Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Album: DIVERSE ARTISTER – Inner City Blues: The Music Of Marvin Gaye

DIVERSE ARTISTER

Inner City Blues: The Music Of Marvin Gaye

Motown/PolyGram

I en tid då hyllningsplattor främst är ett förbannat gissel som bara stör ens bläddrande i nyhetsfacken är det svårt att vara tolerant. Nio av tio utgåvor gör varken artisten, hans/hennes låtar eller tolkarna någon rättvisa. Hyllningsskivor är och förblir hyllvärmare för komplettister som inte har vett att följa Nancy Reagans råd och bara säga nej.

Men då och då — får vi väl erkänna — dyker det upp musikaliska hyllningar som får själen i musiken att leva vidare och som samtidigt ger materialet nytt friskt blod. Hit hör till största delen den här minnesskivan över Marvin Gaye — Motown-soulens store älskare och förnyare; »The King of Getting Down«, för att citera »You’re the Man« med Digable Planets.

Bortsett från Stevie Wonders lite väl glättiga »Stubborn Kind of Fellow« har artisterna nästan uteslutande valt att täcka Gayes senare karriär, ungefär från »What’s Goin’ On« och framåt. Wonder är väl också en av de få som inte riktigt hängt med rent tidsmässigt — i övrigt försöker man på allehanda sätt föra in Marvin i nittiotalet.

Det är de mest vågade arrangemangen och tolkningarna som gör hans musik mest rättvisa. Bono har skalat ned och stöpt om »Save the Children« på ett mycket slagkraftigt sätt. Låten blir en medryckande duett med låtskrivaren själv över ett lagom slappt trip hop-tempo. På ungefär samma sätt får Madonna och Massive Attack »I Want You« att formligen sjuda av begär och åtrå. Sång, melodi, arrangemang — allt faller på plats. Helt enkelt underbart. Bland det bästa hon gjort.

Madonnas motsats är Neneh Cherry, vars »Trouble Man« är tuff, snutig och kyligt nonchalant. Men är hela tiden på sin vakt.

Längre ned på skalan hittar vi Speech, som gör en stilfull version av »What’s Goin’ On«, och Sounds Of Blackness ömma behandling av »God Is Love« och »Mercy Mercy Me«.

Även om allt inte är lika originellt och utmanande som Madonna, Bono och Neneh Cherry hänger nära nog samtliga bitar ihop och ger en bra, samlad bild av Marvin Gaye. Detta är en högmässa där guden själv är i allra högsta grad närvarande.

Micke Widell

Filed under: Album #14, Betyg 07, Micke Widell, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: