Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #15] Album: SALIF KEITA – Folon

SALIF KEITA

Folon

Mango/PolyGram

I en lägerscen i djungelfilmen »Trader Horn« från 1973 sitter en inföding och lirar world music utanför en tältmynning medan Rod Taylor står och tvättar sig över en balja. När Rod torkat sig färdigt slänger han den blöta handduken i ansiktet på negern. Som bara garvar till svar.

Rod Taylor spelade rollen som svensk rockkritiker, skulle man kunna säga. Jag menar, det händer att jag förälskar mig i en skiva som är nåt av det mest själfyllda jag hört på månader, samtidigt som mina soulintresserade kolleger redan varit på skivbörsen och sålt plattan ohörd för ett par tjugor.

Men, visst, jag förstår. »World music«… »world«… det är svårt att inte känna sig som en Hassan-parodi, som nån Per Cussion/Stig Vig-typ i multimönstrad Afroart-skjorta, när man tar sig an ämnet. Jag vet, för jag fick utstå många muntra skratt när jag dristade mig till att över ett helt uppslag i Aftonbladet publicera en världskarta, med de viktigaste »world«-artisterna pedagogiskt inprickade.

Nu är world rätt hippt ändå åtminstone om man, som jag, anser att tidskriften Straight No Chaser är hip forever. När world tappat nästan all sin bevakning i Sverige är det i tidningar som Straight No Chaser och The Wire jag fortfarande får mina tips.

Salif Keita var, jämte Baaba Maal, pionjären inom den fransk-afrikanska world-expansionen under andra hälften av åttiotalet.

Men hans historia är förstås längre än så. Egentligen är Salif född med silversked i mun; nämligen i rakt nedstigande led från Sundjiata Keita, krigarkungen som grundade Mandinka-riket på 1240-talet. Men skeden slets ur munnen på honom vid födseln — han var albino, och accepterades först inte av sin far. Som dock besinnade sig så småningom, och skickade ut honom på byns majsfält, där hans uppdrag var att jaga aporna på flykten. Det var så Salif utvecklade sin stora röst.

Salif sparkades från skolan för att han hade dålig syn (!), och försörjde sig med sin gitarr på marknaden i Bamako, dag som natt. Det var sjuttiotal och den kubanska musiken dominerade fortfarande fullständigt både radio och klubbar. De flesta inhemska banden till och med sjöng på spanska, för att låta som idolerna Celia Cruz, Johnny Pacheo och Ray Barreto — trots att varken de själva eller publiken begrep ett ord.

Men Salif sjöng på sitt eget språk, om och till sina landsmän, och han gjorde det parallellt i två av sjuttiotalets mest betydande afrikanska band: Les Ambassadours och Rail Band.

1984 flyttade Salif till Paris-förorten Montreuil, träffade Ibrahim Syllart och spelade in den, av kritiker och David Byrne, klassikerstämplade solodebuten »Soro«.

»Folon« är Salifs fjärde album, tydligt ljusare och lättare än de bombastiska två senaste (»Ko-Yan« 1989 och »Amen« 1991). Det tar ett medvetet steg undan J-J Rykiels parisiska electro-Mali, mot en mera pan-afrikansk approach.

Benin-födde Wally Badarou har producerat merparten, och som bäst flyter musiken fram mellan Talking Heads och Weather Report; med långa ambienta sjok av fusionjazzig karaktär — i synnerhet på nyinspelningen av Salifs tour de force »Mandjou« har förra plattans samarbete med Joe Zawinul och Wayne Shorter lämnat bestående avtryck.

»Sumun« startar i ett dammoln från hästhovarna efter en Djoliba-krigare, som galopperar från ena högtalaren till den andra och drar med sig en afrodiscomix av manisk nigeriansk juju (typ King Sunny Ade) och speedig Wassoulou-sonans; med en hallucinatorisk danstext om hur djurvärlden håller vaka för en död elefantkung.

»Nyanyama« lånar Alpha Blondys långsamma, tunga bastrumma från Elfenbenskusten och »Tekere« har en lockande luftkonditionerad klubbkänsla.

Däremot blir jag besviken på snällreggaen i »Dakan-Fe« och den saggiga zouken i »Africa« — dessutom är jag less på alla dessa harmlösa hyllningar till själva kontinenten; om ett tyskt band gjorde en låt som hette »Europe« skulle vi bara garva åt skiten. Därför känns det också oerhört mycket viktigare och riktigare när Salif Keita hyllar Malis aids-avlidne modedesigner Chris Seydou, än när han ger oss en obligatoriskt mytologiserande »Mandela« (om än med oväntade marockanska influenser i musiken).

I de tysta akustiska numren känns Salif förvånande frånvarande, om man jämför med balladmästaren Kasse Mady. Å andra sidan kommer Salif, med det nattkyliga stråkarrangemanget i titelspåret, faktiskt närmare Nick Drake än någon anglosaxisk artist gjort på åratal.

Kjell Häglund

Filed under: Album #15, Betyg 06, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: