Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7] The Nomads

Svensk popmusik må erövra västvärldens hitlistor just nu. Men bara ett svenskt band har lyckats nå ända fram till Seattle-gruppernas hjärtan. Per Bjurman for från POP-redaktionen vid Jarlaplan — tvärs över halva jordklotet — för att berätta historien om The Nomads. En historia som visade sig både börja och sluta vid just Jarlaplan.

HAN HAR TJATAT och tjatat och tjatat.

Polarna har ingen lust att åka ända in till stan för att se nåt konstigt punkband på Jarlateatern.

Fjortonåringen vibrerar av besvikelse.

Det är ju Ramones som ska spela och han älskar Ramones. Det har han gjort ända sedan Expressen publicerade den där bilden på popsidan. Att det kunde finnas så makalöst tuffa snubbar…

Sen missar han dom när de kommer till Stockholm. För ensam törs han inte gå.

Bara för att man gillar hårdingar behöver man väl inte vara hård själv. Till slut lyckas han emellertid få en kompis — en riktig en — att ställa upp.

Morfar.

Morfar vill i och för sig inte gå på konserten, men han följer med till Jarlaplan så att fjortonåringen åtminstone får se hur det ser ut utanför. Han vill ju så gärna.

De ställer sig lite avsides, i hörnet Karlavägen-Kungstensgatan. Det känns tryggast så, för borta vid teatern är det fullt pådrag. Stora grabbar, säkert uppåt arton allihop, ligger i gräset och dricker öl. Andra står och trampar otåligt i trappan. Ytterligare några studsar omkring på gatan medan »Blitzkrieg Bop« dånar från en bergsprängare strax intill. Och så är det en stor hop som liksom bara står och sorlar.

Fjortonåringen är, trots allt, glad att han slipper beblanda sig. Dom ser rätt farliga ut dom där stora. Samtidigt knottras hans hud av upphetsning. Han är djupt fascinerad, känner febrig lockelse och dragning. Morfar ser hur det riktigt lyser i de unga ögonen.

När de en timme senare — precis innan Joey kommer in på scenen och skriker »Hey ho, let’s go« — går mot Rådmansgatans tunnelbanestation för vidare transport hem till Solna, tänker fjortonåringen att nästa gång, då ska jag våga, då ska jag gå in, då ska jag stå i publiken. Nästa gång…

Niklas Vahlberg har upplevt sin första riktiga rockkonsert.

* * * * *

Timmarna innan Nomads ska göra sin amerikanska scendebut bjuder arrangören på middag. Den består av vegetarisk lasagne. Det gör såna middagar alltid. Överallt. Förmodligen står alla världens konsertarrangörer under sicilianskt pasta- och grönsaksbeskydd. »Ge dom vår vegetariska lasagne, annars skickar vi Luca Brasi«, heter det i brev varje nybliven klubbägare får sig tillsänt.

Jocke Eriksson, den långhårige trummisen, tar en tugga och suckar:

— Hur ska det här gå då?

På en klubb halvannan kilometer bort lirar Nirvana. Och vi befinner oss i Seattle.

Risken finns att den svenska kvartetten — omnämnd i den lokala musikpressen som »the legendary neo-garage band from Sweden« — får spela för POP:s utsände, sin koordinator samt medlemmarna i de två förbanden; Zipgun och Earl’s Family Bombers.

Men Crocodile Café — beläget mitt i downtown Seattle — är inte bara fullsatt när Jocke Eriksson, Nix Vahlberg, Hasse Östlund och Björne Fröberg strax före midnatt den sjunde januari 1994 kliver upp på scenen; där kryllar av »rätt« sorts ansikten också. Jag ser, eller får utpekade för mig, medlemmar från Mudhoney, Posies, Walkabouts, Fastbacks, Young Fresh Fellows, Gas Huffer, Gorilla och Sicko. Hela Seattles undergroundscen tycks vara på fötter.

Och de flesta förefaller förtjusta. För att inte säga begeistrade. Redan i »Call Off Your Dogs«, andra låten, står Young Fresh Fellows Scott McCaughey och viftar med en glad tumme i luften.

I »Sixteen Forever« börjar Mudhoneys till synes autistiskt stillsamme gitarrist Steve Turner dansa.

Och när solnaiterna som epilog avlossar Sonics-missilen »Cinderella«, då är det kändistäta dansgolvet som ett enda fånigt, lyckligt flin.

Vore det mindre slitet skulle man kunna använda uttrycket succé.

Men Nix är inte odelat positiv och hänryckt när han står i regnet av ryggdunkar på den improviserade efterfest som följer.

— Det är ju för sent, suckar han.

— Vi skulle ha tagit oss över hit för tio år sedan. Då hade vi kunnat göra något av vår amerikanska karriär. Nu är vi för gamla för att kunna ta tag i det på allvar. Det går till exempel inte att helt drastiskt flytta hit. Det finns för många praktiska hinder.

— Det här är irriterande, för allting beror på oss själva och vår lathet. Det har ju funnits tillfällen, speciellt i mitten av åttiotalet. Vi sålde bra här då, och hade flera erbjudanden om att komma och spela. Men vi sköt på det. Tyckte vi kunde avvakta. Dessutom var vi lite stolta sådär. Vill dom se oss får dom väl pröjsa flygbiljetterna åt oss också, resonerade vi. Det känns rätt korkat i efterhand.

Det var framför allt kring 1985, när »Outburst« — albumet där gruppen samlade det bästa från de två första miniplattorna — gick på export, som temperaturen steg kring namnet Nomads i USA. Expressens Mats Olsson rapporterade i den vevan ständigt om amerikaner som tyckte att världens bästa rockband fanns i Sverige.

— Det känns ju skönt att komma hit och få bekräftat att det där inte bara var nåt som Mats hade fått för sig, ler Nix.

— Det visste jag i och för sig redan innan. Jag har ju faktiskt rest runt här och träffat folk förut. För en fem-sex år sedan var det nån snubbe på en klubb i Austin som kom fram och sa att »Austin is blessed by your presence«. Det var rätt knäckande! Men ändå, det är en kick att träffa människor här som man uppenbarligen har betytt nånting för. Särskilt när det gäller människor man gillar. Det är väl själva belöningen, att bli respekterad av såna man själv respekterar.

Nix tror också att många av de amerikaner som lärde känna bandet med »Outburst« blir besvikna på dagens Nomads.

— Man ser fortfarande på oss som ett garage-rockband här. Men vi har ju inget med den scenen att göra längre, om vi nu nånsin haft det. Det stör nog många.

Mja. Det där gäller knappast de någorlunda korrekt avlade homosapiens som står och jublar vid scenen på Crocodile Café.

Sedan finns förstås skivsamlarna. The freaks. De dyker alltid upp — påfallande ofta formerade i gräshoppssvärmsliknande konstellationer — när Nomads ska spela. Oavsett var än i världen det är. Så också i Seattle. Det ramlar ner tre praktexemplar mitt i den sicilianska pastan.

Och Nomads tar sig, som vanligt, tid med dom alla. De sitter i nära nog en timme och lyssnar på utläggningar om Sonics, Seeds och Seeds igen.

* * * * *

Den fjortonårige version av Nix som sommaren 1977 tog med sig morfar till Jarlaplan för att kolla på Ramones-fans hade just vaknat.

Det var, något tillspetsat, med Ramones livet började. Dessförinnan lyssnade han, utan att engagera sig alltför blodigt, på hårdrock. Som tonåringar mest. Favoriterna hette saker som Deep Purple, Black Sabbath och Blue Öyster Cult.

Men Ramones första — och en tuff kvällstidningsbild — ställde allt på kant. Plötsligt hörde han. Plötsligt förstod han. Plötsligt kände han den reservationslösa, ‘ohejdbara kärleken till rock’n’roll.

I backspegeln kan han tydligt se brytpunkten. I samma backspegel ser han också att han beträffande smakmässig vägledning under de intensiva år som följde hade vad han kallar tur.

— Jag stötte tidigt på bra guider. Det var Mats Olsson i Expressen, Lennart Persson i Larm och lite senare också Ulf Lindqvist på Amigo. Följde man deras tips och råd fick man snabbt koll på vad som var bra och vad som inte var det.

— Kjell Alinge har också betytt mycket. Hör man honom i dag kan det kanske vara svårt att förstå, men på sjuttiotalet hade han ett program som hette Asfaltstelegrafen och där spelade han bara punk. Vilket var banbrytande, för sånt oväsen hade ingen annan på svensk radio lust att befatta sig med.

Ur denna flora av intryck växte inte bara gott omdöme. Framför allt växte insikter som få andra svenskar med egna musikaliska ambitioner lyckats komma till.

Det skulle omvärlden snart bli varse.

* * * * *

Crank it up!

Conrad Uno lutar sig fram över sitt högt älskade mixerbord — hämtat från självaste Stax-studion i Memphis — kliar sig i det gråsprängda skägget och ler vänligt mot Hasse Östlund.

Sen upprepar han:

— Just crank it up!

Det är Conrad Uno som producerar Nomads sjunde album, »Power Strip«.

Han har tidigare jobbat med Posies, Young Fresh Fellows, Mudhoney och praktiskt taget alla andra band hemmahörande på den famösa undergroundscenen i The Northwest Pacific. Han är tillika befälhavare på PopLlama — Seattles första moderna alternativa skivbolag och förebild för etiketter som Sub Pop och Green Monkey. Och i källaren i sin villa i University Village — ett vidsträckt, medelklasstädat universitetsområde strax öster om Seattle — har han byggt sin egen studio, kallad Egg. Det är där plattan spelas in, och just för tillfället pågår en lektion i hur en gitarr ska låta. Och det är inte särskilt invecklat.

På med tre mickar och höj volymen.

Upp med skiten bara.

— Crank it up!

Rockpubliken i gemen förknippar Seattle med Nirvana och grunge och unga musiker med hopp om det stora lyftet.

Nomads gör sig heller inga illusioner om hur deras resa kommer att uppfattas.

— Nä, suckar Nix, jag kan gott föreställa mig snacket där hemma. Men det är löjeväckande att tro att vi försöker haka på nån trend. Vi har lyssnat på, och haft kontakt med, band från den här delen av USA i flera år. Och de banden har inte ett dugg att göra med det som allmänt associeras med det fåniga begreppet grunge. Jag menar, folk tror att Pearl Jam, Stone Temple Pilots och Alice In Chains spelar grunge. Det gör dom inte. Dom spelar rutten hårdrock.

— Det verkligt coola i Seattle, det står i stället såna som Supersuckers, Dwarves, Mudhoney och Young Fresh Fellows för. Helt vanliga, fräcka rock’n’rollband.

Det är först när Hasse går in och pepprar tejperna med en bunt blodiga, östlundskt bisarra solon som jag får ett hum om vad som pågår. Innan finns bara grunder — trummor, bas, komp-gitarr — som inte säger den studioovane särskilt mycket.

Hasses blixtrande attacker över strängarna — som sitter på en jävligt uppkrankad gitarr — ger en påtagligare form åt musiken. Plötsligt framträder strukturer. Linjer. Låtar. Och när Nix dagen efter börjar lägga på sång tror jag mig fatta hur »Power Strip« kommer att låta.

Tungt, rått och hårt. Kanske hårdare än någonsin tidigare.

Fast Nix tror att han sabbar hela plattan.

— Jag inbillar mig att jag kommer in och raserar allt bra de andra byggt upp. Det brukar visserligen låta okej när allt är klart. Men när jag står där och sjunger känns det jävligt påfrestande.

— Jag uppfattas kanske också som bandledare, men själv upplever jag att till exempel Hasse betyder oerhört mycket mer för bandet än vad jag gör. Jag tycker Nomads är ett jävligt fräckt rock’n’roll-band. Bättre än de flesta. Men när det gäller min egen del i bandet intar jag en betydligt ödmjukare attityd.

Helt utan anledning, tycker Conrad Uno.

— Jag tycker Nix är väldigt bra på det han gör. Det är inte ofta man träffar på bandledare med så bra koll på hur saker ska vara. Samtidigt är han befriande prestigelös. Det gäller för övrigt hela bandet och det underlättar ju för mig. Jag var rädd att de skulle vara lika tuffa som sin musik…

Den björnlike amerikanen har över huvud taget bara gott att säga om sina utländska arbetsgivare.

Men så är han också, trots fäblessen för skräniga gitarrer, en snäll kille. Vilket i hög grad präglar stämningen i äggstudion. Där är, kort sagt, trivsamt.

— Well, harmoni är kreativare än konflikter, ler han.

* * * * *

Första gången Ulf »Ulle« Lindqvist hörde Nomads ryckte han på axlarna.

Han tyckte att Sonics-covern på debutsingeln, »Psycho«, lät för lam.

Inte förrän han efter påtryckningar från en entusiastisk Lennart Persson i Malmö lyssnade en andra och tredje gång förstod han att han funnit vad han letat efter under hela sin karriär som A&R (artist- och repertoaransvarig) och labelmanager på skivbolaget Amigo.

Ett riktigt svenskt rock’n’rollband.

— Framförandet var lite sunkigt, men grundbegåvningen lyste igenom, säger han i dag.

Det gjorde den sannerligen också på den mini-LP som Ulle — under pseudonymen 4-Eyed Tomas — producerade åt Nomads så fort han fått de då rätt blyga solnaiternas signaturer på ett skivkontrakt.

Alla de insikter om hur rockmusik ska spelas, all den kunskap, allt det goda omdöme som Nix Vahlberg tillgodogjort sig under sin uppväxt exploderade i sex stentuffa låtar.

— Men Ulle ska ha stor en del av äran för att den plattan blev så bra, påpekar Nix.

— Jag har aldrig berättat det i någon intervju tidigare, men fyra av låtarna härstammade faktiskt från hans skivsamling.

Året därpå, 1984, släpptes ännu en förträfflig, 4-Eyed Tomas-producerad mini-LP, »Temptation Pays Double«.

Fullformatsdebut gjorde gruppen först när samlingen »Outburst« släpptes. Med den etablerades namnet Nomads i utlandet.

Med den utlöstes också den garagerockvåg som i mitten av åttiotalet sköljde över Sverige. Plötsligt vällde det upp skramliga små konstellationer ur alla källarhål. I synnerhet i Solna. Och nomaderna stämplades snabbt som scenens portalfigurer.

— Men vi ville aldrig ha något med det där att göra, säger Nix.

— För det första var vi ju inte något riktigt garageband. Vi gjorde Sonics-låtar, men spelade egentligen bara vanlig, tuff rock’n’roll.

Nomads gjorde ytterligare en bunt plattor med 4-Eyed Tomas, men efter »All Wrecked Up« bröt bandet med både honom och Amigo.

— Vi var tvungna att gå vidare. Allting hade varit så segt så länge att enda alternativet var att lägga av. Vi hade till och med redan gjort det när Sonet kom med ett kontraktsförslag. Men om det nu fanns någon som ville lägga upp en massa stålar för en ny skiva, så kunde vi väl ge det en ny chans. Och det har vi aldrig ångrat. Med Sonet-plattan »Sonically Speaking« kom vi in i matchen igen.

Ulle ställde sig inte direkt upp och jublade. Men han bröt inte ihop heller. Och relationen är fortfarande så stark att han under hela den månadslånga vistelsen i Seattle finns vid Nomads sida. Som vän och som koordinator.

— Han är bandets femte medlem, menar Nix.

Som sådan stjäl han förstås små skärvor av stjärnglansen. När Nix under middagen på Crocodile Café berättar att det faktiskt är Ulle som är 4-Eyed Tomas utbrister en av skivsamlarna imponerat:

— Oh, the legendary.

* * * * *

Dave Crider är inte den som hymlar.

— Vi har snott nittiofem procent av våra idéer från Nomads, hojtar han från scenen.

Sekunden senare bankar han och kollegorna i Monomen igång låten »Watch Outside«.

Och… ja. Crider hade inte behövt säga ett ord. Det är mer än uppenbart att det står en och annan sönderlyssnad Nomadsplatta i hyllorna hemma hos Monomen-medlemmarna.

Egentligen ska det vara tvärtom. Egentligen ska det vara amerikanerna som lär resten av världen spela rock’n’roll. Egentligen.

Men nu befinner vi oss i Bellingham — ett litet samhälle högst upp i nordväst med drag av Twin Peaks.

Där finns en sjö. Ett sågverk. Ett stort hotell på höjderna ovanför. Kroniskt molnig himmel. Kaféer som serverar sagolikt kaffe. Och runt omkring vakar djupa, mörka skogar där man gott kan föreställa sig att förtrollade ugglor hoar nätterna i ända.

Ett tag är jag övertygad om att Log Lady ska komma släntrande nerför huvudgatan.

Men det gör hon inte.

Den enda som kommer släntrande är Dave Crider. Och det är ungefär samma sak…

Denne man spelar i Monomen, driver skivbolaget Estrus och ser ut som en Buddy Holly i mustasch.

Denne man har också passat på att engagera sitt svenska favoritband för en gemensam konsert med Gravel och Monomen på 3B Tavern hemma i Bellingham.

Det är under den han gör sina överflödiga erkännanden.

Om det beror på dom, på stolthet över att ha utsetts till ett utmärkt amerikanskt rockbands huvudsakliga inspirationskälla, det vet jag inte, men strax efteråt går Nomads upp på scenen och bara… briserar.

— Vi upplever en klassisk saturday night, menar Nix.

Well, den genomsnittlige amerikanen strippar sällan. Men när Nomads når crescendot i »Cinderella«, då kan den unga dam som hela kvällen stått och dansat framför Hasse inte hålla sig längre. Hon knäpper upp, tar av sig — och avslutar konserten iförd blott en BH.

* * * * *

Dom här vet nåt som ingen annan vet. Så tänkte jag första gången jag hörde Nomads.

Elva år har gått sedan dess.

Men känslan är fortfarande densamma.

Nomads vet nåt som ingen annan vet.

Riktigt vad kan jag emellertid inte sätta tummen på.

Jag kan peka på elektriciteten, på nerven, på tyngden, på bettet, på kombinationen avslappnad prestigelöshet och benhård integritet.

Men jag kommer inte åt själva kärnan. Det där som bara är instinkt och intuition.

Inte hjälper det heller att jag breder ut mig om den ton av allvar som tidvis skär genom larmet.

Det händer nämligen — trots att Nix aldrig skulle medge något dylikt. Han förnekar ivrigt att han försöker säga något. Han håller inte på med det här, säger han, för att få ge utlopp för sina känslor.

Han håller på med det här för att det är så fruktansvärt roligt med rock’n’roll.

Men lyssna på en sång som »Long Goodbye« från förra plattan. Eller nya »Sacred«. Där finns tankar. Där finns melankoli. Där finns smärta.

Fast som sagt:

Jag kommer inte närmare sanningen för att jag sätter fokus på de momenten.

Det är något annat, något ursprungligt, något som bara finns där, som gör Nomads till ett unikt svenskt rockband.

Förmodligen föddes det redan för sjutton år sedan — på en trottoar utanför Jarlateatern.


THE NOMADS är aktuella med sitt sjunde album, »Powerstrip« samt en dubbel CD-samling på Amigo.


Per Bjurman

Filed under: Per Bjurman, POP #07, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: