Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7] Big Joe Turner

Han var stor och han var blå. Lennart Persson berättar historien om en gigant.

»You wear those dresses
the sun comes shining through
I can’t believe my eyes
all that mess belongs to you!«

BLUESMUSIKEN ÄR FYLLD av strålande exempel på poesi dränkt i erotik, men jag tror att det här är och förblir min absoluta favorit. Och inget kunde vara mer logiskt än att det är Big Joe Turner som sjunger Jesse Stones lustfyllda text till »Shake, Rattle and Roll«.

Det var Bill Haley som gjorde låten till en av rockmusikens första riktigt stora hits. Men då hade han först censurerat och ändrat ovanstående textrader till något tandlöst jag inte tänker sprida vidare.

Så skiljer man mellan männen och de små quisslingarna.

I en värld fylld av skitstövlar, förskrämda posörer, låtsasmän och inställsamma mjukisar var Big Joe aldrig annat än en man, i ordets bästa bemärkelse och allra tyngsta innebörd. Och han var det under en karriär som sträckte sig över mer än fem decennier.

Ingen har heller haft en mer maskulin röst än Big Joe. Så stor, så vid och så djup. Så stabil. Så fylld av kraft och sexuell energi, så trygg och ändå så förbjudet lockande. Nick Tosches har givit den bästa beskrivningen. I sin oumbärliga bok »Unsung Heroes of Rock’n’roll« skriver han så här om Big Joe: »His voice — oceanic and commanding, resonant with that rumbling deep down in the ground which is the sound of the Devil chaining his third wife down — is a voice of power.«

Kraft, i ordets bredaste betydelse, är vad det handlar om. En kraft som fanns där redan från början, men då mest handlade om volym och fysisk räckvidd. Han sjöng redan som barn på gatorna, medan han putsade skor eller sålde tidningar. En ensamstående mor behövde hjälp med försörjningen. Han började sin karriär på allvar när han som artonåring träffade boogie-pianisten Pete Johnson och fick jobb som sjungande bartender på en klubb i Kansas City. En av hans uppgifter i det jobbet var att gå ut på trottoaren utanför klubben och locka in folk med sin sång. Det sägs att man kunde höra honom på fem kvarters avstånd.

1938 hade duon den goda lyckan att upptäckas av skivproducenten John Hammond från New York. Hammond är en av de verkligt legendariska profilerna i den amerikanska skivbranschen — han upptäckte och lanserade bland andra Count Basie, Billie Holiday, Aretha Franklin, Bob Dylan, Leonard Cohen och Bruce Springsteen. Hammond bjöd in Turner och Johnson till sitt banbrytande konsertprogram »Spirituals to Swing« på Carnegie Hall i New York. Turner och Johnson gjorde stor succé och ett par dagar efter konserten gjorde de sin debut i en skivstudio. Det blev början på parets flitiga skivproduktion fram till och under andra världskriget.

Under hela den perioden finslipade man sin allt mer vinnande formel, en drivande och bedövande rytmisk bluesstil, som för alltid förknippade benämningen »big« med Turners namn. Själv hade han en klart avspänd inställning till sin nyskapande roll. »När jag var ung sjöng alla bluesen långsamt och jag fick helt enkelt för mig att sätta lite sprätt på den… Pete och jag blev efter hand rätt bra på det.«

Turner gjorde inspelningar för många olika bolag, bland annat under fyra år för Decca, som var ett av de tre stora nationella skivbolagen vid den tiden.

I början av femtiotalet hade han gett ut över 50 singlar, samtidigt som han definitivt permanentat sin stil. Men hans musik behövde ett sista lyft för att nå ut till den stora publiken. Efter ett misslyckat Apollo Theater-engagemang med Count Basies orkester antog han ett erbjudande från skivbolaget Atlantic. Han behövde inte fundera så länge, just då saknade han nämligen helt andra erbjudanden.

Atlantic, som var nystartat, fick ett prestigefyllt namn i sin artistgrupp. Turner fick chansen att långsiktigt arbeta med människor som hade både konstnärlig integritet och ambitioner att exploatera den köpstarka, nöjeslystna efterkrigspublik som bara väntade på att göra av med de pengar som brände i fickor och plånböcker.

Bröderna Ertegun och deras partner Herb Abramson var något nytt i skivbranschen — genuint musikintresserade skivsamlare med en djup kärlek till den svarta musiken. Av deras föregångare och konkurrenter var det säkerligen få som ville släpa med sig hem de produkter man tjänade sina förmögenheter på. I motsats till de flesta andra vita entreprenörer som spelat in och gett ut svart musik under fyrtiotalet, var den här trion besjälad av sitt intresse för och kärlek till den svarta musiktraditionen.

Vilket naturligvis inte förhindrade att man också gärna tjänade pengar på den.

Kontraktet man skrev var på ett år, med möjlighet att förlänga det till tre. Men Turner skulle komma att stanna på Atlantic i elva år och placera arton låtar på försäljningslistorna.

Turners Atlantic-debut skedde med den Ahmet Ertegun-komponerade bluesballaden »Chains of Love«, ett stycke snyggt framförd melankoli som skulle bli en av hans största framgångar någonsin. I ett halvt år låg den stadigt förankrad på R&B-listan. Ganska snart började Turner producera sina inspelningar själv, ofta i samarbete med Jerry Wexler, när denne tagits upp i Atlantic-familjen. Wexler hade god smak och gott omdöme och Turner var som sagt i sitt livs form.

Hans röst hade vid det laget antagit en naturkrafts obeveklighet. Hinder som ojämnt material, dåliga omdömen eller illa valda bakgrunder — inget kunde stå i vägen för den.

Och Wexler hade planer. Han var ute efter den lukrativa vita tonårsmarknaden, men insåg att den inte skulle köpa Big Joes än så länge rätt traditionella bluesmusik. Även om kraften och attityden fanns där. »Honey Hush« och »TV Mama« blev steg mot det uttryck Wexler sökte.

På grund av ett ständigt turnerande, och det var fortfarande därifrån de stadiga inkomsterna för artister kom, var Big Joe obenägen att med jämna mellanrum återvända till Atlantics New York-studio. I stället spelade han in på olika platser runt om i landet. Arrangemanget hjälpte förmodligen till att formulera hans rock’n’roll-sound — för musikerna på mindre ställen var det grövre rock’n’roll-språket mer naturligt än för de omskolade jazzmusiker Atlantic använde i New York.

Våren 1953 var Big Joe i New Orleans, en stad som alltid haft lätt för att lämna ifrån sig glädjerusig uppåtmusik. Här spelade han in låtarna »Honey Hush« och »Crawdad Hole«, med en ny framfusighet och aggressivitet. »Honey Hush« var en variant på »Adam Bit the Apple«, som Turner spelat in fyra år tidigare, men det här var något helt annat. Mycket vildare och mer lössläppt än vad som var brukligt på Atlantics sofistikerade inspelningar. Rasande boogie-piano, Pluma Davis effektfulla trombonspel och Big Joes mest hotfulla macho-jargong. »Don’t make me nervous, ‘cause I’m holding a baseball bat!« Saker började hända.

Hösten samma år spelade Turner och Wexler in i Chicago. Med den råbarkade gitarristen Elmore James och pianisten Johnny Jones i kompet blev »TV Mama« en av de tuffaste blueslåtar som någonsin spelats in. Och definitivt ytterligare ett steg mot rock’n’roll.

»Shake, Rattle and Roll« kom härnäst, inspelad tidigt året därpå. Och även om den inspelningen — tack vare att Bill Haleys rentvättat meningslösa coverversion banade väg för hans internationella genombrott med »Rock Around the Clock« — getts en aningen förhöjd position i rockens utveckling, så är det ändå ett mästerverk. Jesse Stones distinkta piano, det stadiga beatet, handklappet och den riffande saxsektionen är oerhört suggestivt och Turner driver låten med självklar pondus och en avspänd, sexuell attityd. Stone, en av rockens tidigaste och mest okända arkitekter, har gett honom en både enkel och effektiv melodi och en refräng som omedelbart och utan minsta svårighet äter sig fast i lyssnarens medvetande. Och Big Joe biter sig fast i den som om han vore medveten om att den är hans framtid, hans försörjning, hans »main claim to fame«. Det är förmodligen där, i låtens enkla struktur och i det envetna malandet av en refräng så lättgreppad att man bara inte kan låta bli den, som den här inspelningen betytt mest för utvecklandet av rock’n’roll.

* * * * *

Big Joe var hur som helst, och trots att det var Haleys cover som snodde åt sig de riktigt stora kommersiella framgångarna, mer i rampljuset än någonsin tidigare. Wexler och de andra på Atlantic tänkte inte släppa taget om den vita publiken, men det skulle visa sig vara en svår balansgång att matcha fram Turner och samtidigt behålla hans särart.

Han skulle göra habila inspelningar under hela 1955, men bakgrundskörerna på »Rock a While« och nyinspelningen av »Corrine Corrina« går över gränsen. »Boogie Woogie Country Girl« och »Teenage Letter« svänger visserligen rejält, men texterna är mer än lovligt banala. »Love Roller Coaster« ska vi bara inte tala om. Speciellt om man betänker att Turner i botten var en jordnära bluestraditionalist, med en instinktiv känsla för och kunskap om bluesens äldsta uttryck och texter. I de domänerna var han också som allra mest hemma. Det sägs att han en natt i Los Angeles sjöng en och samma låt i fyrtiofem minuter, utan att upprepa en enda vers.

Turner turnerade med bland andra Haley under de år då rocken verkligen tog steget ut i masskulturen. Att framträda för en blandad svart-vit publik måste ha varit en underlig upplevelse, upploppen i konsertlokalerna likaså. Själv nådde han aldrig ut till den vita tonårspubliken och redan efter ett par år gav Atlantic upp försöken att nå dit.

I stället gjorde Wexler 1956 LP:n »The Boss of the Blues« med Turner. Repertoaren var klassisk Kansas City-blues, tillbaka på Big Joes egen gata. Med Pete Johnson tillbaka vid pianot och en i övrigt celeber blandning av musiker från Basie- och Ellington-banden är det här alldeles tydligt ett kärleksarbete från Wexler. Och kanske ett sätt att visa att han ju trots allt visste vad som var bäst för Big Joe…

»The Boss of the Blues« var en senkommen triumf för Turner och följdes tre år senare av »Big Joe Rides Again«, nu med saxofonisten Coleman Hawkins som stjärngäst. Men Atlantic var i en brytningstid, man kunde helt enkelt inte längre sälja sina gamla rhythm’n’blues-artister, och Big Joe var bara en av många som fick lämna bolaget i början av sextiotalet.

De båda välgjorda jazzplattorna hade återupprättat hans anseende — om han nu någonsin hade förlorat det — bland jazzvännerna. Han hade inga problem med att få rikligt med spelningar på festivaler och klubbar runt om i USA. Han gjorde skivor också, de flesta för obskyra bolag och utan att nå några större försäljningssiffror. Tillsammans med sin vän Bill Haley gjorde han flera för ett mexikanskt skivbolag.

Han turnerade i Europa flera gånger och han var en stor favorit på småklubbarna i New York och Los Angeles. Han spelade till exempel ofta med The Blasters. När hans gigantiska, ledbrutna kropp inte längre bars av kryckor fortsatte han att sjunga från en rullstol.

Turner dog på vintern 1985. Han var utfattig och lämnade efter sig en änka som varken kunde betala begravningen eller räntorna på huset de levt i. Ahmet Ertegun betalade begravningen och löste in huset åt Pat Turner.

Hans bankkamrer lär väl inte ens ha lyft på ögonbrynen åt den utgiften, men det var ändå en snygg gest mot en av bluesens verkliga giganter.


BIG JOE TURNER är aktuell med CD-boxen »Big Bad & Blue«.


Lennart Persson


Big Joe på CD:

Big, Bad & Blue [Rhino/Amigo 71550] är en nyutkommen, fullständigt lysande box på tre CD:s, som täcker in hela Big Joes karriär. Från debuten med »Roll ‘Em Pete«, vidare genom hans tre mest aktiva decennier vad det gäller skivinspelningar och fram till en handfull spår från sjuttio- och åttiotalen. Suveränt urval, fantastiskt ljud.

Men det finns mer. Det här är de bästa:

Decca-inspelningarna finns i sin helhet på The Complete [Official 80001] och i urval på I’ve Been to Kansas City [MCA/import 42351]. Official-CD:n är tyvärr utgången, men går säkert att hitta på skivbörsarna.

Tell Me Pretty Baby [Arhoolie/Amigo 333] finns tjugofyra kanonspår från åren 1947-49, gjorda för småbolag som Down Beat och Stag. Turners samlade produktion för Aladdin och Imperial, knappt tjugo spår gjorda i slutet av fyrtiotalet, finns på Jumpin’ With Joe [EMI]; inte hans mest inspirerade inspelningar, men även en Big Joe på halvfart slår det mesta.

Atlantic-åren sammanfattas i koncentrat på Greatest Hits [Atlantic/import 81752] och vill man fördjupa den bilden rekommenderas Rhythm & Blues Years [Atlantic/import 81663]. I sitt ursprungsskick har man dessutom gett ut både Boss of the Blues [Atlantic/import 8812] och Big Joe Rides Again [Atlantic/import 90668]. Det är inga överlappningar mellan dessa fyra CD-skivor.

Filed under: Lennart Persson, POP #07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: