Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #15] Album: AZTEC CAMERA – Frestonia

AZTEC CAMERA

Frestonia

Warner

Genom åren har jag och Roddy Frame kanske kritat lite för många köer ihop uppe i pubarna kring Notting Hill för att jag ska ta mig an »Frestonia« i det här sammanhanget. Men jag älskar hans röst, hans gitarrspel och har alltid, alltid — långt innan jag träffade honom — hållit honom närmare hjärtat än alla de andra från kretsen kring skivbolaget Postcard.

Hans tre första album är mästerliga. Än i dag föredrar jag Aztec Cameras debutalbum, »High Land, Hard Rain«, framför både Lloyd Coles »Rattlesnakes« och Orange Juice »You Can’t Hide Your Love Forever«. Och uppföljarna, »Knife«, »Loves och Stray«, står inte speciellt långt efter debuten. Hans spelning — med Edwyn Collins som förband — på Melody i Stockholm är fortfarande en av de tveklöst bästa popkonserter jag sett.

Roddy Frame är bara drygt trettio år gammal. Men han släppte sin första singel, »Just Like Gold«, som tonåring 1981.

Men någonstans efter »Stray« tappade han den där kaxigt spjuveraktiga uppsynen som alltid skiljt honom från de andra skottarna. Jag vet inte riktigt vad som hände.

Precis som på 1993 års »Dreamland« är det den spröda avslutningslåten — på »Dreamland« hette den »Belle of the Ball«, här heter den »Sunset« och är egentligen en akustisk version av singeln »Sunset« — som låter som jag vill att Roddy ska låta.

Det hjälper inte att han bett Clive Langer och Alan Winstanley att producera »Frestonia«. Förra gången anlitade han Ryuichi Sakamoto. Det var ingen bra idé. På pappret lät det utmärkt att ta hjälp av Langer och Winstanley. Men det var där det.

När hans röst står i centrum blir jag fortfarande berörd. Han är en underskattad soulsångare. Men alla de självklara poprefränger han formligen spottade ur sig till de första fyra albumen är spårlöst försvunna.

Jag vill ringa upp Roddy och be honom sparka alla producenter, alla musiker och bara börja om från början. Helt ensam med bara sin röst, ett piano och en vägg av akustiska gitarrer som sällskap är han oslagbar.

Dessutom vill jag veta varför skivan heter »Frestonia«.

Andres Lokko

Filed under: Album #15, Andres Lokko, Betyg 05, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: