Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7] Oasis

»I’m feeling supersonic, could I have a gin & tonic«
»Supersonic«

»JAG HAR FORTFARANDE inte förstått varför de ringde upp just oss och frågade om vi ville spela på den där klubben i Glasgow. Vi hade ju inte gjort några skivor, inte ens några demos, utan bara spelat några gånger i trakten kring Manchester«, berättar Oasis gitarrist Noel Gallagher.

Men just den kvällen lyckades Alan McGee, kung på skivbolaget Creation, missa sitt tåg hem till London och medan han väntade på nästa avgång gick han in på första bästa bar. Ett band spelade på den lilla scenen, det var fyra personer i publiken.

McGee beställde en gin & tonic, hörde de två första raderna i »Supersonic« och frågade dem efter spelningen om de ville ha ett skivkontrakt. Sedan tog han tåget hem till London.

Noel Gallagher startade Oasis tillsammans med sin bror, bandets sångare Liam, för två år sedan.

De tre andra i bandet, Paul, Tony och trummisen »Bonehead«, träffade de på olika klubbar under de sista skälvande månaderna av Manchesters dansexplosion. De ansåg alla att dansmusiken blivit outhärdlig.

— All sån där ambient och tysk trance, jag förstår det bara inte. I mina öron låter det bara som Yellow Magic Orchestra. Och när blev det plötsligt okej att gilla dem?

När Noel talar om Oasis influenser låter han som otaliga andra band på Creation.

— Tja, jag gillar allt som är bra. Jag är inte inne på några speciella band, utan bara på bra låtar.

Captain Beefheart, Sex Pistols, Rod Stewart, Paul Weller, The Smiths, The Wailers och Primal Scream, rabblar han spontant upp som favoriter för ögonblicket.

Men han håller med om att det går en röd tråd genom alla Creation-artisters skivsamlingar.

— Visst, säger han, det finns människor som »äter, sover och tänker Creation«. Alla som delar den livsåskådningen hittar ju förr eller senare till Creation och Heavenly. Oavsett om de sedan spelar i ett band eller inte.

Bara en sak till, Noel, den Marc Bolan-inspirerade öppningsraden på debutsingeln?

— Det är egentligen bara jag som är inne på gin & tonic i bandet. De andra är mer rock’n’roll och dricker bara Jack Daniels. Men själva låten är en »I Am the Walrus« för nittiotalet.


Andres Lokko

Filed under: Andres Lokko, POP #07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: