Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Album: JOHN HIATT – Walk On

JOHN HIATT

Walk On

Capitol/EMI

Skivbolagsbyten tycks vara stimulerande för John Hiatt. När han 1982 gick från Epic till MCA kom »Slug Line«, som titeln till trots var en snärtig historia. Tre år senare gick han över till Geffen med »All of a Sudden«.

Nu finns han på Capitol, där han presenterar sig med den oerhört lockande »Walk On«, som tveklöst tillhör hans allra finaste skivor: stor, stark och berusande. Här finns mer själ och personlighet än vad vi funnit på hans senare skivor (för A&M). Dessutom är »Walk On« behagligt följsam i steget: ojämnheterna är borta. Nu häller allt material hög klass, frän den pockande inledningen »Cry Love« till hemliga avslutningsspåret »Mile High« en timme senare.

Utan att på något sätt ramla in i ett bekvämt formeltänkande gör John Hiatt åter det han är bäst på: rak, enkel, behagligt gungande rock med inslag av soul, blues, country och R&B; en varudeklaration som skulle låta förfärligt innehållslös om det inte vore för den tydliga hiattska touchen. Han är en ypperlig låtskrivare — kanske en av de allra bästa berättarna inom amerikansk rock någonsin. På »Walk On« finns flera bevis på hans styrka.

Ta till exempel medryckande »Good As She Could Be« om flickan som föds med guldsked i munnen och som sedan — ja, ni får höra själva. Hiatt har ett otvunget sätt att leda en in i texterna, som gärna behandlar personer på kant med tillvaron. Allt är långtifrån idylliskt i Hiatts värld. Tvärtom: ju mer tragedi desto bättre tycks han skriva. Kärleken är alltid komplicerad, lyckan något man måste kämpa efter och idyller något för drömmare.

Längtan efter den man älskar är själva utgångsläget i den blåtonade, kvällskyliga »I Can’t Wait«, där Hiatt, i ett hotellrum långt hemifrån, duettar med Bonnie Raitt. Ett dramatiskt litet mästerverk. Samtidigt kryddar han texterna med en bitsk — men aldrig stygg — form av humor, som sticker häl på pösmagar och uppblåsta, tomma ord. »Shredding the Documents« är ett sådant exempel, där Hiatt pekar finger åt hela pratshowkulturen och konstaterar att han inte ska svara om någon av programledarna hör av sig. Förutom Larry King.

På »Walk On« har Hiatt lämnat 40-årskrisens lite patetiska hårdrocksfuskande bakom sig och i stället sökt sig mot rötterna igen, vilket bland annat märks när han bjuder in Jayhawks för att sjunga stämmor, men framför allt när nya fyndet David Immergluck tar fram sin mandolin, som i urvackra »The River Knows Your Name«.

Micke Widell

Filed under: Album #14, Betyg 09, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: