SEAM
Are You Driving Me Crazy?
Touch & Go/Border
Seams frontperson Sooyoung Park gjorde sig impopulär hos en del när han upplöste sitt högljudda projekt Bitch Magnet för att skapa betydligt mer lågmälda Seam.
Personligen tycker jag att hatbreven är grundlösa; Seam är en charmerande skapelse som infriar de flesta av förväntningarna från rosade »Kernel« med denna inspelning.
Första spåret på »Are You Driving Me Crazy?« är kallad »Berlitz« och öppnar med en intim stämma över några få ackord. Park bygger upp en täthet som påminner om Lou Barlows Sebadoh, innan en vägg av dissonanser skingrar stillheten och vanligtvis blyga Park (som bara kan ses på ett mycket litet foto på CD-omslagets insida) tillåter sig att ryta »I’m the only one, I’m the only one!«.
I »Rainy Season« är oljudet borta. De stillsamma enkla ackorden har sällskap av en violin och en fantastisk högstämd trumpet. Sooyoung viskar om intimitet i två korta verser och är borta. Detta ögonblick av närhet är borta innan det knappt börjat, och man vill nästan ruska på sig innan nästa spår, som för att återvända till verkligheten.
För beundrare av fläckfri pop med hjärta vill jag rekommendera »Two Is Enough«. Detta är en sång om oro och förvirring, men då den kvinnliga överstämman kommer in ler jag i alla fall: popmusik värdig Paul Westerberg.
Seams stunder av intimitet och förväntansfullhet på denna skiva är flertaliga och ljuvliga, och därför talar jag hellre tyst om deras försjunkningar i navelskåderi och monotonitet i »Sometimes I Forget«. Spola hellre fram till intensiva om än bittra separationssången »Pretty Thievery«, som en avrundning på ett praktexempel på god mellanvästernsk collegerock.
Seam är inte alltför originella men hantverk av den här kalibern är värd all respekt, även från Bitch Magnets närmast sörjande.
Ulrika D. Andersson
Filed under: Album #14, Betyg 06, Ulrika D. Andersson, SEAM, Ulrika D. Andersson
Tidskriften POP revisited 