Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #15] Album: QUINCY JONES – Q’s Jook Joint

QUINCY JONES

Q’s Jook Joint

Warner

Den 62-årige musikbransch-legenden gör numera plattor som Robert Altman gör filmer, och om det är kul att se stjärnorna flimra förbi i »Prét-á-porter«, är det bara jobbigt att få en och samma Quincy-låt sönderstyckad av fem sångare i lika många verser.

Allt som allt förekommer ett fyrtiotal prominenta gäster, alltifrån Ray Charles, Herbie Hancock, Stevie Wonder och Barry White till Sisters With Voices, Take 6, Coolio och Brandy. Fråga mig bara inte vad Phil Collins har på plattan att göra. För att inte tala om Bono, som dyker upp direkt i det inledande spår som är tänkt att ange tonen för hela plattans svarta, svettiga »jook joint«-tema.

Ett sådant oväntat självmål i matchens första minut sätter naturligtvis ned mitt lyssnarhumör, men det dröjer inte särskilt länge innan Quincy vinner det tillbaka. Låtarna pendlar med pondus och prakt mellan hårdmusicerad bleckjazz och storbandstiliserad storstadssoul med full koll på den modernaste av R&B. Precis alltihop svänger.

Quincy Jones är som alla vet störst i världen. Efter att under femtio- och sextiotalen jobbat sig upp till högsta jazzstatus och svarat för banbrytande film- och TV-soundtracks, gjorde han Michael Jacksons tre viktigaste plattor »Off the Wall«, »Thriller« och »Bad« innan han fick hela jordklotet att lyssna till »We Are the World«. Hittills har karln vunnit 26 Grammisar.

På »Back on the Block« 1989 prövade han för första gången att samla ett jättegäng storstjärnor och kontemporära talanger, »a couple of friends«, för att göra platta. Nu liksom då imponeras man av mångfalden av fruktbara kombinationer, och på »Q’s Jook Joint« frestas man ytterligare med den spektakulära återföreningen mellan Quincy, låtskrivaren Rod Temperton och teknikerlegenden Bruce Swedien, som haft hits tillsammans under 18 års samarbete.

Felet är bara att en »jook joint« var en liten träng trettiotalsklubb där den illegala spriten flödade och soundet var lika snävt som kjoltyget. Men på »Q’s Jook Joint« rör sig artisterna som på en kunglig bankett i ett magnifikt operahus — och det blir i slutändan lika stelt och fel som när Lill-Babs framförde »Är du kär i mig ännu Klas-Göran« på Stickan Anderssons Polar Music Award-recett härom året, med en galaklädd Quincy på första raden bredvid sin vettskrämda hustru Nastassia Kinski.

Vill ni höra en riktigt bra, aktuell platta som gör Quincy mer balanserad rättvisa, föreslår jag i stället den mästerligt Miles Davis- och Gil Evans-tolkande »Miles and Quincy Live at Montreaux«.

Kjell Häglund

Filed under: Album #15, Betyg 06, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: