1993 sitt stora genombrott i väst. En av förgrundsfigurerna i den nyantirasistiska rörelsen i Storbritannien.

Miles Hunt. Sångare och gitarrist i Wonderstuff. Gruppen bildades 1986 på Irland. Spelar poprock med inslag av folkliga instrument som violin och banjo. Aktuella med albumet »Construction for the Modern Idiot.«

Neil Corcoran. Låtskrivare och basist i Mother Earth, London-baserat acid jazzband med rötterna i brittisk sextiotalsrock. Aktuella med EP:n »Grow Your Own«.

Pauline Henry. Sångerska och låtskrivare. Tidigare förgrundsgestalt i den brittiska soul-gruppen The Chimes, numera soloartist. Aktuell med albumet »The Harder They Come« och som låtskrivare till ett av spåren på Jennifer Browns debutalbum.


Per Bjurman, Linda Norrman, Jonna Bergh, Hasse Olofsson, Maria Lindén & Sebastian Stebe

Filed under: Hans Olofsson, Jonna Bergh, Linda Norrman, Maria Lindén, Per Bjurman, POP #05+06, Sebastian Stebe, , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: