Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Album: TORTOISE – Rhythms, Resolutions & Clusters

TORTOISE

Rhythms, Resolutions & Clusters

City Slang/Border

Denna Chicago-grupp har framför allt ett syfte med sin musik: att den ska fungera som stämningsskapare. Liksom Barry Adamson med sin »Moss Side Story«, eller Simon Fisher Turner med sin nyligen utgivna »Live Blue Roma«, levererar Tortoise ljudspår till filmer som inte existerar någon annanstans än i lyssnarens eget huvud, och som långsamt väcks till liv av musiken. Detta är en ambition som spottas ut till höger och vänster av artister i ambientgenren, men som oftast flyter ut i sövande new age-massor.

Tortoise har mer gemensamt med den amerikanska lo-fi-rörelsen, personifierad av skrovliga, ljudmässigt primitiva rockband som Six Finger Satellite, Pavement, Sebadoh och Royal Trux, än de har med någon europeisk experimentscen. I Chicago har de likasinnade i Steve Albinis Shellac-projekt, Gastr Del Sol (vars John McEntyre också är en av huvudpersonerna i Tortoise) samt improvisatören Jim O’Rourkes Brise Glace. De är lika influerade av Lee Perry som av Gang Of Four, och kombinerar i sin musik en skrapig, lössläppt livekänsla med noga utfört studioarbete.

På »Rhythms, Resolutions & Clusters« är studion en ännu viktigare del av musiken än på den självbetitlade debuten. Detta album innehåller sju radikala remixar av spår från det förra; några utförda av olika medlemmar i Tortoise, andra av gäster som Steve Albini och Jim O’Rourke. Dissonanta basar och gitarrer, rytmer som ofta avsäger sig sitt pop- och rockmusikaliska släktskap med 4/4-delstakten, xylofon och melodica, kongas, radiobrus och inspelningar av vanliga, ickemusikaliska verklighetsljud — allt framkallar under 37 minuter stämningar som är både luftiga, jordnära och tillräckligt suggestiva för att framkalla gryniga men levande bildsekvenser. Skivan får en utmärkt avslutning med Jim O’Rourkes mix, som med sina få, långsamt vibrerande toner bär på en förädiskt lågmäld, krypande intensitet.

Trots detta uppnår Tortoise inte ett riktigt lika starkt uttryck här som de gör på sitt debutalbum. Men som komplement till sina originalversioner är mixarna utmärkta, och de är väl värda att upplevas även på egen hand.

Sebastian Stebe

Filed under: Album #14, Betyg 06, Sebastian Stebe, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: