Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Amerikanska Musikklubben Del IV: Jazz [21-30]

THELONIOUS MONK

Thelonious Alone in San Francisco

OJC 231/Amigo
Riverside, 1959

Jämte Duke Ellington var Thelonious Sphere Monk II den store jazzkompositören, alla kategorier. Ett verkligt geni.

Varenda jazzartist med självaktning har med någon av hans låtar på repertoaren, vare sig man ger sig på de underbara balladerna, som »’Round Midnight«, eller de mer sprittande sakerna, exempelvis »Bemsha Swing«.

Samtidigt märker man hur det också krävs något annat, något extra, något Monkskt, för att få den rätta snitsen på det hela.

Thelonious Monk, som troligtvis föddes 1917 och dog 1982, fick sitt verkliga genombrott ganska sent i karriären, när han närmade sig 40. Han var länge missförstådd, även av många kollegor. Dock inte av den lyhörde pianisten Bill Evans, som beskrev Monk som en »exceptionellt okorrumperad kreativ talang«.

Hans tydliga egensinnighet märks inte minst på själva spelstilen, som inte sällan känns kantig och komplex, för att i nästa stund bli ofattbart mjuk och sensuell. Han kan släppa ifrån sig ackord eller enstaka anslag som om de vore pappersnäsdukar på väg till papperskorgen.

Men stilen är alltid spontan och spännande, och det är ständigt lika fascinerande att lyssna på Monk; varje gång dyker det upp en liten förstulen frasering man inte upptäckt tidigare. Det är som om han hittat nya hål att fylla med musik; nya idéer att testa och kanske förkasta.

Sådant märks extra tydligt när han framträder på egen hand. Som på denna platta — jämte »Thelonious Himself« från 1957 hans tveklöst bästa för solopiano och ett utmärkt komplement till den tre år äldre kvartettklassikern »Brilliant Corners«. »Thelonious Alone in San Francisco« tillkom i slutet av oktober 1959, ett par dagar innan han skulle göra sin konsertdebut i San Francisco. Det gick inte att finna en ledig studio, så plattan spelades in i en rymlig möteslokal. Allt föll på plats direkt, vilket också märks.

Förutom ett antal egna kompositioner — inklusive den fantastiska versionen av balladpärlan »Ruby My Dear« — tar han sig an några standardlåtar på ett helt eget sätt; han strippar ned dem på allt överflödigt och bygger upp dem igen, samtidigt som han bibehåller den inre kärnan. Hans låtval kunde vara lika excentriskt som hans beteende.

Det mest bisarra inslaget här är en gammal slagdänga från tjugotalet som han hittat i en sångbok: »There’s Danger in Your Eyes, Cherie«, som det krävdes två tagningar av för att den skulle sitta. Allt annat på skivan är genuina förstatagningar. Och då får man Monks sedvanliga hummande på köpet. M.W.

TINA BROOKS

True Blue

Blue Note 828975/EMI
Blue Note, 1960

Tina Brooks var ännu en av dessa förspillda talanger, som drevs till självdestruktivitet och död av sviktande självkänsla och droger. Som såg mer av sjukhus och fängelseceller än av inspelningsstudior.

Ike Quebec matchade fram den unge tenorsaxofonisten på Blue Note, och han gjorde minnesvärda inhopp på inspelningar med Jimmy Smith och Kenny Burrell, men endast en av hans egna sessioner gavs ut medan han själv fortfarande levde. »True Blue« är i dag ett av Blue Note-katalogens mest eftertraktade originalalbum, men möttes vid utgivningen av kompakt ointresse från kritiker och skivköpare. Uppföljaren »Back to the Tracks« hann ges ett nummer och få ett omslag innan plattan drogs in på grund av debutens misslyckande. Andra planerade album stoppades på liknande vis, kanske för att Brooks drogmissbruk satte hinder i vägen. Det var inte förrän på åttiotalet som Brooks samlade produktion gavs ut, och då i begränsad vinylutgåva av samlarbolaget Mosaic. Då hade han själv varit död i tio år.

»True Blue« är en diamant, en välslipad och nästintill perfekt ädelsten i en lång rad av genomtänkta och välgjorda Blue Note-utgåvor. Brooks var en modernist med drag av Coltrane i sitt spel, men också en traditionalist som kunde föra tankarna till Lester Young eller någon av de tusentals saxofonister som svetsade bluestoner i femtiotalets rhythm’n’bluesorkestrar. Han var teknik och känsla och ton i perfekt kombination, med ett lätt och luftigt och väldigt naturligt sound. Det finns ett vemod och en känslosam, nästan bedjande kvalitet i hans spel, som gör det helt eget.

Men det är framför allt helheten som gör detta album: de utmärkta kompositionerna, som målar med bluesens kulörer men undviker formens begränsningar. Valet av musiker, särskilt trumpetaren Freddie Hubbard, introducerad av Quebec. Kvaliteten på solona. Pianisten Duke Jordan, Charlie Parkers favorit, med en ljuvlig ton i sina sparsmakade löpningar. Det totala samförståndet mellan Brooks och Hubbard, och det sätt på vilket deras instrument så naturligt hakar i varandra och samverkar. L.P.

ORNETTE COLEMAN

Free Jazz

Atlantic 781364/Warner
Atlantic, 1960

Redan omslaget, av den legendariske abstrakte expressionisten Jackson Pollock, skvallrar om att vi kan vänta oss något mycket speciellt, något omtumlande, något — fritt.

»Free Jazz«, med undertiteln »A Collective Improvisation By Ornette Coleman Double Quartet«, har blivit riktmärket för all efterkommande så kallad »comprovisation«. Detta är förmodligen den mest individualistiska skiva som någonsin spelats in; samtliga instrumentalister tycks gå sin egen väg, men lyckas likväl på något konstigt sätt hålla ihop.

Varje enskild instrumentalist har sin egen distinkta röst, som inte alltid är i harmoni med de andras. Men det blir likväl harmoniskt.

När »Free Jazz« gavs ut, i september 1961, hade Ornette Coleman redan etablerat sig som en av de mest kontroversiella och provocerande musikerna någonsin. Det var inte bara den breda allmänheten som såg på hans musik med avsky och oförstånd: även många musikerkollegor var skeptiska. »Jag vet inte vad han spelar, men det är inte jazz«, tyckte trumpetaren Dizzy Gillespie. Och när Coleman i mitten av femtiotalet spelade med bluesveteranen Pee Wee Crayton blev han anställd för att inte spela solo.

Men trots att Coleman sökte sig mot nya artistiska horisonter ska man komma ihåg att han aldrig varit på mer än en armlängds avstånd från själva rötterna. Bluesmannen Robert Johnsons »King of the Slide Guitar« är ett av hans favoritalbum. »Jag önskar vi kunde spela så«, sa han en gång till en kollega.

»Free Jazz« spelades in den 28 december 1960, från klockan åtta på kvällen till strax efter midnatt. Med sig hade Coleman idel goda vänner: Don Cherry, Scott LaFaro och Billy Higgins (samtliga med Coleman i den vänstra kanalen), samt Eric Dolphy, Freddie Hubbard, Charlie Haden och Ed Blackwell i den högra högtalaren.

Den första tagningen, med den uttömmande titeln »First Take«, varade i 17 minuter och hamnade på albumet »Twins«, men det är den andra inspelningen, »Free Jazz«, runt 37 minuter lång, som gick till historien.

Detta är en veritabel hermodskurs i självständigt tänkande, och en stor del av spänningen ligger i att ställa de olika instrumentalisterna mot varandra: den rytmiske virtuosen LaFaro mot fritänkaren Haden, drömmaren Blackwell mot slagmaskinen Higgins. Mycket lite fanns nedtecknat när bandspelaren gick igång: det mesta vi hör är skapat i stridens hetta.

Ett halvår efter att »Free Jazz« spelats in gjorde Coleman sina sista inspelningar för Atlantic. Under två år hann han spela in material för åtta album, plus ytterligare en handfull låtar — allt detta finns på den mästerliga boxen »Beauty Is a Rare Thing« [Rhino], uppkallad efter ett av hans finaste ögonblick.

Men på sitt sätt är nog ändå »Free Jazz« allra vackrast. M.W.

KID SHEIK COLA

Kid Sheik Cola With Charlie Love & His Cado Jazz Band

504 Records
504 Records, 1960

Den här CD:n får i görligaste mån kompensera bristen på riktigt tidig jazzmusik på den här listan. Musiken spelades in så sent som 1960, men jag inbillar mig att det var ungefär så här Buddy Boldens orkester lät på gatorna i New Orleans i slutet av artonhundratalet.

Drucket och vilt, sprucket och småfalskt.

Trumpetaren Charlie Love spelade med Buddy Boldens främste konkurrent, John Robichaux och hans kreolorkester, så han har åtminstone de rätta rötterna. Repertoaren är en salig blandning av blues, gospel, ragtime och schlager — utan att blinka går de här åldersstigna herrarna från »What a Friend We Have in Jesus« till »When You’re Smiling« och »Down in Honky Tonk Town«. Synd och frälsning, hand i hand.

Soloutrymmet för instrumenten i frontlinjen — trumpet, trombon och klarinett — är begränsat, den tidiga jazzmusiken var kollektiv mer än individualistisk. Solon förekom egentligen inte, men samtliga musiker var måna om att hitta sin egen »röst« och det var vanligt att man »utsmyckade« melodierna man spelade med små utbrytningar från det kollektiva draget i ensemblespelet. Här ger alla järnet mest hela tiden, men Kid Sheik Colas trumpet och Ernie Barnes klarinett skapar också en skönhet som nästan drar tårar till ögonen när de långsamt kvider fram inledningen till »Waltz of the Bells«. L.P.

ART PEPPER

Smack Up

Contemporary/Amigo
Contemporary, 1960

Art Pepper var jazzens meste »junkie«. Han var också en sällsynt talangfull altsaxofonist och kompositör, som började sin karriär på allvar i Benny Carters band på fyrtiotalet. När Carter bokades in på en turné i Södern fick Pepper, som var bandets ende vite medlem, sparken. Carter fixade istället in honom i Stan Kentons storband, som han sedan spelade med mer eller mindre regelbundet till tidigt femtiotal.

Vid det laget var han en fullfjädrad heroinslav, med scenskräck och usel självkänsla. 1953 bytte han sin altsax mot heroin och resten av femtiotalet åkte han in och ut ur fängelser och drogkliniker. Trots detta lyckades han göra en rad suveräna inspelningar, med sin personliga och ständigt kreativa vinkling på arvet efter Charlie Parker. Många håller »Meets the Rhythm Section« från 1957 som höjdpunkten i hans karriär, men själv föredrar jag de två plattor han spelade in under en månad på hösten 1960, »Smack Up« och »Intensity«. Den förstnämnda får ett extra plus för fint trumpetspel av den i dag bortglömde västkustmusikern Jack Sheldon. Kanske beror den speciella intensiteten i de här plattorna på att de spelades in medan Pepper, tillfälligt frisläppt mot borgen, väntade på den dom som skulle ge honom ett långt fängelsestraff för nya drogrelaterade brott. Det här var vännen och skivbolagsägaren Lester Koenigs sista chans att spela in material för att hålla liv i hans namn.

Det skulle dröja sex år innan han kunde lämna San Quentin som en fri man, men då gick han nästan direkt in i ett nytt missbruk. 1969 skrev han in sig på avvänjningskliniken Synanon, men det skulle dröja ändå till 1975 innan han på allvar kunde återuppta sin karriär som musiker. Efter det spelade han in en rad skivor fram till sin död 1982. L.P.

CECIL TAYLOR

The World of Cecil Taylor

Candid 79006/Amigo
Candid, 1960

Cecil Taylor tillhör knappast jazzmusikens mest folkkära idoler. Men han är gud för dem som via en rad lysande skivor från slutet av femtiotalet och framåt lärt känna denne svårtämjde pianist.

Efter en ordentlig skolning vid New England Conservatory of Music började Taylor skriva musik som var minst lika radikal och nyskapande som saxofonisten Ornette Colemans.

Världen var inte redo för Taylors idéer, och det tog tid innan han kunde försörja sig på sin musik. Under tiden fick han arbeta som bland annat diskare och kock.

Genombrottet kom 1957 vid det numera legendariska gästspelet på The Five Spot Café. Basisten Buell Neidlinger refererar till spelningarna som »the latrine job«, eftersom urin från den intilliggande toaletten brukade sippra in under pianot medan bandet spelade.

När producenten Nan Hentoff fick i uppdrag av Archie Bleyer, ägare till popbolaget Cadence, att spela in vem han ville på jazzdivisionen Candid plockade han två hjältar: Charles Mingus och Cecil Taylor. Båda bidrog med flera inspelningar i absolut toppklass. De två artisterna hade även en annan sak gemensamt: det handlade inte så mycket om att få musik på vinyl som att ta med lyssnarna in i ett helt nytt musikaliskt universum.

»The World of Cecil Taylor«, som är den bästa av hans Candid-plattor, spelades in under totalt tio timmar den 12 och 13 oktober 1960. Helt smärtfritt gick det inte — bland annat krävdes det en rad mödosamma tagningar av den magiska »Air«. Det var först den 28:e som fungerade.

Musiken som hamnade på band är bubblande, sjudande, energisk och passionerad, där flera olika skiftande stämningslägen kontrasteras. Men trots de harmoniska och rytmiska komplexiteterna är musiken påfallande klar och tydlig.

»The World of Cecil Taylor« innehåller ingen »’Round Midnight« eller »Waltz For Debby«, men väl fyrtiofem minuters tidlös musik. M.W.

BOBBY TIMMONS

This Here Is Bobby Timmons

OJC 104/Amigo
Riverside, 1960

Pianisten Bobby Timmons kommer troligen att kommas ihåg mer för sina kompositioner än för sina egna inspelningar, men »This Here« är för bra för att förbigås. Timmons hade under slutet av femtiotalet spelat med Art Blakey’s Jazz Messengers och Cannonball Adderleys grupp, och försett båda med särdeles framgångsrika kompositioner. Blakey är väl än i dag förknippad med »Moanin’« och Cannonball gjorde »Dis Here« till en jazzstandard, medan sångaren Oscar Brown Jr gjorde dess systerlåt »Dat Dere« till något av en hit och Monica Zetterlund och Beppe Wolgers snickrade till en svensk version. På det här debutalbumet finns de alla i Timmons egna tolkningar.

Timmons är mindre övertygande när han leker Bill Evans i »My Funny Valentine«, men när han släpper loss i sin simpelt funkiga souljazz blir det stort och massivt sväng. Muskler och energi, feta gospelackord, skitig blues under naglarna och en rullande, okomplicerad rytm gör en oemotståndlig och medryckande mix. L.P.

BILL EVANS

Waltz For Debby

OJC 210/Amigo
Riverside, 1961

Det första fröet till den riktigt klassiska triojazzen såddes den 28 december 1959 i Reeves Sound Studios, New York. Tre hoppfulla musiker var samlade:

Trummisen Paul Motian, det 23-åriga baslöftet Scott LaFaro och, inte minst, pianisten Bill Evans, som förvisso gjort trioplattor tidigare — bland annat med just Motian — men ingen som kändes lika speciell som frukten av det här mötet.

Det är just den här sättningen som blivit modell för tusentals liknande konstellationer fram till vår tid.

Blott två studiosessioner hann trion med, samt en oförglömlig liveupptagning på The Village Vanguard på Manhattan, den 25 juni 1961. Bandet höll på praktiskt taget hela eftermiddagen, kvällen och natten, från 16.30 och framåt. Fem set totalt.

Producenten Orrin Keepnews spelade in material för två album, »Sunday at the Village Vanguard« och »Waltz For Debby«, samt ett antal alternativa tagningar som sedan pytsats ut på diverse samlingar och även på CD-utgåvorna av original-LP:na.

Vi hade egentligen lika gärna kunnat välja »Sunday…« som »Waltz…«, men den senare innehåller den tveklöst bästa versionen av just »Waltz For Debby« (även känd som »Monicas vals« efter att Evans några år senare besökt Sverige och gjort en magnifik LP med Monica Zetterlund).

På de här inspelningarna finns en känsla av omedelbarhet, nyfikenhet och upptäckarglädje. Alla tre musikerna improviserar samtidigt runt ett givet material, utan att de olika delarna någonsin faller sönder. Och resultatet blir alltid intressant.

Under samspelet i till exempel »Detour Ahead« och »Milestones« är magin direkt förnimbar.

Tragiskt nog skulle detta också bli den sista spelningen för bandet.

Scott LaFaro dog i en bilolycka tio dagar senare. Evans själv fortsatte att göra musik i närmare två decennier, men inget som gick upp mot vad som skapades med Motian och LaFaro. Det var som om också gnistan dog i bilvraket.

Bill Evans avled 1980, drygt 50 år gammal, märkt av en längre tids missbruk av först heroin och därefter kokain. M.W.

DEXTER GORDON

Doin’ Alright

Blue Note 784077/EMI
Blue Note, 1961

En av jazzens giganter — även i bokstavlig mening. Att Dexter Gordon var stor vet alla som sett den franske filmaren Bertrand Taverniers sentimentala jazzhyllning »Round Midnight«.

Gordon, som spelar filmens slitne hjälte — en fiktiv blandning av Bud Powell och Lester Young — är minst två huvuden längre än alla de andra musikerna (och deras beundrare) på klubbarna i Paris. Även hans saxspel flyger högt över Herbie Hancocks lite utslätade arrangemang.

Filmen, som kom 1986, blev Gordons sista stora framträdande. Några år senare var han död.

Dexter Gordon var en inflytelserik men märkligt förbisedd musiker. Han arbetade länge här i Skandinavien, inte minst i Köpenhamn, där han var en populär gäst på jazzklubben Montmartre.

Sin skolning fick han tidigt, när jazzen, under ledning av Dizzy Gillespie och Charlie Parker, tog sina första hoppande steg på fyrtiotalet. Egentligen hade han alla möjligheter att slå igenom rejält redan på femtiotalet, men i likhet med så många av de andra jazzkollegerna började han trixa med narkotika. Han åkte i fängelse ett par gånger för drogrelaterade förseelser, och plötsligt var de gyllene åren praktiskt taget över.

Andra musiker — främst adepterna John Coltrane och Sonny Rollins — axlade snabbt hans fallna mantel. Gordon glömdes bort.

»Doin’ Alright«, som spelades in i New York, blev hans stora, efterlängtade revansch; en imponerande, fullödig comeback, vars passande titel hämtats från Gershwin-låten »I Was Doing All Right«, som inleder skivan.

Plattans grund består av rytmiskt medryckande groovebop, med den unge, lovande trumpetaren Freddie Hubbard i högform och i tätt samspel med Gordon själv. Rytmsektionen är Horace Parlan Trio, som även turnerade med Turrentine-bröderna.

Under drygt ett år lyckades Gordon, via »Doin’ Alright« och några skivor till (främst hans egen favorit »Go!« och »A Swingin’ Affair«), reparera skadorna från femtiotalet. Han lyckades åter etablera sig som en av de stora stilisterna. M.W.

OLIVER NELSON

The Blues and the Abstrruth

Impulse! 11542/MCA
Impulse!, 1961

Oliver Nelson spelade med Louis Jordans svartvita storband i början av femtiotalet, han jobbade med Quincy Jones och han gjorde musik för TV-deckare. Jag vet inte om det beror på det senare, men hans anseende bland rättänkande jazzpoliser är rätt minimalt. Möjligen beror det bara på att hans talanger som kompositör, arrangör och musiker aldrig riktigt levt upp till det löfte som levererades med »The Blues and the Abstract Truth«.

Det är hur som helst en underbar platta, tidlös på ett sätt som gör den ännu fräckare i dag än när den spelades in för nästan 35 år sedan. Det är ju precis så här Hargrove, Marsalis och Redman i dag gör sitt yttersta för att låta. Med den skillnaden att deras stilmedvetenhet allt för ofta döljer en räddhågsen osäkerhet som är rätt oklädsam. Det här är å andra sidan rakbladsvass stil, med innehåll.

Nelsons utgångspunkt var inte ny, han hade lånat den från Parker och bebophjältarna, men han gjöt ytterligare nytt liv i tanken att tänja på bluesens begränsade form. Hans experiment med bluesens harmonier och taktindelningar är i sig intressanta, men framför allt är det den bländande kvaliteten på Nelsons komponerande och arrangerande som gör det här till en klassiker. Och så naturligtvis insatserna från den formidabla musikerkonstellationen. Nelson själv på alt- och tenorsaxofon, Eric Dolphy på altsaxofon och flöjt, Bill Evans på piano och Freddie Hubbard med ytterst elegant ton i sin trumpet, och till det den formidabla rytmsektionen med Paul Chambers vid basen och Roy Haynes bakom trummorna. L.P.

Filed under: amerikanska musikklubben, Lennart Persson, Micke Widell, POP #19

One Response

  1. […] 21-30 (THELONIOUS MONK – Thelonious Alone in San Francisco / TINA BROOKS – True Blue / ORNETTE COLEMAN – Free Jazz / KID SHEIK COLA – Kid Sheik Cola With Charlie Love & His Cado Jazz Band / ART PEPPER – Smack Up / CECIL TAYLOR – The World of Cecil Taylor / BOBBY TIMMONS – This Here Is Bobby Timmons / BILL EVANS – Waltz For Debby / DEXTER GORDON – Doin’ Alright / OLIVER NELSON – The Blues and the Abstrruth) […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: