Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #19] Charlie Watts

»När Miles släppte >Milestones< köpte jag genast en exakt likadan grön buttondownskjorta som han hade på omslaget.« Den ende Rolling Stones-medlem som åldrats med värdighet berättar för Andres Lokko om skräddare och saxofoner.

NITTONHUNDRASEXTIOTRE skrev Charlie Watts en liten barnbok om en fågelunge som spelade saxofon. Den hette »Ode to a Flying Bird« och var baserad på saxofonisten Charlie Parkers korta liv. Charlie Parker var lika känd under smeknamnet »Bird« som under sitt riktiga namn så det var inte så konstigt att Watts tecknade huvudpersonen som en liten pippi i solglasögon med ett svårt fröberoende.

När de andra medlemmarna i Stones sköt upp, bytte fruar, söp, raggade trettio år yngre modeller och rockade i största allmänhet, åkte Charlie hem till sin fru Shirley i det lilla slottet strax norr om London. Där lyssnade han på jazz, lät skräddarsy en ny kostym och ett par nya brogues och drömde om att få spela trummor med Miles Davis.

Charlie Watts är det perfekta exemplet på att rock’n’roll-legender faktiskt kan åldras med värdighet. Men Charlie har inte bara åldrats med värdighet. Trots att han spenderat de senaste trettiofem åren som batterist i Rolling Stones, så har allt han gjort varit stiligt, elegant och väldigt, väldigt mod.

Charlie Watts är och har alltid varit coolheten personifierad. Han är 55 år och han ser fantastisk ut. I ljusbrun skräddarsydd kostym, beige skjorta, en smakfullt rutig slips, strumpor i samma kulör som skjortan och ett par bruna Gucci-loafers. Han sitter tillbakalutad i en soffa och småpratar om musik.

— Rap känns lite kört i dag. Det finns spår av jazz i mycket av det, men det är ju bara så att de bästa rapplattorna gjordes för länge, länge sedan. Av The Last Poets. Och ingen har varit i närheten av deras sväng.

När gick du in för jazz?

— Det var två skivor som pekade ut riktningen för mig. »Flamingo« med Earl Bostic och »Walkin’ Shoes« med Gerry Mulligan. Det var de första skivor jag över huvud taget köpte. Jag tror jag var tretton. Sedan upptäckte jag Louis Armstrong och så Charlie Parker. Och så hamnade jag mitt i Londons mod-scen och den var ju verkligen skräddarsydd för min smak. Det var där jag träffade min fru, Shirley, som också var totalt inne på jazz. Fast än i dag är hon mer såld på traditionell jazz än den bebop jag och mina modvänner var inne på. Vi gick på The Flamingo på Wardour Street varenda kväll för att höra ny jazz. Det var ju väldigt ovanligt att amerikanska artister kom till England för att spela. Så vi fick nöja oss med inhemska jazzartister som Tubby Hayes.

Är du lika nyfiken på vad som händer inom jazzen i dag?

— Nja, det är väldigt svårt för mig att gå in för Roy Hargrove när jag kan lyssna på Clifford Brown i stället. För mig faller det sig bara naturligt, eftersom jag växte upp med Clifford Browns »On Basin’ Street«. Men vad som händer just nu är att det dyker upp en massa europeiska jazzmusiker som spöar nästan alla samtida amerikanska musiker. Och för första gången någonsin håller de amerikanska artisterna med om att det verkligen är så. USA verkar ju älska brittiska band. Det har de alltid gjort, från Beatles till Oasis. Och tack gode gud för det, jag lever ju ganska flott på det. Men ända från Tubby Evans till Evan Parker har de haft svårt att acceptera våra jazzmusiker. Hur bra de än varit. Och jag tycker verkligen att till exempel Courtney Pine är minst lika bra, om inte bättre, än Branford Marsalis. Sedan finns det musiker i London som ingen känner till som är lika bra som Courtney.

Hur går din hängivna kärlek till jazz ihop med ditt jobb som medlem i Rolling Stones?

— Rolling Stones är inget jobb, Rolling Stones är mitt liv. Jag har spelat trummor med Stones i nästan hela mitt liv. Det är så mycket mer än ett band. Jag menar, Stones är trettiofem år av mitt liv. Och jag ångrar inte en minut av de här åren. Men får jag tid över från Stones så vänder jag mig till Duke Ellington, för det är den musik jag älskar mest. Så mina jazzinspelningar är en väldigt självisk mission. Jag vill bara spela med Brian Levan, han är en av de smakfullaste pianister jag hört, och eftersom jag är Charlie Watts från Stones så kan jag göra det. Men om någon hör vår version av något som Sarah Vaughan sjöng in originalet av, med Roy Haynes på trummor, så är jag oerhört nöjd. För jag försökte spela som Roy Haynes när jag var femton.

— Men jazz, precis som all annan musik, handlar inte om att man kan sitta och säga att den eller den är bäst. Det är bara en fråga om personlig smak. Jag kan älska artister för deras attityd, för något de säger eller för att de ser bra ut. Ibland kan sånt vara mycket viktigare än hur de egentligen spelar. Och så kan det ju faktiskt vara för jävligt att spela med någon som är ett musikaliskt geni, men som är en skitstövel privat. Men det kommer inte att hindra honom från att fortsätta vara ett geni.

Vad skulle du föreslå som den bästa vägen in i jazzen?

— »Kind of Blue« med Miles Davis. Utan någon som helst tvekan. Musik blir ju inte mycket bättre än så. Men utöver den? Benny Goodmans Carnegie Hall-album som en introduktion till swing och som en av de mest elementära grunderna till jazzsolot. Och så vad som helst med Count Basie. Duke Ellingtons inspelningar från 1940-1941. Hans band med Ben Webster är ett av nittonhundratalets bästa jazzband, så vad som helst med dem. Och de skivorna ska inte jämföras med Coltrane och Miles, för de tillhör en så radikalt annorlunda era.

— »Jazz At Massey Hall« med Charlie Parker, Bud Powell, Dizzy Gillespie, Charlie Mingus och Max Roach. Det är nog den bästa jazzspelningen som finns dokumenterad på skiva. Max Roach och Clifford Browns »On Basin’ Street«. När man väl har hört dem borde man ha tagit steget in i jazzvärlden. Jag tycker att man ska undvika CD-boxar, jag vill ha albumen som de är, då får man höra dem i det sammanhang artisten själv har satt musiken i från början. Dessutom hatar jag alla dessa alternativa tagningar och outtakes som tar upp plats på boxar.

* * * * *

Västkust eller östkust, vad säger du?

— Jag vet inte. Västkustjazzen var alltid »cool«, östkusten var »hot«. Mycket av den jazz som jag tyckte lät som om den var från Los Angeles, som till exempel en hel del av Philly Joe Jones fantastiska sväng, var ju faktiskt inspelad i New York. Gerry Mulligans skivor med kvartetten där Chico Hamilton spelade trummor, som jag köpte 1954, låter fortfarande perfekta, åtminstone i mina öron. Och de var det enda skälet till att jag själv ville spela trummor.

— Det finns stora musiker och så finns det geniala musiker. Och riktiga musikaliska genier har det bara funnits fyra, kanske fem stycken av det här decenniet. Man kan inte ens börja prata om trumpeten som instrument utan att nämna Louis Armstrong och Miles Davis. Charlie Parker och John Coltrane har gjort samma sak för saxofonen. Och Duke Ellington förstås. Alla andra är bara personliga val. Och jag håller både Stan Getz och Chet Baker väldigt nära mitt hjärta, men jag kan inte säga att de tillhör seklets genier.

Kläder och jazz, eller stil och jazz, har alltid varit något oskiljaktigt.

— Ja, absolut. Jag ville ju klä mig som mina idoler. Det är väl likadant i dag, även om jag inte förstår hur man kan inspireras av artister i T-shirts och gympadojjor. Men när Miles släppte sitt album »Milestones« köpte jag genast en exakt likadan grön buttondown-skjorta som han hade på omslaget. När man såg ett nytt foto av Chet Baker och han hade en Ivy League-kavaj på sig så såg man förstås till att få en likadan uppsydd. Och så Gerry Mulligans kavajer av madrasmuslin. Wow, de var enastående. Men de kan man inte få tag i längre. Det är faktiskt fruktansvärt.

Kan man inte få dem skräddarsydda?

— Nej. Och, tro mig, jag har verkligen försökt. Jag har talat med alla mina skräddare om det och alla bara rycker på axlarna. De här kavajerna fanns i ett tartanmönster som var ganska enkelt att hitta på sextiotalet, men Mulligans var randiga. Det var dem jag ville åt. Och det var svårare. Fast efter ett tag lyckades jag få tag i en tre—fyra olika. Alla skräddare hatade dem för att de saknade foder och var helt ostrukturerade. Det var ett svårt material att jobba med, men det såg bra ut. Och jag var ganska ensam om de där kavajerna i London.

Kan du ha dem fortfarande?

— En del av dem. Det var ett tag sedan jag provade dem. Fast det finns fortfarande en del katter i London som aldrig gett upp den look vi hade i slutet av femtiotalet. Jeff Kline, en basist jag känt sedan dess, är en av dem. Och trummisen John Stephens, han dog ganska nyligen. John hade samma kläder år efter år och som tur var passade de honom fortfarande. Och jag tror att hans son, Richie, har ärvt en del av dem och bär dem med samma övertygelse. Jag var alltid avundsjuk på John Stephens skjortor.

— Jag är född några år före Steve Marriott, som ju blivit mer av en modguru nu än medan han fortfarande levde. Han kom från en annan, mer europeisk skola. Steve var en av dem som alltid bar italienska, väldigt korta kavajer, treknäppta med minimala slag. Men även den looken kom ju från USA via Paris, ibland till och med via Skandinavien. Jag menar, vad Stan Getz hade haft på sig när han spelade in i Stockholm var ju otroligt viktigt. Jag kunde inte tänka mig något hippare än att kunna se ut som Getz.

Hur ställer sig dina kollegor i Stones till jazz?

— De var inne i precis samma mod-kretsar som jag. Och även om det för deras del alltmer började handla om rhythm’n’blues så var alltid grunden modern jazz, det är ju därifrån ordet mod egentligen kommer. Keiths musiksmak ligger nog närmast min egen. Han älskar Louis Armstrong, speciellt Armstrongs tidigaste inspelningar när han spelade ren blues. Armstrongs influens finns alltid någonstans i det Keith gör.


CHARLIE WATTS är aktuell med jazzalbumet »Long Ago & Far Away« och som trummis i The Rolling Stones.


Andres Lokko

Filed under: Andres Lokko, POP #19, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: