DIVERSE ARTISTER
Bachology
EMI
För sjutton år sedan fick Tot Taylor sparken från EMI, efter ett av världens bästa, men minst säljande, powerpopalbum, »Jingles« med slipsprydda new wave-kvartetten Advertising. Sedan dess har Tot spelat in ett dussin soloplattor på egen etikett, och haft ströhits som låtskrivare och producent, med till exempel sin svenska fru Virna Lindt (»Attention Stockholm«) eller hövolmen Mari Wilson. Han skrev fantastisk hipjazz till »Absolute Beginners«, och blev snabbt några få finsmakares storfavorit (min, David Bowies och några tiotusental japaners).
Nu låter alltså EMI Tot komma tillbaka (säkerligen ovetande om deras tidigare, misslyckade relation), för att producera och sammanställa ett album med det unga, hippa jazzlondons tolkningar av JS Bach.
Kopplingen är inte alls så krystad som den okunnige kanske tror, utan har sin egen stolta grammofonhistorik. Populariserade bachtolkningar var nämligen ett vördat grepp inom sextiotalets popjazz och easy listening; minns Walter Carlos »Switched on Bach« samt klassiska bachalbum från Swingle Singers och Jacques Loussier (för att inte tala om den där budget-Bach-goes-bossa-LP:n Andres Lokko tjatat om i åratal).
»Bachology« är en synnerligen snäll, snygg och svängig skiva, supermusikaliskt framvibbad i Abbey Road Studios. Dess spår kan i stort delas in i två kategorier: softa latininterpretationer från Adrian Zolotuhin, Trio South, Rowland Sutherland och Sentido, samt hoppiga jazzgrooves från The Sound Barrier, Mark Donlon och glödande hippa Eleggua, som i albumets toppnummer »B-Bopper« häller upp en brutal Brubeck-brylå, med »Suite nr 2 i H-moll — Badinerie IV« i botten av glaset. Till de bästa bidragen hör också Ed Jones lyriska fusion, och Virna Lindts snarfagert ambienta »Ave Maria« med yuppifierat bristolsound.
Annat är mindre bra. Tracey McSween varvar opera- och soul-fraseringar i en saggig funky drummer-programmering av »Sheep May Safely Grace«, och Smashing-klubbrelaterade Glamorre & Kaczors kitschtechno låter som en leksaksversion av »War of the Worlds«.
Som ett utslag av min Tot Taylor-fanatism kan jag inte låta bli att med tillfredsställelse notera hur Tot fullbordar sin lilla revansch på skivbolagsjätten genom att här både plocka med sin fru och sin egen gamla hobbyorkester The Sound Barrier (med både Tot själv och hans egen pseudonym Teddy Johns i sättningen).
Ur detta perspektiv är »Bachology« den diskreta uppföljaren till Sex Pistols »EMI«.
Kjell Häglund
Filed under: Album #15, Betyg 07, Kjell Häglund, Bachology, DIVERSE ARTISTER, Kjell Häglund
Tidskriften POP revisited 