Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #12] Tindersticks

Stuart Staples sjunger om död, svek, ångest och en cigarettautomat som just blåst honom på tre pund. Marcus Törncrantz möter världens skojigaste band.

TINDERSTICKS låtar är dunkla historier. Ena stunden spelade försiktigt, som med frusna fingrar; nästa frustrerat framförda på gränsen till sammanbrott. Som om gruppen spelade för att ta kål på både sig själva och sina instrument.

Med bas, trummor, gitarr och fiol — ibland även klarinett och cello — drar Tindersticks in lyssnaren i sin gripande värld. Men det viktigaste, själva essensen, är ändå Stuart Staples dova grubblande stämma, dränkt i nikotin och alkohol.

Tindersticks har nått en respektabel position i England. De ställer inte upp på allt det trams som brukar förväntas av popstjärnor. Dessutom är de alldeles unika. Det finns bara ett Tindersticks. Det finns bara en Stuart Staples. En annan anledning är säkert att de inte smutskastar andra band. Alla jag träffar under min vecka i London talar väl om Tindersticks. Alla gillar dem.

* * * * *

Stuart Staples är lätt försenad till intervjun. Han är klädd i gråblå byxor, svarta skor och mörkgrön pullover över en vit skjorta. Kragen, hans vänstra, har trasslat in sig under pullovern; det är det enda som tyder på att han kan ha haft bråttom. Nu utstrålar han bara ett coolt lugn. Han ler och tänder en cigarett. Vi sitter på This Way Up, Tindersticks inhemska skivbolag några kvarter från South Kensingtons tunnelbanestation, med varsin kaka och kaffe. Jag frågar om Tindersticks är så hopplösa som de låter.

— Det är skillnad mellan riktiga smärtor och att driva med sig själv, säger Stuart. Att tycka synd om sig själv, det är det vi gör i första hand. Något som folk inte riktigt fattar…

Förutom Stuart består Tindersticks av basisten Mark Colwill, gitarristen Neil Fraser, trummisen Al Macauley, gitarristen och violinisten Dickon Hinchliffe och keyboardisten David Boulter. Just nu är de aktuella med sitt andra album, »The Tindersticks Second Album«. Det är något intimare och mer melankoliskt än debuten. Dessutom är det bättre orkestrerat och producerat.

— Ja, det är för att vi har blivit ett bättre band, säger Stuart. Vi har gjort en skiva som bättre visar upp vad vi vill. Men vad gäller melankolin … det finns också en hel del humor. Men den är kanske svår att förstå för någon som inte är engelsman…

Stuart är inte särskilt intresserad av att diskutera Tindersticks texter. Enligt honom består de bara av idéer och ord som prövas i olika sammanhang. Ingen i gruppen jobbar med papper och penna. Texterna är helt enkelt ord som växer fram ur Stuarts och de andras huvuden under arbetets gång. Som Stuart uttrycker det: »Vill man få fram saker som man verkligen vill ha sagt ska man skriva böcker och inte Tindersticks-låtar«.

Skivan är inspelad i Tyskland. Studiotiden blev därför inte lika splittrad som när debutalbumet skulle göras i London.

— Den här gången valde vi en studio som vi var tvungna att bo i. På det sättet blev arbetet mycket mer koncentrerat, vi spelade in allting på fjorton dagar. Vi använder förstatagningar så ofta som möjligt för att låtarna inte ska förlora sin spontanitet.

Vad händer nu? Ska ni turnera, spela på festivaler och så?

— Vi gjorde en hel del festivaler förra sommaren så det blir det säkert i år med. Det blir definitivt en Europa-turné, och vi kommer till Skandinavien också. Men vi ska hålla det så kort som möjligt. Långa turnéer är påfrestande både för en själv och för bandet.

Är det inte svårt att vara Tindersticks på en festival? Med alla berusade människor med flaggor och andra konstigheter…

— Om man ser på det med lite distans är det ganska komiskt. Jag gillar det. Man känner sig som ett amerikanskt rockband när det är så många som kommer och tittar på en. Såg du oss i Roskilde?

Nej, tyvärr.

— Det var fantastiskt kul. Vi spelade efter midnatt. Och någon hade hällt i oss mängder av vodka under dagens lopp. Jag har aldrig sett så många fulla människor i hela mitt liv.

Stuart fnissar till. Vi får mer kaffe och kommer in på ämnet CD-skivor kontra vinylskivor. Tindersticks förespråkar vinylskivor, för de »låter bättre och är snyggare«. Precis som förra albumet »Tindersticks« kommer därför »The Tindersticks Second Album« att ges ut som både dubbelvinyl och enkel-CD. Och de som köper vinylen bjuds, precis som förra gången, på bonusspår.

— De som letar upp vinylskivor bör belönas, punkt slut!

Tindersticks har kunnat försörja sig på sin musik i ungefär ett år nu — »det måste man för att hinna turnera och spela in bra skivor«. Men Stuart saknar ändå sitt jobb.

— Det var inte det att jobbet var någonting särskilt. Det är själva idén med att gå till ett jobb jag gillar. Kanske inte varje dag. Men man blir något när man jobbar, och det tycker jag om.


TINDERSTICKS är aktuella med »The Tindersticks Second Album«.


Marcus Törncrantz

Filed under: Marcus Törncrantz, POP #12, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: