RED RED MEAT
Bunny Gets Paid
Sub Pop/Warner
Bluesrock.
Det är inget epitet man gärna klistrar på något man gillar. Inte om man vuxit upp i en svensk småstad. Då är det ett begrepp smärtsamt förknippat med reaktionära hembygds-Gibbons som förvandlar alla krog- och musikföreningskvällar till golgatavandringar med mardrömslikt osvängiga ABF-versioner av »Tush« och »Sweet Home Alabama«.
Likafullt måste jag använda den beskrivningen om jag ska ge en adekvat bild av de lätt luggslitna ynglingarna i Chicago-bördiga Red Red Meat.
För de spelar bluesrock.
Men lugn, det handlar om en variant utan ölskum i mustascherna, utan Gällevari-häng, utan urtvättad collegetröja från 1978. Red Red Meats bluesrock är ung, hungrig, streetsmart och nervig. Som hos ett mer rustikt Stooges ungefär.
Jag vet inte om detta nya album håller fullt lika hög klass som första Sub Pop-sensationen, »Jimmywine Majestic«. Den kokade oavbrutet på en svidande låga av uppdämd frustration. På »Bunny Gets Paid« tillåts strängarna på Tim Hurleys gitarr svalna för några ögonblick. Det känns inte helt nödvändigt. Red Red Meat har ingenting att vinna på subtiliteter.
Men merparten av låtarna är ändå lysande. »Chain Chain Chain«, »Idiot Son«, »Rosewood, Wax, Voltz + Glitter« och fantastiska »Oxtail« är nog de enda amerikanska filmer man behöver se i år.
Tänk om det hade låtit så här på de där musikföreningsmarorna. Då hade man varit mindre neurotisk i dag.
Per Bjurman
Filed under: Album #14, Betyg 07, Per Bjurman, Per Bjurman, RED RED MEAT
