Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Amerikanska Musikklubben Del IV: Jazz [31-40]

IKE QUEBEC

Blue and Sentimental

Blue Note 748098/EMI
Blue Note, 1961

Ike Quebec var knappast en av jazzens visionärer snarare en av dess besjälade hantverkare. Och för Blue Note var han viktigare än man kan gissa sig till av den rätt magra skivutgivningen.

Redan 1944, bara två år efter att han första gången lyfte en saxofon till munnen, gjorde han sina första inspelningar för bolaget. Hans släpigt sensuella »Blue Harlem«, med magnifikt spel av gitarristen Tiny Grimes, blev något av en hit. Han var samtidigt en viktig del i bolagets steg från boogie woogie och tradjazz till modernism. Det var ingen slump att han skrev två av de nummer som Thelonious Monk spelade in under sitt första besök i Blue Note-studion.

Under nästan hela femtiotalet var det märkligt tyst om honom, mellan 1946 och 1959 gjorde han till exempel inte en enda inspelning i eget namn och den tiden är dessutom väldigt dåligt dokumenterad. Han spelade med Cab Calloway och Lucky Millinder. Man vet också att han var slav under ett tungt heroinberoende och det sägs att han åkte runt i USA med sin Pontiac och tog jobb där det fanns jobb.

Sommaren 1959 knöts han på nytt till Blue Note. Bolaget gjorde under några år i skarven mellan femtio- och sextiotal bra affärer på att producera jazzsinglar för jukeboxar i svarta områden. Ibland var det fråga om nerklippta spår från albuminspelningar, ibland använde man alternativa, kortare versioner och ibland arrangerade man inspelningar med enda syftet att producera singelmaterial. Quebec gjorde fyra sådana sessioner under åren 1959-1962. Han var också på nytt starkt involverad i bolagets övriga inspelningar — hans inflytande på repertoar, artistsammansättningar och produktion var stor och som talangscout förde han bland andra Dexter Gordon till Blue Note. Han spelade på plattor med Sonny Clark, Jimmy Smith och Grant Green.

Själv gjorde han under den tiden fem Blue Note-album, varav »Blue and Sentimental« är det bästa. Det är opretentiöst och enkelt — Quebec var en rätt begränsad saxofonist jämförd med de yngre förmågor som vid samma tid började göra sig hörda — men lysande bruksmusik. En klassisk tenor, med fet och extremt sinnlig ton i sitt instrument, backad av bland andra gitarristen Grant Green och oerhört talangfulle pianisten Sonny Clark, är något man inte tackar nej till en sen natt. Oavsett om man är på kärlekshumör eller om man känner sig ensammast i världen. L.P.

KENNY BURRELL

Midnight Blue

Blue Note B21Y-46399/EMI
Blue Note, 1963

Gitarren är ett av de besvärliga instrumenten inom jazzen. Inte för att den är svår att få in i själva ljudbilden; tvärtom hittar den sin plats utan större åthävor, några steg bakom de framfusiga blåsarna. Men den utstrålar vibrationer som oftast ligger långt ifrån en sexig saxofon, en eldig trumpet eller ett upproriskt piano. Gitarren har i stället en närmast dämpande inverkan på stämningen. Resultatet blir snällt snarare än utmanande, prydligt snarare än sensuellt. Den elektriska jazzgitarren föddes med underbarnet Charlie Christian, som både hann uppfinna begreppet bebop och spela med Benny Goodmans band i början av fyrtiotalet innan tuberkulosen ryckte bort honom, knappt 24 år gammal. Nästa givna hörnsten är Oklahoma-grabben Barney Kessel, som lyckades förena lantlig blues och klangrik swing med cool västkustjazz.

Även Kenny Burrell, från Detroit är en romantiker och en traditionalist när det gäller instrumentets användnings- och uttrycksmöjligheter, så även på denna skiva som gavs ut 1963.

Bandet tassar in i rummet i bossanovatakt, med bongos i högsta hugg, trummor som låter »chicka-boom, chicka-boom« och en gitarr och en sax som slickar lyssnaren i varsitt öra. Burrell själv är oerhört tillbakalutad och avslappnad. Den ende som egentligen fräser till är saxofonisten Stanley Turrentine, som blev en av de mest firade soul-jazz-blues-groove-instrumentalisterna på sextiotalet.

Ett bra komplement från samma era är den lyckade liveutflykten till The Five Spot Café på Lower East Side, Manhattan, med saxofonisten Tina Brooks som främste vapenbroder. Men riktigt lika djupt och förförisk som på »Midnight Blue« blir det inte. M.W.

DONALD BYRD

A New Perspective

Blue Note 784124/EMI
Blue Note, 1963

Trumpetaren Donald Byrds lyssnarvänliga blandning av rytmisk 4/4-bop, funk, soul och mood music har gjort honom till hjälte bland groove-fantaster som vill ha sin jazz »stirred, not shaken«.

Byrd var en ansedd studiomusiker redan på femtiotalet och fick solokontrakt med Blue Note 1958; en behaglig personlighet — såväl mänskligt som musikaliskt — vars professionella insatser dessvärre har en tendens att bli lite färglösa. Soloskivorna från de här åren består till stor del av högklassig, omsorgsfullt rullande, svängig men också litet väl polerad standardbop, med en och annan ofrivilligt inbyggd gäspning i maskineriet. »Förutsägbar« är bara förnamnet. Av en helt annan kaliber är »A New Perspective« — Byrds enda riktigt originella album i eget namn. Till sin hjälp har han bland andra gitarristen Kenny Burrell och tenorsaxofonisten Hank Mobley.

Titeln säger en del om inställningen: Byrd ville prova något nytt. I botten finns fortfarande rätt enkel bluesbaserad, soulanstruken jazz. Till detta har han lagt en riklig mängd gospel, där kören för åtta röster, under ledning av Coleridge Perkinson, är det mest spännande inslaget.

Byrd vill uppenbarligen spegla något av sin barndoms söndagar i metodistkyrkan, där fadern predikade. Det är också pappan som fått ge namn till öppningslåten: »Elijah«. Det fanns förvisso religiösa anslag på tidigare plattor av Byrd, till exempel »Amen« på »Fuego« och »Pentecostal Feeling« på »Free Form«, men här är kopplingen till religionen tydligare och mer genomgående än någonsin, med sakralt vackra »Cristo Redentor« som det tydligaste exemplet.

Tråkigt nog sneddade Byrd in på det mer lukrativa crossoverspåret under sextiotalet, vilket säkert var bra för bankkontot men knappast för musiken. M.W.

ERIC DOLPHY

Out to Lunch

Blue Note 746522/EMI
Blue Note, 1963

Merparten av de mest uppseendeväckande, avantgardistiska jazzartisterna har två saker gemensamt:

Först fick de en gedigen skolning i de rätta, traditionella kretsarna, ofta i något storband. Sedan kom revolten.

Eric Dolphy är inget undantag; en egensinnig ung man som behärskade en rad blåsinstrument, och framför allt då altsaxofonen, basklarinetten och flöjten. Han började som brådmogen 20-åring med Roy Porters band i Kalifornien, tidigt 1949, men fick sedan vänta i nästan ett helt decennium innan det blev fler skivinspelningar, nu med Chico Hamilton. Han spelade även med underhållaren Sammy Davis, men fick då under inga villkor göra några solon; ungefär samma behandling som Ornette Coleman fick uppleva med bluesveteranen Pee Wee Crayton.

Men kopplingen till just Coleman är tydligare än så. Eric Dolphy hade sin första session som ledare när tenorsaxofonisten i början av sextiotalet vände upp och ned på hela bopbegreppet med sina nya, revolutionerande idéer.

I likhet med Coleman var Dolphy en rastlös experimentalist, som gärna kryddade sina plattor med udda infall. Det finns något intensivt och energiskt över hans sätt att spela — som om någon försökte ta hornet ifrån honom.

Men samtidigt finns det ett tydligt intellektuellt drag över Dolphys musik. I det hänseendet för han tankarna till basisten och kompositören Charles Mingus. De var på turné tillsammans i Europa 1964 när Dolphy avled 36 år gammal av naturliga — men fortfarande inte helt utredda — orsaker i sin adopterade hemstad Berlin.

På »Out to Lunch«, som spelades in och gavs ut tidigare samma år, lyckades han fånga allt det han ville säga med sin musik, från inledande »Hat and Beard« — tillägnad Monk — till den spattiga »Straight Up and Down«, som är en sorts humoristisk »Prästens lilla kråka« med rejält med whisky innanför västen.

Med sig hade han en tuff kompgrupp, utan piano, men väl med Bobby Hutchersons vibrafon, Freddie Hubbards trumpet, Richard Davis bas och Tony Williams trummor. M.W.

GIL EVANS

The Individualism of Gil Evans

Verve 833804/PolyGram
Verve, 1963-1964

Pianisten och arrangören Gil Evans hade imponerat på bebopens centralfigurer med sina arrangemang, som var starkt präglade av deras idéer, för Claude Thornhills orkester. Detta ledde mot slutet av fyrtiotalet till ett samarbete med Miles Davis, som mynnade ut i den serie legendariska inspelningar vi i dag vant oss vid att kalla »Birth of the Cool«. Idéerna bakom den första banbrytande inspelningen växte fram i Evans ömkliga lilla källarrum bakom en kinesisk tvättinrättning på femtiofemte gatan i New York. Där fanns en säng, ett piano, en kokplatta, men ingen värme.

De resulterande inspelningarna, som gjordes 1949-1950, blev ett kommersiellt fiasko och skulle först långt senare tillerkännas sin rättmätiga status. Miles drev ändå mot slutet av femtiotalet fram ytterligare ett givande samarbete med Evans — det resulterade i de tre milstolparna »Miles Ahead«, »Porgy & Bess« och »Sketches of Spain«.

Evans var en perfektionist med ringa förståelse för snåla skivbolagsbudgetar och hans utgåvor i eget namn har varit sparsamma, men listan rymmer ändå två helt oumbärliga klassiker. Impulse!-plattan »Out of the Cool« från 1961 är en, den några år yngre »Individualism« är den andra. Den gjordes med en stor orkester och tunga solister som Wayne Shorter, Eric Dolphy och Kenny Burrell och med bländande trumspel från Elvin Jones.

Den är en perfekt introduktion till Evans precisa, genomtänkta komponerande och hans arrangemangsteknik, som med suverän formkänsla bygger in såväl melodi och rytm som svepande dramatik i de innehållsrika kompositionerna. Hans sätt att använda sig av udda och icke jazzvanliga instrument som oboe, tuba och valthorn ger dessutom oväntade och stämningsskapande effekter i ljudbilden. L.P.

CHARLES MINGUS

The Black Saint and the Sinner Lady

Impulse! 5049/MCA
Impulse!, 1963

Det fanns en kompositör som betydde mer än någon annan för Charles Mingus: Duke Ellington.

Men det fanns inte heller någon annan musiker som den excentriske mästerbasisten från Arizona hade ett så komplicerat förhållande till som just Ellington. När Charles Mingus äntligen fick chansen att spela med sin store idol, i januari 1953, varade hans anställning i tio dagar. Efter ett fullständigt onödigt bråk med en bandkollega blev Mingus den förste — och ende — bandmedlem som någonsin fått sparken av Ellington.

Men även om de gick skilda vägar stannade Ellington som sagt kvar i Mingus medvetande.

Det är Ellingtons ande som svävar över »The Black Saint and the Sinner Lady« från 1961 — Mingus dittills i särklass mest storskaliga komposition och fortfarande en av jazzmusikens mest epokgörande »symfonier«. Och säkerligen den enda plattan med en omslagstext av artistens egen psykiatriker.

När Mingus spelade in »The Black Saint and the Sinner Lady« hade han etablerat sig som en av förgrundsgestalterna inom den nya femtiotalsjazzen. Mingus, som fått en gedigen musikalisk utbildning, ville mer än bara spela musik. I sann entreprenöranda var han med och bildade det första musikerägda skivbolaget, Debut, och startade ett eget musikförlag, Jazz Workshop Inc.

Mingus var ambitiös och stolt, men också plågsamt medveten om den svarte mannens problem med att »bli något« i den vite mannens värld. När han fick kontrakt med Impulse! frågade han producenten Bob Thiele, som var vit, hur denne fick sin lön. »Varannan vecka«, sa Thiele. »Det vill jag också, precis som en vit«, fortsatte Mingus, som fick som han ville: förhandssumman, på först 10.000, därefter 15.000 dollar, betalades ut veckovis.

Och trots att inspelningarna blev långa och mödosamma fick Impulse! valuta för pengarna man lade ut på Mingus. Framför allt »The Black Saint and the Sinner Lady« och den närmast efterföljande »Mingus Mingus Mingus Mingus Mingus« har genom åren sålt mycket bra. Men det tog tid innan folk förstod sig på Mingus. Det var knappt att ens musikerna visste riktigt vad han höll på med.

På detta album visade han sig inte bara vara nyskapande och uppfinningsrik som musiker; han vågade även ta helt nya grepp när det gällde själva inspelningen. Han klippte, skarvade och dubbade för att skapa en helhet av musiken, här uppdelad i satser, inte enskilda låtar som annars var brukligt inom jazzen.

Jazz, ja. När Mingus beslutade att kalla sitt band The Charles Mingus New Folk Band ändrade skivbolaget Impulse! sin kända slogan »The new wave of jazz is on Impulse!« till »new wave of folk« i linje med kompositörens inriktning. Här finns ett tydligt inslag av just folkmusik, och framför allt då från de spansktalande länderna. Mingus växte upp i Arizona och var väl förtrogen med mexikanernas traditionella musik. På »The Black Saint and the Sinner Lady« vävs detta ihop med de andra, mer storstadsmässiga inslagen i ljudbilden. Det är stort och pampigt, men också lekfullt och humoristiskt i anslaget. Och vad annars kan man vänta sig av en man som döpte en av sina bästa låtar till »All the Things You Could Be By Now If Sigmund Freud’s Wife Was Your Mother«? Charles Mingus var ett svart helgon, som gärna bar sin gloria lite på sned. M.W.

LEE MORGAN

The Sidewinder

Blue Note 784157/EMI
Blue Note, 1963

Lee Morgan var blott en brådmogen tonåring från Philadelphia när han gjorde sin livedebut med Dizzy Gillespies storband. Han fortsatte sedan sin skolning i den klassiska uppsättningen av Art Blakeys Jazz Messengers, bland annat på albumen »Moanin’« och »A Night in Tunisia«. Morgan spelade med en kraftfull, bluesigt blå ton, som satte färg på det ibland lite väl stereotypa materialet. Han kunde stundtals också vara djärv, uppfriskande och okonventionell. Ofta hittar man små detaljer i hans spel som inte hör hemma någon annanstans.

»The Sidewinder« är nog en av de funkigaste plattorna som givits ut av Blue Note; en oemotståndligt dansant samling boppare. Morgan hade med sig en sagolikt samspelt grupp, med Joe Henderson (tenorsax), Barry Harris (piano), Bob Cranshaw (bas) och Billy Higgins (trummor). Det var inte minst Joe Henderson som fick en välförtjänt framskjuten plats i arrangemangen.

Albumet har kanske främst blivit ihågkommet för titellåten, som knockat en hel generation musiker och fantaster. Det finns dock två problem med denna medryckande danslåt: den gör att man gärna glömmer de andra, minst lika eggande spåren på plattan, som »Totem Pole« och »Hocus-Pocus«. Och den får en att tro att Morgan valde den breda, kommersiella vägen för all framtid. Och visst, flera av de senare skivorna bygger på ungefär samma formel som »The Sidewinder«. Men samtidigt gick Morgan vidare och prövade nya grepp och sättningar, framför allt på »Search For a New Land«, med bland annat Grant Green på gitarr och Herbie Hancock på piano. För er som vill uppleva denne dynamiske trumpetare i en annan miljö är detta det gjutna valet.

Ända fram till sin död 1972 var Lee Morgan aktiv. Han dog 34 år gammal, mördad mitt under en klubbspelning av sin flickvän. M.W.

ALBERT AYLER

Spiritual Unity

ESP 1002
ESP,1964

Det är först svårt att tänka sig att Albert Ayler började sin karriär som musiker i Little Walters turnéband.

Det är sedan oerhört svårt att skriva sansat och sammanhållet om Albert Aylers musik, trots att det är mer än trettio år sedan den här plattan spelades in. Den låter fortfarande lika kaotisk, lika ful, lika obegriplig och olyssningsbar om man försöker föra upp musiken på ett intellektuellt plan. Men om man närmar sig det som händer i mötet mellan Aylers tenorsax, Gary Peacocks bas och Sunny Murrays trummor nollställd och utan tankebelastning garanteras en häftig upplevelse. Då kan man höra skönheten i Aylers vilda tjut och brölande i det övre registret, då kan man låta sig renas av den primitiva energin, då kan man höra ekona av New Orleans begravningsmarscher och bomullsfältens klagande blues, då känner man att det här är solklart och enkelt. Black power. Ett reningsbad. Det är musik avskalad allt utom den rena, nakna och svettdränkta känslan. Little Walter är inte så långt borta. Och klarar ni det inte första gången så försök igen. Ni kan ju trösta er med att en svensk konsertarrangör en gång i Aylers tidiga karriär i förtvivlan kastade ner honom från scenen, och att engelsk TV gjorde en dokumentär om honom som man aldrig vågade visa. Eller att teknikern som spelade in den här plattan lämnade studion med händerna för öronen mer än en gång.

Ayler blev 34 år gammal — hans lik drogs upp ur East River vintern 1970, en fortfarande ouppklarad tragedi. Men hans musik lever än. Så in i helvete. L.P.

JOHN COLTRANE

A Love Supreme

Impulse! 11552/MCA
Impulse!, 1964

John Coltrane kunde bara inte sluta, det fanns så fruktansvärt mycket musik inom honom. Han kunde stå på scenen och spela halvtimmessolon under långa och krävande set, men när de andra musikerna i pausen försökte koppla av, då gick han bara in i ett hörn och fortsatte spela för sig själv. När Miles Davis, hans arbetsgivare under några år i mitten av femtiotalet, ironiskt frågade varför han inte spelade 27 i stället för 28 korus förstod han knappt frågan. »Jag rycks med och kan inte sluta«, var hans prosaiska förklaring. Varpå Davis inte kunde hålla inne svaret: »Försök med att ta ut saxofonen ur munnen!«. Den här brinnande skaparkraften och hans ohejdade, religiösa längtan efter att skapa skönhet ur kaos blommade på allvar ut i de inspelningar han gjorde för Impulse! under sextiotalet. Magnifikt omstörtande och garanterat svårsmälta album som »Impressions«, »Ascension« och »Meditations«. Ändå är det »A Love Supreme« — en inåtvänd existentialistisk mässa, laddad med smärta och skönhet — jag oftast återvänder till. Första delen är en rad suggestiva variationer på ett i grunden simpelt, fåtonigt tema. Tillsammans med en av jazzhistoriens starkaste grupper — McCoy Tyner på piano, Jimmy Garrison på bas och Elvin Jones på trummor — bygger han en kyrka av de fyra tonerna. Stillhet och djup harmoni mitt i stormens öga. I den avslutande »Psalm« spelar han sopransaxofon med en innerlighet och en nästan overklig fulländning han aldrig tidigare ens snuddat vid. L.P.

LARS GULLIN

Portrait of My Pals

EMI 7924292
EMI Columbia, 1964

Internationellt sett finns det nog ingen svensk jazzmusiker som är lika välkänd och aktad som barytonsaxofonisten Lasse Gullin.

I USA är det väl bara klarinettisten Åke »Stan« Hasselgård som har fått samma kultstatus.

Och möjligen finns pianisten Jan Johansson i fler skivsamlingar runt om i vårt rike, men i utlandet har han inte nått samma framgångar som Gullin — vår störste bophjälte, som spelade med Clifford Brown, Stan Getz och de andra tunga amerikanerna. Alla tjusades av hans spel: delikat, längtande, eftertänksamt, kontrollerat. Och så passionerat.

Gullin började med altsax i storband, men bytte som 21-åring till baryton och fann samtidigt en ny fristad i den spirande bebopmusiken, vars till synes oanade möjligheter, nyfikenhet och fräschör måste ha varit befriande efter den instängda, formalistiskt uppbyggda storbandsjazzen. En ledigare kostym, helt enkelt.

Även om Gullin var europé och nordbo, så vilar hans kompositioner på en bastant amerikansk grund. Lee Konitz till exempel är en tydlig utgångspunkt för hans skapande.

Samtidigt är musiken smakfullt färgsatt i blått och gult, men dock inte lika iögonfallande som Jan Johanssons fäbodsjazz. Men visst: Gullin har också påverkats av Dalarnas vemodiga visor och annan svensk folkmusik — det märks tydligt på denna mästerliga skiva, som spelades in i slutet av juni 1964.

»Portrait of My Pals« är ett album med ambitioner och får — titeln till trots — snarast ses som ett porträtt av Gullin själv än hans vänner. Av de sju låtarna på original-LP:n — som på CD utökats med tre alternativa tagningar, plus en utsökt version av »Detour Ahead« — är det endast en som inte skrivits, men väl arrangerats, av Gullin: »You Stepped Out of a Dream«.

Resten är gullinsk kvalitetsvara av hög klass, med titelspåret som naturlig vägledare. På ett mycket effektfullt sätt lyckas han förena jazzens blå toner med kammarmusikens nyanser. Stråkoktetten som medverkar på merparten av låtarna, blir en naturlig del av atmosfären; den finns definitivt inte där för att skapa någon sorts turistvänlig hemslöjdsromantik. Den sortens ytligt bjäfs intresserade inte Lars Gullin. Det som gällde för honom var passion, glädje och äkta känslor. M.W.

Filed under: amerikanska musikklubben, Lennart Persson, Micke Widell, POP #19

One Response

  1. […] 31-40 (IKE QUEBEC – Blue and Sentimental / KENNY BURRELL – Midnight Blue / DONALD BYRD – A New Perspective / ERIC DOLPHY – Out to Lunch / GIL EVANS – The Individualism of Gil Evans / CHARLES MINGUS – The Black Saint and the Sinner Lady / LEE MORGAN – The Sidewinder / ALBERT AYLER – Spiritual Unity / JOHN COLTRANE – A Love Supreme / LARS GULLIN – Portrait of My Pals) […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: