Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7] Echobelly

Poporkester misstog Morrissey för skinhead.

SAMMA DAG SOM POP ringer för att boka intervju med Echobelly har Glenn Johansson, bandets svenske gitarrist, och sångerskan Sonya Madan, haft påhälsning från ovan i lägenheten i centrala London.

— Jag var ensam hemma när det ringde på dörren, berättar Sonya några dagar senare. Genom fönstret såg jag två skinheads. Jag vågade inte öppna, men när de vände sig för att gå såg jag att den ene var Morrissey. Då kastade jag mig på dörren.

— Han ville bara säga att han gillar vår musik och så frågade han om vi ville vara förband på hans nästa turné.

Sonya myser förtjust och kryper längre in i soffhörnet där idolen satt några dagar tidigare.

Echobelly bildades för lite mer än ett år sedan med intentionen att skapa klassiska poplåtar »och sedan förstöra dem«, som Glenn uttrycker det. Efter den lysande debut-EP:n »Bellyache« på det lilla bolaget Pandemonium har de vandrat vidare till Rhythm King, och frampå vårkanten väntar inspelningen av ett album. Echobelly har för egen maskin och utan överexponering snabbt blivit ett av de mest omtalade nya banden på den brittiska musikscenen.

— Journalister här i England vet inte riktigt hur de ska hantera oss, säger Sonya. De är lite misstänksamma eftersom vi både kan spela och skriva låtar och inte är några dumskallar. Och om mig vet de absolut inte vad de ska säga. Jag är kvinna, jag är asiatisk och jag står på scen i en Union Jacktröja med en indisk bindi i pannan. Jag vågar säga »det här är mitt hemland också«.

Echobelly har fått höra att de är »för perfekta«, men det kanske man får stå ut med om man både kan spela, skriva texter och dessutom tala för sig.

— Det här är viktigt för mig, fortsätter Sonya. Jag kan inte skriva nonsenstexter när det finns så mycket jag vill ha sagt. Den som inte klarar av en låt om abort — »Bellyache« — får stänga av radion.

— Jag märker redan hur vår musik börjar ändras, säger Glenn. Vi har ju inte spelat ihop så länge och musiken tar nya riktningar hela tiden. Den blir hårdare och råare…

— Samtidigt har vi gjort flera riktigt långsamma och lugna låtar på senaste tiden, så det är lite antingen eller, avbryter Sonya.

Ja, antingen eller. Det är nog så det kommer att bli med Echobelly. Inte bara vad gäller deras musik. De har tillräckligt mycket integritet och åsikter för att kunna bli ett band man antingen älskar eller hatar. Och det är precis så de vill ha det.


Jenny Bergqvist

Filed under: Jenny Bergqvist, POP #07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: