Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Album: BRIAN WILSON – I Just Wasn’t Made For These Times

BRIAN WILSON

I Just Wasn’t Made For These Times

MCA

I sin film om Brian Wilson dokumenterar Don Was inte bara att Wilson skapat några av pophistoriens största treminutersverk, utan framför allt att Wilson fortfarande är samma vitala konstnär — och att han egentligen var det även under sina mörkaste år.

Det senare bekräftas inte minst, på detta soundtrackalbum, av den sladdriga hemmademon »Still I Dream of It« från 1976. Det är både rörande och upprörande att föreställa sig hur Brian satt i sin ensamhet på den där pianopallen, slog på bandspelaren, och bara försvann in i denna makalösa mästarschlager, samtidigt som världen utanför blivit punk och skvallret skrevs om en uppsvällt sönderknarkad och ihjälterapiserad Brian Wilson.

Resten av denna skiva är inspelad mer eller mindre live, i en avspänd replokalsatmosfär. Utöver hysteriska 1968-hiten »Do It Again«, med körer av döttrarna Carrie och Wendy från Wilson Phillips (vilket är gripande nog, för oss som följt familjedramat via special thanks-spalten på Wilson Phillips-albumen), och Brians speciella »Pet Sounds«-älskling »Caroline No«, består urvalet av intresseväckande udda låtar.

Här finns »Wonderful«, som Wilson skrev med Van Dyke Parks för den mytomspunna, havererade »Smile«-LP:n (och som i stället dök upp på »Smiley Smile« 1967); »Let the Wind Blow« från »Wild Honey« 1967; öppningsbönen »Meant For You« från »Friends« 1968; sällsynta »This Whole World« från 1970; »Til I Die« från »Surf’s Up« 1971.

Bland de intervjuade i filmen märks Tom Petty, som utan att blinka jämställer Wilson med Beethoven, och konstaterar att »bättre musik än Pet Sounds går inte att komponera«. Och när John Cale på ett fängslande sätt redogör för Wilsons storhet (»han skapade en idealbild av oskuld och naivitet som stod över tonårslivet, en otrolig vidd av känslighet som var vuxen och barnslig på samma gång«) är det ändå just perioden kring »Pet Sounds« det handlar om.

Men med på skivan finns också de två centralspåren från Wilsons comebackplatta från 1988, »Love & Mercy« och »Melt Away«, och faktum är att samma undersköna oskuldsfullhet strålar från dem också. Om någon musik uppstått ur själen så är det Brian Wilsons, och det Don Was främst dokumenterar med sin film är att Brians själ är evigt ung. Rösten låter exakt likadan i dag, känslorna är exakt lika direkta och omfamnande.

Problemet med »I Just Wasn’t Made For These Times« är att den vill manifestera Wilsons odödliga skaparkraft, men göra det med nyinspelningar av gamla sånger.

Men jag spelar skivan oupphörligt, eftersom det är en storslagen känsla att höra dessa låtar se dagens ljus igen, höra att de lever och är vitala ännu 1995.

Men jag tar också fram den förra soloplattan och inser att den var en av mina största musikaliska upplevelser under åttiotalet; ett bestående konstverk. Lika lite som »Pet Sounds« kräver den en uppföljare. Den är komplett och avslutad och behöver inte upprepas. Poängen i titeln »I Just Wasn’t Made For These Times« är ju att Wilson inte hör hemma i någon tid utan i popens evighet.

Ändå: mersmaken man får av den här skivan är outhärdlig.

Kjell Häglund

Filed under: Album #14, Betyg 08, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: