Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Album: SEASHELLS – We Rob Banks

SEASHELLS

We Rob Banks

North Of No South/Border

Det räcker inte, det får inte räcka, med att »bara« ha hjärtat på rätta stället. Det räcker inte att gilla Burt Bacharach och skivetiketter som Postcard, El och Sarah Records. Vem som helst kan, utan förkunskaper, lära sig ett maj7-ackord på gitarr. Jag begriper inte varför en intelligent arkitekturstuderande medlem i Popsicle, i en intervju i Expressen, beklagar sig över krångliga maj7:or, när detta klassiska smörackord i praktiken är enklare än ett rakt durackord. Och det är just detta easy listening handlar om — att »less is smarter«.

Den hypertrevliga umeåkvartetten Seashells är förvisso duktiga reduktionister. De samlar sina reducerade, plussade, strukna, dimmade, korsförtecknade ackord på hög under de enklaste av melodier, i klassisk »Girl From Ipanema«- och »One Note Samba«-tradition. De bygger en sextiotalsidealistisk pseudovärld där allt evolverar kring grubbleriet i några mysko gitarrackord och dess avskalade skönhet. Det ösregnar eller snöstormar ute men Seashells flyr in i replokalsvärmen och solar sig i de besvärjande maj7:ornas eviga rivieravärme.

Men det räcker inte. Jag kan själv göra sån här musik i sömnen. En utvecklingsstörd kan stamma fram en ba-ba-ba-ba-refräng.

För att få ett leende räcker det med att vara trevlig, för att få ett nickande bifall kan det räcka med god smak, men för att göra stor pop i den här genren krävs en förmåga att lyfta låtarna, som Jimmy Webbs berömda beautiful balloon, högt över de sofistikerade ackordens yta. Lyssna på Burt Bacharachs låtar och hör hur melodierna med Hal Davids texter alltid svävar högt ovan, nästan frikopplade från kompet.

Samma avgörande patina finns hos tidiga Orange Juice, Monochrome Set, Prefab Sprout… ja, definitivt också hos Eggstone och Cardigans. Men definitivt inte hos band som Cloudberry Jam och Seashells.

Problemet när sådan här cocktailpop utgår mer från drömmen om det perfekta cocktailpartyt än drömmen om den perfekta popmusiken, är att cocktailpartyt i sig självt faktiskt är patetiskt. Att bara stå i kostym med för korta byxben och fånsmajla är Stig-Helmer, inte Truman Capote.

För att ett cocktailparty ska bli pop måste det vara skvallrigt och bitskt, med blossande kinder och en rå underström av behärskad sexualitet. God cocktailpop ska ha Truman Capotes kvicka, journalistiska öra; Seashells blir inte mer än en snäll Kid Severin.

Ändå kan jag inte låta bli att skänka en femma i betyg för den goda s(m)akens skull.

Kjell Häglund

Filed under: Album #14, Betyg 05, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: