Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7] Amerikanska Musikklubben Del I: Country & Western

Det har gått 31 år sedan Hank Williams hittades död i baksätet på sin ljusblå Cadillac med hela kroppen full av morfin och alkohol. Hank blev 29 år gammal. Det är hög tid att förklara varför fler än Ray Charles, långtradarchaufförer och Bobby Gillespie borde lyssna på country.

COUNTRYMUSIK är inget för tjejer — det är en sak jag definitivt har lärt mig under mina många år i musikbranschen.

Aldrig någonsin har jag träffat på en kvinnlig varelse med smak för just den musikformen. Det kan naturligtvis bero på att det är en utpräglat manlig musikform. Att man som utövare måste vara en hård jävel, som inte för ett ögonblick vacklar i sin machoroll. Eller låter någon annan göra det. Och stridslinjerna dras upp med blodiga… pennknivar.

»Dwight Yoakam eats sushi«. Orden står att läsa i hissen på skivbolaget MCA:s Nashville-kontor. När Steve Earle skulle förolämpa Yoakam härom året var det budskapet det värsta han kunde komma på att rista in…

Riktiga countrysångare äter definitivt inte sushi. Och hur mycket tjejer gillar sushi, det vet man ju. Så det är kanske inte så konstigt om den verkliga kommunikationen uteblir i just det ledet.

Annars verkar alla andra nu för tiden tycka att countrymusiken är riktigt ball.

Från dansmusikanarkisterna i KLF, som gjorde inspelningar med Tammy Wynette, till Bobby Gillespie, som verkar tro att det var alla piller som gjorde Gram Parsons till en av de största countrysångarna i modern tid. Från Michael Stipe, Bono och Evan Dando, som alla älskar country; till trendkänsliga popskribenter, som plötsligt börjat smyga in namnet George Jones i sina texter. Herregud, nu har ju till och med Creation börjat ge ut countryplattor…

Och det är ju kul.

Själv har jag nämligen aldrig förstått hur någon kunnat låta bli att älska countrymusiken. Den har ju allt.

Myter, legender, färgstarka personligheter.

Martha Matthews, en fullblodsindianska som Willie Nelson gifte sig med när han var sexton, verkar ju till exempel ha varit en rätt intressant person. Med skinn på näsan. »Varje natt var som Custers sista strid«, har Willie berättat. Folk i Nashville talar fortfarande om den gången hon med dragen kniv jagade en naken Willie genom en kyrkogård! Eller när hon satte en gaffel i bröstet på honom. Eller den gången när han sov och hon sydde in honom i lakanen (!) för att sedan ge sig på honom med en sopkvast…

En kvinna för nittiotalet, säger jag.

Eller vad sägs om Spade Cooley, som åtminstone tar poäng på namnet? Han var den störste western-swing-stjärnan efter Bob Wills, när han brutalt slog och sparkade ihjäl sin hustru. »Jag blev så förtvivlad när hon sa att hon skulle lämna mig och gå med i en sexsekt«, var hans förklaring. När han dömdes till livstids fängelse såg domarna speciellt allvarligt på att han tvingat parets tonåriga dotter att bevittna den avskyvärda misshandeln. Dotterns vittnesmål viftade han sedan bort med att »hon är sur på mig för att jag inte låter henne gå ut med vuxna män«…

Inget beteende jag vill uppmuntra, men när gav Morrissey upphov till sådana historier?

Och så har vi Charlie Rich, en alldeles makalöst talangfull musiker som dessvärre aldrig spottat i glaset. Vid en av Country Music Associations prestigefyllda, TV-sända ceremonier var Rich prisutdelare. Han snubblade in på scenen, öppnade kuvertet och lyckades stava sig igenom namnen på de nominerade. När han sedan såg att namnet på årets manlige pristagare var John Denver tog han helt sonika upp sin cigarettändare och eldade upp kortet!

En rakryggad protest, enligt min mening.

Musiken är inte så illa den heller. Enkel och okomplicerad, men fylld av mysterier och starka känslor. Den har inga onödiga intellektuella pretentioner, den gör sig inte till. Den talar direkt till lyssnaren, om saker som inte är så märkvärdiga, men ändå uppfyller våra liv på ett lika direkt vis. Kärlek, sex, otrohet, fest, olycka, våld, familjerelationer, skilsmässor, sprit, droger, bakfylla och folk som jävlas med en. Och den musikaliska inramningen till dessa existentiella schackpjäser är lika direkt. Det svänger, det smeker, det förför, det inbjuder med samma självklarhet till fest och dans som till sorg och självömkan.

Framför allt är det fantastiska låtar, fantastiska historier, fantastiska sångare.

I den här guiden till countrymusikens hjältar, pionjärer, galningar och stilbildare får ni tips om precis vilka CD-skivor som bäst kan leda er genom femtio års musikalisk utveckling. Från Jimmie Rodgers till Gram Parsons. Milstolpar och högst personliga favoriter.

Min entusiasm för dagens countrymusik är inte lika stark. Som så mycket av den övriga musiken är den på ett helt annat sätt styrd av enbart ekonomiska intressen. Den har blivit industri.

Så var det inte från början.

JIMMIE RODGERS

The Singing Brakeman

[Bear Family]

De flesta historiker är ense om att countrymusikens födelse ägde rum den första veckan i augusti 1927 i staden Bristol, precis på gränsen mellan staterna Virginia och Tennessee. Två år tidigare hade den elektriska inspelningsapparaturen uppfunnits, vilket gav skivbolagen möjlighet att skicka ut folk till just sådana avkrokar för att göra inspelningar med lokala talanger. Ralph Peer på Victor Records lyckades med säkert kommersiellt öra göra två verkliga kap under sin vecka i Bristol — The Carter Family och Jimmie Rodgers. Två akter som var väsensskilda, men som båda för all framtid skulle prägla countrymusiken.

Rodgers var en före detta järnvägsarbetare från den verkliga Södern; gladlynt, utåtriktad och en stor musikalisk talang. Ett verkligt stjärnämne. Inte minst därför att han var så mångsidig — han rörde sig obehindrat mellan musikaliska stilar och ackompanjemang, ena gången spelade han in med Louis Armstrong och nästa gång med ett gäng musiker han träffat på en bar kvällen innan. Viktigt för framgången var också att han var villig att söka ett uttryck som inte låste honom till en sydstatspublik, något som Peer naturligtvis stöttade honom i.

Han var inte den förste vite bluessångaren — kolla upp en föregångare vid namn Emmett Miller och ni hittar en av Rodgers stora förebilder — men han var den förste som tilltalade såväl en svart som en vit publik. Och han var inte rädd för att föra vidare den svarta traditionen med sexuellt dubbelbottnade texter — kolla de här raderna från hans »Pistol Packin’ Papa«, inspelad redan 1930! »And if you don’t wanna smell my smoke… don’t monkey with my gun…«

Han var inte heller den förste att använda joddlingen på ett musikaliskt och effektfullt sätt, men han gjorde det med en avspänd självklarhet som i dag utesluter alla andra utövare ur historien. Tekniken hade kommit väldigt långt från de schweiziska alperna, om man säger så.

Rodgers var mån om att inte framstå som alltför mycket »country«, men det är ändå så att han mer än någon annan banade väg för stilens accepterande även utanför sydstaterna. Han blev en av depressionsårens verkligt stora stjärnor och en förebild för hela nästa generation av countrysångare. Och han spelade in en lång rad av låtar, egna och andras, som länge utgjorde countryns basrepertoar. Över huvud taget innebar Rodgers genombrott också ett genombrott för sångarna i en genre som tidigare varit nästan helt dominerad av instrumentalgrupper. Den nya tekniken med känsligare, elektriska mikrofoner var naturligtvis en förutsättning för den utvecklingen.

»The Singing Brakeman« är en magnifik tysk lyxbox med sex CD-skivor, som innehåller samtliga Rodgers inspelningar fram till 1933 (då han 36 år gammal dog i sviterna av tuberkulos) i kronologisk ordning. Amerikanska Rounder har gett ut i stort sett samma material på åtta separata CD-skivor, men det finns tyvärr ännu ingen enskild CD med ett vettigt tvärsnitt ur hans produktion. Detta får man än så länge bäst på LP:n »20 of the Best«, som gavs ut för tiotalet år sedan av engelska RCA.

THE CARTER FAMILY

Country Music Hall of Fame

[MCA]

A.P. Carter, hans fru Sara och svägerskan Maybelle var Rodgers raka motsats — de var hårt arbetande, strängt gudfruktiga människor från de karga bergen i sydvästra Virginia och deras musik var lika sträv och traditionell som Rodgers var öppen och utåtriktad. Men det är svårt att tänka sig något mer jordnära och vackert än kombinationen av Saras glasklara röst, hennes mans lika sporadiska som effektfulla basstämma och Maybelles drivna och hårt rytmiska gitarrspel. Som för övrigt snabbt kom att bilda skola bland countrygitarrister.

Gruppens största styrka var nog ändå den låtskatt man presenterade. A.P. står oftast som kompositör, men är sällan låtarnas egentlige upphovsman. Han finkammade Virginia på jakt efter traditionella låtar som han sedan arrangerade om, skrev nya texter till eller kombinerade ihop till något helt nytt. Han gav helt enkelt nytt liv åt den uråldriga låtskatt som var på väg att utplånas av den musikindustri som så sakta växte fram i tiden mellan de båda världskrigen. Och gruppens bild av den jagade, ensamme och rastlöse man som kämpade en ojämn kamp mot hårdföra myndigheter och ekonomisk misär fick naturligtvis stor genomslagskraft i depressionens USA. Samtidigt som deras traditionalism säkert kunde både trösta och inge hopp om ett enklare och mer bekymmersfritt liv.

»Country Music Hall of Fame« innehåller ett utmärkt urval av gruppens sextiotal spår för Decca, inspelade åren 1936-38, då man verkligen finslipat sin stil.

ROY ACUFF

The Essential

[Columbia]

Radioprogrammet »Grand Ole Opry«, som sänt levande countrymusik sedan 1925, var under många årtionden en oerhört stark maktfaktor i country-musikindustrin. En konservativ järnhand, som kunde skapa och förstöra karriärer med samma nonchalans.

I dag är bilden av The Opry en nästan löjeväckande institution med patetiska moralpretentioner. Bob Wills fick gömma sin trummis bakom ridån när han framträdde på fyrtiotalet, Hank Williams bannlystes för att han söp för mycket och en ung Elvis Presley råddes att satsa på en annan karriär än musiken…

Roy Acuff har sedan trettiotalet stått som en symbol för The Opry, och dessvärre också för countrymusiken i sin helhet. I själva verket är han en stockreaktionär pajas och jojodinglare, som borde skämmas för att han iklätt sig epitetet »The King of Country Music«. När Gram Parsons, endast 21 år gammal och nybliven medlem i The Byrds, fick chansen att framträda i programmet orsakade han nästintill ett nervsammanbrott för Acuff. Orsak: Parsons bröt, utan att någon annan visste om det i förväg, mot den uppgjorda planen på att spela en av programledningen »godkänd« country-klassiker. I stället framförde han sin egen »Hickory Wind«! Acuff rasade mot den makalösa fräckheten. Varken Parsons eller The Byrds bjöds in till programmet fler gånger…

Allt detta kan emellertid inte dölja det faktum att Acuff under trettiotalet gjorde en rad viktiga inspelningar, som också bidrog till att förändra countryns inriktning och att ge den dess stora genombrott. Han var en nästan demonstrativt emotionell, om än begränsad, sångare av ett slag som var ovanligt vid den tiden. Och hans strävan efter att fokusera intresset på solosångaren i countrymusiken ledde till att han bestämt avrådde sina kompmusiker från att träna för mycket på sin stämsång!

Annars var det mycket musikerna i The Crazy Tennesseans, i början inte minst den drivne dobrospelaren Clell Summey, som gav en rå och oslipad charm åt Acuffs inspelningar från den tiden. Ett tvärsnitt av Acuffs bästa inspelningar från 1936 till 1949 (bland andra den första inspelningen av »Great Speckled Bird« och den jublande tåghyllningen »Fireball Mail«) finns samlade på »The Essential«.

BOB WILLS

The Bob Wills Anthology

[Columbia]

I Texas hade man på trettiotalet logdanser som varade i tre dygn. Spriten flödade och dansen var ofta rejält liderlig — den hade åtminstone ingenting gemensamt med den städade form av squaredans som praktiserades på logdanserna i resten av Södern.

Musiken man dansade till var en typisk Texas-blandning av allt från traditionell fiolmusik, blues och mexikansk »norteno« till vilt svängig storbandsjazz, cajun, schlager och de polkor och valser som europeiska invandrare fört över Atlanten. Det var dansrytmen som var allenarådande och såväl elgitarristen som trumslagaren fick plötsligt roller i countrymusiken, något som vid den tiden var otänkbart på den kanten.

Till en början gick musiken under benämningen »country jazz«, men så småningom satsade man på den mer självständiga benämningen »western swing«. Och Bob Wills var stilens obestridlige kung.

Han var inte först — både Milton Brown och Bill Boyd fick in sina band framför inspelningsmickarna före Wills — men han var bäst. Hans band var störst, fräckast och hårdast svängande.

Ovanstående CD innehåller 24 kanonspår från Wills tid från debuten fram till åren efter andra världskriget, då musikstilen han fört fram började vattnas ur. Dubbel-CD:n »Anthology« [Rhino] innehåller spår inspelade ända in på sjuttiotalet — Wills dog 1975 — och är alltså en mer komplett karriäröversikt, men inte nödvändigtvis bättre för det.

BILL MONROE & HIS BLUE GRASS BOYS

The Essential

[Columbia]

När western swing-vågen — i likhet med den svarta storbandsjazzen — började ebba ut i slutet av fyrtiotalet hade resten av countrymusiken tagit utvecklingen i två olika riktningar. Båda mot mindre och mer ekonomiskt försvarbara grupper, men för övrigt med helt olika inriktning. Den ena gick mot en modernisering, en del skulle säga kommersialisering, medan den andra sökte sig tillbaka till en mer puristisk och traditionell musik. Den förstnämnda, som vi kommer till längre fram, kom att kallas »honky tonk«. Den andra var det vi i dag kallar »bluegrass«.

Bluegrassmusiken hade sina rötter i den uråldriga tradition med små »string bands« som frodats speciellt i bergskedjan Appalacherna, men den hade en vassare och mer driven ansats. Fiol, mandolin, gitarr och bas var de ursprungliga instrumenten och de spelades av musiker som under fyrtiotalets sista hälft drev sig själva till en allt mer bländande teknik och attack. Allt inom relativt strikt definierade ramar. Tempot är högt och solona improviserade med en nästan jazzlik expressivitet. Sångtexterna handlar om jordnära saker som liv, död, tragisk kärlek, hemlängtan och religion. Ledsången är klagande, ibland rent hjärtskärande vacker i sin smärta. Och i den ideala bluegrassgruppen sjunger alla musikerna, i olika tonlägen, så solostämman ställs ofta mot en vidunderlig stämsång med tre eller fyra olika stämmor. Mycket gripande.

Stilen skapades av Bill Monroe, en av countrymusikens verkliga giganter. Han var en hängiven och säkert rätt hänsynslös musiker, en rebell med rykte om sig att alltför lätt hamna i slagsmål. Men han var gud för de musiker som kämpade för att bli medlemmar i hans grupp. Namnet på gruppen var The Blue Grass Boys eftersom han kom från Kentucky, »The Blue Grass State«. Att hela musikstilen så småningom fick sitt namn efter hans grupp säger en del om dess genomslagskraft bland musikerna. Kommersiellt betydde däremot aldrig bluegrassmusiken särskilt mycket, och det var bara under en relativt kort tid som de större nationella skivbolagen brydde sig om att spela in den.

När Monroe under 1945 släppte in sångaren och gitarristen Lester Flatt och mandolinspelaren Earl Scruggs i gruppen fick den en bredd och ett djup som lyfte hela musikstilen ytterligare ett steg. Flatts rytmiska gitarrspel, hans intensiva tenorstämma och Scruggs explosiva mandolinspel, ibland med Charlie Parker-intensitet i solona, gav Monroe-bandet en knivskarp egg. »Essential« är en prisvärd dubbel-CD som visar upp det här bandet i en rad omistliga Columbia-spår från sista halvan av fyrtiotalet.

FLATT & SCRUGGS

The Complete Mercury Sessions

[Mercury]

Flatt & Scruggs nådde också stora framgångar på egen hand och det var mycket deras förtjänst att musikstilen nådde ut till den större country-publiken. När intresset för bluegrass var som störst under början av femtiotalet var det Flatt & Scruggs-inspelningar som »Old Salty Dog Blues«, »Roll in My Sweet Baby’s Arms« och »Foggy Mountain Breakdown« (sedermera ledmotiv till filmen »Bonnie and Clyde«) som stod i centrum. När musiken sedan under sextiotalet adopterades av en ung, politiskt medveten folkmusikpublik var det likaledes Flatt & Scruggs som drog åt sig den mesta uppmärksamheten. Men just den uppmärksamheten och de nya publikskarorna skulle också medverka till att ta död på gruppen. För många främmande element — tolvsträngade gitarrer, bakgrundskörer — skulle sakta men säkert vattna ur deras ursprungligen så puristiska musik. Att höra Flatt sjunga Bob Dylans »Rainy Day Women« är ingen njutbar upplevelse…

Det var under femtiotalet som Scruggs revolutionerade mandolin-spelandet och gruppen ständigt flyttade fram positionerna för bluegrassmusiken, och det är den musiken ni ska leta efter. Bear Family har en box på fyra CD-skivor med den självförklarande titeln »1948-1959«, men det är kanske att ta i. Den här utmärkta CD:n innehåller ovannämnda klassiker plus allt annat man spelade in för Mercury, direkt efter brytningen med Monroe.

ERNEST TUBB

Country Music Hall of Fame

[MCA]

Om bluegrassmusiken var ett försök att stoppa eller vrida tillbaka klockan, så var honky tonk ett uttryck för att tiden faktiskt går framåt, inte bakåt. Musikformen blev den traditionella countryns död och all modern country-musiks början. Det var här den definitivt tog steget från landsbygden till staden. Från verandorna och kyrkorna till barerna och sängkamrarna…

Stilen har, naturligtvis, sitt ursprung i Texas. Själva ordet honky tonk syftar på de sädiga syltor och barer som växte upp kring oljefälten och städerna i Texas under förbudstiden på trettiotalet. Ställen som blev samlingspunkter för de rotlösa och ensamma människor som tvingats från landsbygden till städerna, framför allt under andra världskriget. Dit gick man för att supa, slåss och för att hitta någon att dela säng med på natten. Där fanns ofta en jukebox, men ingen kunde egentligen höra musiken i det larm som fyllde ställena. Levande musik blev ett alternativ och countrymusikerna fick, precis som bluesmusikerna i Chicago vid samma tid, anpassa sig efter de nya förhållandena. Gitarrerna elektrifierades, trummisar gjorde sitt intåg och det centrala i musiken blev att få upp folk på dansgolven.

Texterna reflekterade barlivet, de syndfulla kvinnorna och de sjaskiga kärlekshistorierna. Ångesten och baksmällorna. Längtan efter ett bättre liv. Men också hur skönt det kunde vara att rensa hjärnan med ett rejält fylleslag. Eller slagsmål.

Historiker brukar säga att stilens första frön såddes redan i slutet av trettiotalet av gruppen The Blue Ridge Playboys — som vid olika tillfällen innehöll viktiga musiker och kompositörer som Floyd Tillman, Ted Daffan och Moon Mullican — och den första riktigt stora honky tonkhiten var Al Dexters »Pistol Packin’ Mama« från 1943. Men den som på allvar populariserade stilen var Ernest Tubb, en Texas-musiker som förde in den elektriska gitarren i countrymusiken och som byggde en hel karriär på att sjunga falskt.

Det var när han 1939 opererade bort sina halsmandlar som rösten förändrades. Efter operationen sjöng han aldrig någon låt helt rent, men lyckades göra sitt handikapp till en helt egen stil. Falsksången ger Tubbs bästa inspelningar ett sympatiskt, älskvärt och märkligt generöst drag.

Tubbs första klassiker kom redan 1941 med »Walking the Floor Over You« och han gjorde lysande musik ända långt in på sextiotalet. Hans »Waltz Across Texas« från 1965 är en av de mest chauvinistiska och vackraste hyllningarna någonsin till hans hemstat. Däremellan kom en rad stilsäkra honky tonkmanifest.

MCA-CD:n spänner över åren 1941-65 och gapar förmodligen över för mycket, men är ändå en utmärkt introduktion. Bear Family har två boxar på vardera fem CD-skivor. Den första, »Let’s Say Goodbye Like We Said Hello« (1947-53), är naturligtvis den starkaste.

HANK WILLIAMS

40 Greatest Hits

[Polydor]

Hank Williams dog på nyårsnatten 1952, ensam i baksätet på sin ljusblå Cadillac, med kroppen full av morfin och alkohol. Han var 29 år gammal. Tjugofemtusen människor kom till hans begravning.

Hank var countrymusikens första sexsymbol, dess första riktigt karismatiska stjärna. Men också en man av folket, som talade direkt till varje individ i sin stora publik. Han talade om vad som hände med människorna i ett sydstatssamhälle i enorm förvandling. Inte i specifikt samhälleliga termer, men om vad som hände inuti de förvirrade människor dessa massiva förändringar lämnade efter sig. Rädsla, utanförskap, känslan av att tappa fotfästet och kontrollen. Hanks hela liv var en illustration av detta, och det finns där i hans fantastiska musik. Ingen annan countryartist har lämnat en sådan skatt efter sig.

Men han var naturligtvis för mycket av en rebell för The Grand Ole Opry och hela det system den institutionen representerade. Först vägrade man honom inträde för att han söp för mycket, men tvingades till sist ge efter för publikens tryck. Hans Opry-debut med »Lovesick Blues« 1949 var en sådan succé att han tvingades in på scenen för sex extranummer! Något sådant kunde naturligtvis Opry-hierarkin inte blunda för, samtidigt som man ett par år senare tog första bästa chans att slänga ut honom igen. För att några månader senare helgonförklara honom igen när han var död. Och ofarlig.

Hank debuterade 1946, som en hyfsad Ernest Tubb-lärjunge, men visade redan året därpå tänderna. »Move It on Over« var en uppstudsig, sexig låt med ett framträdande break på elgitarr. Han gör ingen hemlighet av att han lärt sig sjunga av en svart bluesman. Det var rock’n’roll innan någon visste vad det var, men ändå så mycket country det kunde bli. Att han vid samma inspelningstillfälle spelat in en framtida religiös klassiker, »I Saw the Light«, säger en del om hans spännvidd.

Låtarna han lämnade efter sig definierar utan ord själva begreppet country. Någon har sagt att han skrev »samma slags låtar som alla andra vid den tiden, bara så mycket bättre«. Han fick kvinnorna på fall — de ville antingen gå i säng med honom eller bli hans ställföreträdande mödrar — och männen kunde identifiera sig med hans chose-fria sätt att avslöja sina egna brister och skröpligheter. I dag debatterar man visserligen hur mycket av låtarna som var andra människors verk — hans förläggare Fred Rose hjälpte till ibland, Moon Mullican lär ha varit huvudsaklig kompositör till »Jambalaya« och det sägs att han ofta köpte hela verser av en student — men låtarna tillhör ändå honom. Många har nämligen försökt, men ingen har kunnat sjunga dem som han själv. Hans storhet ligger ju mycket i den oerhörda känslighet han uttryckte sig med. Lyssna på hur han sjunger till sin svekfulla ex-hustru i »Your Cheatin’ Heart«, inspelad bara månader innan han dog, och ni kommer att höra en sångare som verkligen kan leverera en text.

»40 Greatest Hits« är en frikostig, prisvärd dubbel-CD som innehåller Hanks allra mest nödvändiga inspelningar. Den är ett minimum. Vill ni gå upp ett steg rekommenderas boxen »The Original Singles Collection« [Polydor]. 84 spår på tre CD-skivor, samtliga singlar han gav ut under sin livstid. Fast det ni egentligen behöver är den serie på åtta olika CD-skivor som amerikanska Polydor gav ut för några år sedan och som ger er samtliga Hanks studioinspelningar i orört skick, plus massor av live- och demo-inspelningar! Är ni ändå inte nöjda så har samma bolag dessutom gett ut en dubbel-CD med titeln »Health & Happiness Shows«, som innehåller radioinspelningar från 1949. Och så har Country Music Foundation i Nashville gett ut tjugofyra intima, akustiska demo-inspelningar på CD:n »Rare Demos: First to Last«…

LEFTY FRIZZELL

The Best of Lefty Frizzell

[Rhino]

Lefty Frizzell var för ett ögonblick den ende artist som kunde hota Hank Williams popularitet i början av femtiotalet. I oktober 1951 var till exempel fyra av countrylistans tio högsta placeringar Frizzell-inspelningar. Men framgången skulle bli kortvarig.

Omställningen från att ha spelat för småpengar på ruffiga honky tonkställen — där han fick sitt smeknamn på grund av att han så ofta och framgångsrikt använde sin hårda vänsterkrok — till Grand Ole Opry-spelningar och stora skivframgångar blev för mycket för honom. Han började supa, retade upp Opry-folket genom att säga upp kontraktet efter bara åtta månader, bröt med sin manager, började missa spelningar, slutade skriva låtar och kom bakfull och oförberedd till sina skivinspelningar, förlorade massor av pengar. För mycket honky tonk-liv.

Och är det fler än jag som älskar när Robert Duvall så ömsint sjunger låten »It Hurts to Face Reality« i filmen »Tender Mercies« så ska ni veta att det är en låt som Lefty skrev, men själv aldrig spelade in…

Men Lefty fortsatte trots alla svårigheter och motgångar att göra suveräna inspelningar under hela femtiotalet, och hans inflytande som sångstilist överträffar med bred marginal hans kommersiella framgång. Alla från George Jones och Merle Haggard till Randy Travis och Dwight Yoakam har öppet talat om hur influerade de varit av Leftys varmt uttrycksfulla röst, hans välskrivna låtar och den speciella, mycket intima atmosfär som vilar över hans bästa inspelningar. Dessa finns på den ytterligt rekommenderade Rhino-samlingen, som vist nog koncentrerar sig på hans produktion under femtiotalets första hälft.

MERLE TRAVIS

The Best of Merle Travis

[Rhino]

I dag är namnet Merle Travis mest synonymt med en flyhänt teknik att spela gitarr, men mannen gjorde under slutet av fyrtiotalet en rad ljuvliga västkustinspelningar med ena benet i western swingtraditionen och det andra i en gryende honky tonkstil. Låtar som »Divorce Me C.O.D.« och »Sweet Temptation« är humorfyllda och oerhört svängiga danslåtar. Och hur skulle det kunna bli något annat med ett komp som innehöll både trumpet, fiol, steelgitarr och dragspel?

Travis var ett riktigt låtskrivarproffs. När han 1947 blev ombedd att göra en platta med folkmusik från sin hembygd, gruvdistriktet Muhlenburg County i Kentucky, tackade han först nej för att han inte kunde några sådana låtar. Då beordrade hans skivproducent honom att själv skriva en omgång! Från det uppdraget kom bland andra »Sixteen Tons« och »Dark As a Dungeon«, två av hans mest kända låtar. Den sistnämnda skrev han på en pappersbit i ljuset av en gatlykta, sittande grensle över sin motorcykel, på väg hem från stranden…

Travis var rätt vild. Han drack för mycket och kom ofta i bråk med poliser. När »Sixteen Tons« sålde som mest skaffade han sig negativ publicitet genom att knivskära sin tredje fru, som flydde parets hem blödande. Travis barrikaderade sig i huset och hotade att döda alla som kom i närheten. I början av sextiotalet satt han inspärrad, på samma mentalsjukhus som Charlie Parker suttit några år tidigare, för att ha kört bil medan han var rejält drogad.

Rhino-CD:n innehåller alla hans bästa fyrtiotalsinspelningar, ett par av hans mest kända »folklåtar« och den »Re-Enlistment Blues« ni kan se honom själv framföra i filmen »Härifrån till evigheten«.

LOUVIN BROTHERS

Capitol Classics

[EMI]

Bröderna Louvin är ännu mer än Travis och Thompson en musikalisk anakronism. De var i grunden en traditionell »brother duet«, men gjorde sina inspelningar när den musikstilen för länge sedan försvunnit ut ur utvecklingen.

Ändå lyckades bröderna Charles och Ira inte bara hålla sig kvar på ett stort skivbolag i över tio år och göra över tvåhundra briljanta inspelningar, utan dessutom utöva ett grundläggande inflytande dels på de unga bröderna Everly och dels på den nya country-generation som i slutet av sextiotalet växte upp kring Gram Parsons. Inte illa för något som under sin mest aktiva period var så hopplöst otidsenligt.

Förklaringen ligger naturligtvis i inspelningarnas tidlösa karaktär. Lysande, oftast egenkomponerade, låtar. Avskalade, men välproducerade inramningar. Himmelsk stämsång. Så vackert att man kan dö…

Bear Familys »Close Harmony« är en box med åtta CD-skivor, som innehåller allt bröderna spelade in fram tills de gick skilda vägar 1963. (Ira omkom i en våldsam bilolycka två år senare.) Inte många av de drygt tvåhundra spåren känns onödiga. För den som vill hålla i plånboken ger emellertid den billiga EMI-CD:n ett både frikostigt och välgjort urval.

RAY PRICE

The Essential

[Columbia]

Ray Price var Hank Williams specielle skyddsling. Hank såg till att Price kom in på The Opry och hjälpte honom att fixa kontrakt med Columbia. När Hank själv var så nersliten att han inte klarade av att ta sig till sina spelningar så lät han Price låna sitt band. Price lät å sin sida Hank flytta in till sig, och när den nerdekade stjärnan blev för olidlig så flyttade den hänsynsfulle Price ut ur sitt eget hus!

Hans första inspelningar har också ett nästan spöklikt Hank Williams-drag, men Price skapade snart ett helt eget honky tonksound. Han permanentade trummisens framskjutna position, mixade in en dansbar shuffle-rytm och betonade fiolens och steelgitarrens sensuella roll i ljudbilden. Allt detta gav ett himla flyt i inspelningarna, det svänger till max.

Han skrev inga låtar själv, men var en jävel på att hitta unga och hungriga kompositörer. Mel Tillis, Roger Miller, Hank Cochran, Willie Nelson, Ralph Mooney, Harlan Howard och Johnny Paycheck var bara några av hans fynd. Det var alltså ett genomgående utmärkt material han tolkade med sin varma, flexibla röst.

»The Essential Ray Price« är just det, tjugo Columbia-spår som blir ett omistligt dokument över en av femtiotalscountryns allra fräckaste stilister.

GEORGE JONES

The Best of George Jones

[Rhino]

George Jones har i dag och för all framtid skrivit in sig i countryhistorien som dess allra störste sångare. Med ett helt eget uttryck, en plågad och melankolisk röst som i framför allt balladerna ger oss all den dramatik och på-liv-och-död-inlevelse man finner hos de allra största svarta soulsångarna. En röst som med åren utvecklat en rad unika, effektfulla särdrag och en jazzsångares nyanserade fraseringsförmåga.

Men det dröjde innan han skulle uppnå den positionen.

Han upptäcktes redan 1954 av Harold »Pappy« Daily och gjorde sina första, råa och lite osjälvständiga, men oerhört löftesrika inspelningar för Dailys bolag Starday. En bra samling av dessa tidiga spår finns på Ace-CD:n »Don’t Stop the Music«. På »Hardcore Honky Tonk« [Mercury] finns några av dessa, plus ett snyggt urval av de inspelningar Jones och Daily under åren 1957-62 placerade hos det större bolaget Mercury. Detta är än så länge bästa introduktionen till Jones tidiga produktion. Ännu hellre skulle jag dock vilja se en samling med de inspelningar han under nästa fyraårsperiod gjorde för United Artists. Det var då Jones på allvar, under en tid då countryn i övrigt gick på tomgång, formulerade sin egen stil. Två av hans mer udda, men fullständigt lysande LP-skivor från den tiden finns kopplade på CD:n »George Jones Salutes Bob Wills and Hank Williams« [EMI] och en mer djuplodande dubbel-CD lär vara på gång. Även nästa skivbolagsanhalt, Musicor, åren 1965-71, är så gott som orepresenterad på CD. Denna period får ni än så länge söka på två briljanta Rounder-LP:s, »Burn the Honky Tonk Down« och »Heartaches & Hangovers«. Den Jones-CD jag har rekommenderat, trots att urvalet kunde varit ännu bättre, är den enda som sträcker sig över hela hans femtio- och sextiotalsproduktion. Varför inte en box?

Under hela sjuttio- och åttiotalet hade Jones kontrakt med Epic, där han gjorde en rad av sina djupaste och mest mogna inspelningar. Trots, eller kanske tack vare, att han under den tiden både inlett och avslutat ett lika passionerat som stormigt äktenskap med Tammy Wynette. Han led dessutom av skenande alkoholism och ett allt allvarligare drogberoende. En av Nashvilles mest älskade Jones-anekdoter är den om hur han, när Tammy gömt hans bilnycklar, körde flera mil på en gräsklippare för att komma över en flaska sprit.

Mer patetisk och sorglig är den som berättar om hur han mot slutet av sjuttiotalet gick omkring med en plastpåse full av kokain. Ur påsen stack ett rejält sugrör som han då och då tog sig en snörvling ur…

Flera av hans bästa Epic-LP:s (prova »I Am What I Am« eller »Still the Same Ole Me«) finns överförda till CD och samlingen »Anniversary« är fullständigt, oåterkalleligt makalös. Komplettera gärna med hans och Tammys duetter på parets »Greatest Hits« — producenten Billy Sherrill firar rekord i smaklöshet, men det är en fröjd att höra hur George sjunger byxorna av Tammy. Och det kan ni tolka precis hur ni vill.

CARL PERKINS

Up Through the Years

[Bear Family]

Sam Phillips på Sun Records i Memphis hade en vision av en musikform som kombinerade country, blues, gospel, alla Söderns olika musikaliska uttryck. I Elvis Presley fann han sitt verktyg och stilen rockabilly var ett faktum. En term Phillips själv hatade för att den var så begränsande. Den skulle hur som helst splittra countrymusiken och dess publik.

Tidigare hade countrymusiken varit en familjeangelägenhet, utan synbara generationsmotsättningar. Nu blev det uppenbart att det fanns både musiker och en ung publik som sökte något farligare, sexigare och mer spännande. Ernest Tubb kunde definitivt inte fylla det behovet…

Carl Perkins var oerhört talangfull, som sångare, gitarrist och låtskrivare, men han hade varken Elvis drivkraft, utseende eller karisma. Han blev heller aldrig mer än en fotnot, trots att han var den förste artist någonsin som samtidigt placerade en inspelning (»Blue Suede Shoes«) i toppskiktet på både country-, rhythm’n’blues- och poplistan. Personliga problem och tragedier, alkoholism och sviktande självkänsla hindrade honom dock från att följa upp framgången. Hans Sun-produktion innehåller trots detta det ena mästerverket efter det andra — från en tidig countryljuvlighet som »Turn Around« till rockabillyperfektioner som »Put Your Cat Clothes On« och »Dixie Fried«. Från senare Beatles-covers som »Honey Don’t« och »Everybody’s Trying to Be My Baby« till ett ofullbordat och outgivet, sexuellt laddat mästerverk som »Her Love Rubbed Off«. Sun-materialet finns återutgivet i en mängd olika skepnader, men det här är den bästa och mest genomarbetade samlingen i enkel-CD-format.

JOHNNY CASH

1955 to 1958 Recordings

[Charly]

Johnny Cash var den av Sam Phillips artister som var minst rockabilly, mest country. Och med en omedelbart identifierbar stil som var helt hans egen, trots tydliga influenser från bland andra Hank Williams och Ernest Tubb. Ett stadigt honky tonkbeat, som inte byggdes på med den genrens fioler och steelgitarrer, utgjorde basen. En framskjuten plats för Luther Perkins elgitarr gav soundet på Sun-inspelningarna ett rått, naket drag som är attraktivt. Perkins måste vara en av de mest primitiva och begränsade gitarrister som någonsin stått i en skivstudio, men han lyckas ändå med mycket små medel ge låtarna rätt nyanser. Och då ska ni veta att det han gör är så simpelt att »riktiga« gitarrister knappt klarar av det…

Men framför allt var Cash på den tiden en utmärkt kompositör. CD:n jag har valt ut är bara en av många, många med de här inspelningarna. Den är välfylld och urvalet är bra, men det finns som sagt andra alternativ. Se bara till att ni får med så många som möjligt av följande små mästerverk, de flesta skrivna av Cash: »Hey, Porter«, »Cry, Cry, Cry«, »Folsom Prison Blues«, »I Walk the Line«, »Get Rhythm« (som han skrev för Elvis), »Home of the Blues«, »Big River«, »Rock Island Line« och »Guess Things Happen That Way«, den sistnämnda en av hjälten Jack Clements allra vackraste och mest melankoliska låtar.

ÖVERKURS: Från 1958 och långt in på åttiotalet spelade Cash in för Columbia, med en ännu mer markerad countryprofil. Han var oerhört produktiv, trots att han under hela sextiotalet lär ha gått runt i ett permanent amfetaminrus. Boxen »The Essential Johnny Cash« ger på tre CD-skivor en bred bild av Columbia-tiden.

KITTY WELLS

Country Music Hall of Fame

[MCA]

Kitty Wells var countryns första kvinnliga stjärna. Hennes genombrott kom dessutom med en låt som var den första att våga beskriva för män hur deras liv såg ut ur ett kvinnligt perspektiv. Hennes »It Wasn’t God Who Made Honky Tonk Angels« var ett direkt svar på låten »Wild Side of Life«, ett påhopp på »dåliga« kvinnor som Hank Thompson 1952 gjorde till en stor hit. Kitty påpekade några månader senare med stramt nasal röst att »dåliga« kvinnor oftast skapades av »dåliga« män. Hon belönades direkt med en minst lika stor hit som Thompson, trots att melodin i stort sett var identisk.

Förläggaren av Thompson-hiten stämde Wells skivbolag, men fallet kom aldrig till domstol eftersom det snabbt visade sig att melodin var uråldrig. The Carter Family hade redan 1929 spelat in den som »I’m Thinking Tonight of My Blue Eyes« och Roy Acuff använde den till »Great Speckled Bird«…

Wells fortsatte att utforska männens honky tonkstil i en rad mer eller mindre framgångsrika inspelningar, men blev aldrig något riktigt feministiskt alternativ. I sitt privatliv var hon fortfarande den blyga, tillbakadragna hemmafrun och mamman. Karriären styrdes av hennes man, parallellt med sina skivor gav hon ut kokböcker.

Hennes bästa inspelningar är dock väl värda att söka upp. Den här CD:n innehåller hennes genombrottslåt plus femton andra välvalda Decca-spår från åren 1952-65.

PATSY CLINE

My Greatest Songs

[MCA]

Patsy Cline var något helt annat — den utåtriktade, självständigt målmedvetna och glamorösa sångerskan som definitivt skulle ge kvinnan en plats i countrymusiken. Hon bröt mot regler, och hon skapade nya. Det manliga etablissemanget svarade med att sprida ut rykten om att hon gått sängvägen till framgång…

Jämfört med Kitty Wells tillhörde hon, trots att de var ungefär samtida, en helt annan generation. Tyvärr avbröts hennes karriär alldeles för tidigt. Hon omkom 1963 i en flygolycka, på väg hem till Nashville efter en spelning.

Hennes inspelningar kan stå som exempel på det specifika Nashville-sound som växte fram när femtiotalet gick över i sextiotal — sofistikerat, välproducerat, med bakgrundskörer och stråksektioner i stället för fioler och steelgitarrer, professionella låtskrivare, definitivt mer storstad än landsbygd. Det var en reaktion på rockmusiken, ett försök att både hålla kvar den gamla publiken och att skaffa en ny. Musiker och producenter som Chet Atkins och Owen Bradley var soundets arkitekter och framgångarna kom snabbt. Många artister försvann emellertid i den här smeten, men inte Patsy.

Hon var för envis och påstridig, hon hade för mycket själ och integritet. Hon förblev Södern och country-musiken trogen, även om hon gjorde sofistikerade inspelningar. Att hennes plattor fortfarande är så tidlösa att de skulle kunna vara gjorda i dag, beror naturligtvis i första hand på att hon hade en fantastisk röst. Den var stor, omfångsrik, själfylld, överväldigande. Hon kunde viska romantiskt och sjunga blues med samma sensuella elegans, hon var en oslagbar kombination av ömhet och hudlös liderlighet.

»My Greatest Songs« är ett prisvärt koncentrat av den skatt hon trots allt hann lämna efter sig. Men ännu hellre rekommenderar jag »The Patsy Cline Collection« [MCA] — fyra välfyllda och välljudande CD-skivor med i princip alla inspelningar hon gjorde från 1955 fram till sin död.

DON GIBSON

A Legend in My Own Time

[Bear Family]

Don Gibson är i dag mest ihågkommen för en lång rad kompositioner som andra gjorde till hits — »Oh Lonesome Me«, »I Can’t Stop Loving You« och »Sweet Dreams« är bara några av dessa. Men det var också så att Gibson var en av de första att ta del av sextiotalets nya Nashville-sound, och kanske den som gjorde det med allra bäst resultat. Hans inspelningar från slutet av femtio- och början av sextiotalet är fullständigt briljanta. Och det är få CD:s jag har spelat så mycket och med så stor behållning som den här.

Gibsons musik är en fruktansvärt snygg syntes av pop, rockabilly, honky tonk och Nashvilles nya, sofistikerade produktionsmetoder. Låtarna är av högsta klass, med osvikliga melodier och mästerligt skulpterade refränger, och Gibson sjunger dem som om han verkligen äger dem. Vilket han ju faktiskt gör. Ray Charles, Faron Young, Emmylou Harris, Neil Young och alla de andra må ha gjort underbara uttolkningar, men Gibsons egna versioner är överlägsna. Han sjunger dem som en soulsångare, med en intensitet som bränner sig igenom bakgrunderna. Och med en djup och bluesfärgad melankoli som kanske var en förvarning om att han rätt snart och mycket målmedvetet skulle driva sig själv in i ett gravt drogmissbruk.

MARTY ROBBINS

The Essential

[Columbia]

Marty Robbins var en av det nya Nashville-soundets mest framgångsrika artister, men också en av dem vars inspelningar snabbt vattnades ur. Countryn blev pop, som blev schlager. Han var väldigt mångsidig — plattorna med vilda västerntema är ljuvliga, men jag har svårt för hans Hawaii-saker! — och han lämnade alldeles för tidigt den country han var allra bäst på.

Det här är en snyggt sammanställd dubbel-CD som ger oss ett bra urval från alla hans stilar. Och kanske är det trots allt bredden som imponerar, att han faktiskt kunde göra så skilda stilar till sin egen. Han är förvånansvärt övertygande som rockabillysångare på femtiotalet, »El Paso« och västern-låtarna låter bara bättre och bättre, »Devil Woman« har alltid varit ett oemotståndligt pekoral och i »Begging to You« från 1963 hittar jag en poplåt som Roy Orbison hade varit stolt över.

WARREN SMITH

Call of the Wild

[Bear Family]

Warren Smith är egentligen inte mer än en obetydlig fotnot i det här sammanhanget, men jag tycker så mycket om hans inspelningar att han ändå måste vara med. Smith spelade in för Sun i Memphis, ville inget hellre än att bli countrysångare, men Sam Phillips sa blankt nej. Han ville ha rock’n’roll, inte country. Smiths countryförsök hamnade i arkivet eller gömdes undan på singelbaksidor.

När Liberty Records 1960 erbjöd honom en countrykarriär var han inte sen att tacka ja. Inspelningarna gjordes mestadels i Hollywood, men med ett sound som var ett försök att hänga på de nya vindar som svepte genom Nashville vid den tiden. Men kompet var spänstigt, arrangemangen höll sig på behörigt avstånd från det banala och Smith antog utmaningen. Han sjöng som en gud i en samling låtar som var mer honky tonk än något annat. Den här omistliga CD:n innehåller LP-klassikern »The First Country Collection of Warren Smith« samt alla de singelspår han gjorde för bolaget.

BUCK OWENS

Collection

[Rhino]

I början av sextiotalet, när Chet Atkins och Nashville tog ett allt hårdare strypgrepp på countrymusiken, kom det opposition från oväntat håll. Motståndet centrerades kring den lilla staden Bakersfield, i oljefälten norr om Los Angeles. Efter andra världskriget hade oljefälten och bomullsindustrierna skapat massor av jobb i området, vilket också skapade underlag för en musikscen och en rik flora av barer och andra nöjesetablissemang. Merle Haggard, som så småningom skulle bli en av scenens stjärnor, har berättat att det under hans tonårstid fanns antingen en bar, en spelhåla eller en bordell i varje gathörn.

Sångare som Tommy Collins och Wynn Stewart hade redan på femtiotalet lagt grunden till Bakersfield-soundet, men det var den inflyttade Texas-bon Buck Owens som skulle bli den verkliga motorn i den här »alternativa« countryindustrin. Dels för att han var en driven affärsman, men mest för att han var en karismatisk sångare och en lysande kompositör. Hans inspelningar från sextiotalet är också den tuffaste, mest livfulla countrymusik som gjordes under det decenniet. Den luktar rock’n’roll, den är definitivt honky tonk, den är oerhört rak och okomplicerad i sin emotionalism. Kompet är drivande, avskalat alla onödigheter utom fiolerna, steel-gitarren och de spetsiga elgitarrerna. Inte undra på att en man som Dwight Yoakam och många andra av dagens nytraditionalister ser upp till Owens som en gud.

Rhinos CD-box är den första vettiga utgivningen av Owens musik sedan plattorna först kom ut. Suveränt urval, kanonljud och ett snyggt, innehållsrikt häfte. Att man ännu tydligare än det är gjort kunde ha koncentrerat sig på hans sextiotalsproduktion är marginell kritik.

MERLE HAGGARD

Collectors Series

[Capitol]

Bakersfields andra stora stjärna blev Merle Haggard, en ungdomsbrottsling som krönte sin kriminella karriär med att hamna i isoleringscell på det ökända San Quentin-fängelset. Ett par år senare fick han ett femtonårigt straff upphävt och lämnade fängelset med en enda förutsats — att bli countrysångare. Han jobbade som kompmusiker åt Wynn Stewart, gjorde några singlar för ett litet lokalt skivbolag och fick så småningom kontrakt med Capitol.

På Capitol utvecklades han snabbt till en av den moderna countryns mest särpräglade och talangfulla profiler. Hans inspelningar för bolaget är en guldgruva av kompromisslös, utlämnande och naket känslosam country. Han skrev känsliga kärleksånger och självbiografiska betraktelser, han grävde bland sina rötter i arbetarklassen och han lyfte fram sina egna förebilder med en rad lysande hyllningsalbum. Han förtjänar en box, men tills dess duger den här välgjorda enkelsamlingen med tjugo av hans allra bästa Capitol-inspelningar.

JERRY LEE LEWIS

Anthology

[Rhino]

Så mycket har skrivits och sagts om Jerry Lee Lewis att myten, skandalerna och hans eget personliga kaos ofta ställer sig i vägen för bilden av musikern Jerry Lee Lewis. Som enligt min mening är en av de allra största i den amerikanska musiken någonsin. Utan minsta tvekan.

Den här dubbel-CD:n är det första försök som gjorts att sammanfatta hela hans långa karriär. Hans Sun-inspelningar finns ju återutgivna i en mängd olika utformningar, men hans underbara countryinspelningar för Smash/Mercury och Elektra från slutet av sextiotalet och framåt är uselt representerade på CD. Det här är en hyfsad början, som duger tills vi får en dubbel-CD som koncentrerar sig enbart på det materialet. Eller tills Polygram-koncernen inser att vi behöver ett tiotal av hans original-LP-skivor från slutet av sextio- och början av sjuttiotalet på CD…

Ett tiotal av hans bästa Sun-spår, där de uppenbara countryinfluenserna blir som allra tydligast i versionerna av Hank Williams »You Win Again« och Ray Price »Crazy Arms«, leder här fram till comebacken 1968. »Another Place Another Time« blev början på en musikalisk pånyttfödelse, där Jerry Lee på ett stilfullt sätt återvände till sina countryrötter. Etablissemanget såg säkert på honom som familjens nattsvarta får, men ingen kunde förneka den oerhörda kraft och musikalitet han förde in i musiken. I ett slag visade han att han lätt kunde försvara sin plats bland samtida stilbildare som George Jones, Buck Owens och Merle Haggard.

Som den musikaliske vilde han är lär man dock få problem om man vill stänga in honom i ett avgränsat country-fack — den här samlingen avslutas kronologiskt med en version av Judy Garlands filmklassiker »Over the Rainbow« (1980), som helt plötsligt låter som om den var skriven både om och för Jerry Lee själv. Tydligare än så kan man inte slå fast att han gör Jerry Lee Lewis-musik, inget annat.

TAMMY WYNETTE

Tears of Fire

[Columbia]

Producenten och låtskrivaren Billy Sherrill tillhör den andra generationens Nashville-moguler, efter Atkins och Bradley. Ni har sett honom göra sig obehaglig i TV-dokumentären kring Elvis Costellos countryplatta, som Sherrill producerade. Han är en smaklöshetens riddare, en bombastisk ljudbyggare som oftast dränker sina klienter i smet upp till anklarna. I Tammy Wynette fick han sitt allra bästa råmaterial och i hennes tidigaste och bästa inspelningar kommer hans pseudo-symfoniska handlag bäst till sin rätt.

Tammy är inte världens största sångerska. Men hon har personlighet, sentimental fallenhet och erotisk närvaro. (Att hennes religiösa LP är en av countrymusikens mest sexiga inspelningar är en ekvation någon annan får reda ut!) Hennes omfång är begränsat, men hennes kamp med ton och volym understryker bara den sårbarhet som är hennes största styrka. Den här boxen med tre CD-skivor innehåller inte tillräckligt många av hennes tidigaste inspelningar och definitivt för många av hennes senare, men långt in på den andra CD:n är det här fortfarande en countrymelodram av högsta klass.

WILLIE NELSON

Greatest Hits (and Some That Will Be)

[Columbia]

Var i den här speciella historielektionen sorterar man in en man som Willie Nelson, närvarande på countryscenen i snart fyrtio år och populärare än någonsin? Förmodligen någonstans i början av sjuttiotalet då han på allvar slog igenom som en »Nashville-rebell« tillsammans med kompisen Waylon Jennings. Hur man nu kunde komma på att kalla Nelson, som tjänat mer pengar än någon annan i branschen, för rebell.

Det Nelson och Jennings gjorde var ju egentligen bara att man än en gång återförde countrymusiken till dess ursprung. Bort från talanglösa producenters försök att göra countryn till utslätad, intetsägande massmusik. Bort från bolagsekonomernas kostnadskalkyler och förräntningskurvor. Tillbaka till Hank och Leftys folkliga och ursprungliga uttryck.

Att Willie och Waylon kunde göra oerhört framgångsrika plattor utan Nashvilles producenter och studiomusiker, med sina egna turnéband och med sina egna och sina kompisars låtar, skrämde naturligtvis slag på Nashville-maffian. Tills man förstod att det var anpassning som gällde och att man kunde tjäna pengar också på rebellernas musik.

Willie startade som låtskrivare och misslyckad artist. Hans Liberty-inspelningar (1962-64) var kommersiella floppar av magnifikt slag, men många av låtarna blev hits för artister som Faron Young och Patsy Cline. Materialet finns samlat på utmärkta dubbel-CD:n »The Complete Liberty Recordings« [EMI]. På Rhino-CD:n »Nite Life« finns en handfull av hans allra tidigaste Texas-singlar, de bästa av Liberty-spåren och ett par av hans RCA-spår från tiden precis innan genombrottet i början av sjuttiotalet. Mycket av det han gjort sedan dess finns numera i sitt originalutförande på CD. Av de två LP:s han gjorde för Atlantic är »Phases & Stages« ett förbisett mästerverk och bland hans många utmärkta Epic-plattor vill jag främst rekommendera »Red Headed Strangers«, »The Sound in Your Mind«, »Me & Paul« och »Tougher Than Leather«. Och så naturligtvis den senaste, »Across the Borderline«. »Greatest Hits (and Some That Will Be)« är en oantastlig samling av Epic-inspelningar från åren 1975-81.

WAYLON JENNINGS

Only Daddy That’ll Walk the Line

[RCA]

Waylon är inte den gränslöse visionär som Willie Nelson är, men han har gjort många bra inspelningar sedan han började sin karriär som basist i Buddy Hollys turnéband. När han stod på sin höjdpunkt var han oerhört säker i sitt val av låtskrivare, musiker och producenter. Och innan kokainet frätte sönder stämman var han en gudabenådad, ytterligt känslig sångare.

Mesta tiden har han spelat in för RCA, först under Chet Atkins diktatoriska hand och sedan början av sjuttiotalet med mesta kontrollen själv. Den här boxen med två CD:s och ett rätt anspråkslöst häfte ger en god bild av hans utveckling under den tiden — ömsom vin, ömsom vatten. Bättre vore om RCA gav ut den serie suveräna album han gjorde åren 1973-76: »Lonesome, On’ry & Mean«, »Honky Tonk Heroes«, »This Time«, »Dreaming My Dreams« och »Waylon Live«. Klassiker, vartenda ett av dem.

GRAM PARSONS

GP/Grievous Angel

[Reprise]

Gram Parsons var en romantiker från Södern som kom till Los Angeles mitt i den psykedeliska eran. Hans ambition var att göra »kosmisk amerikansk musik«, en sammansmältning av country och soul. Grupperna The International Submarine Band, The Byrds och The Flying Burrito Brothers var hans anhalter på den vägen.

Ända dit nådde han först med sina två soloalbum, det sista utgivet ett par månader efter hans död. Hans musik skulle komma att utöva ett stort inflytande på Los Angeles countryrockscen under hela sjuttiotalet, men Parsons själv fick aldrig uppleva den triumfen. Han hade stoppat så mycket skit i sin kropp att den gav upp en septembernatt 1973.

Den mest direkta och positiva effekten Parsons hade på countrymusiken var att han satte igång Emmylou Harris karriär. Resten av den så kallade countryrocken — Eagles, Poco, Linda Ronstadt eller vad det nu må vara av det där möget — kan ni slänga på soptippen. Parsons egen musik står sig fortfarande. Som sångare är han ojämn, som kompositör är han ibland lite väl enkel, men det finns i hans musik en passion för countrymusikens mysterier, demoner och förhoppningar som går direkt till hjärtat. En egenskap den på så vis delar med det bästa av den musik Gram så tydligt älskade.


Lennart Persson

Filed under: amerikanska musikklubben, Lennart Persson, POP #07, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: