Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #14] Album: BEN HARPER – Fight For Your Mind

BEN HARPER

Fight For Your Mind

Virgin

Blues av i dag är till stor del en musikform om blickar inåt och bakåt. Det är ytterst sällan det dyker upp artister som försöker ta sig utanför det givna mönstret och skapa något nytt och eget; som inte har dubbelhaka, ölmage och svettiga armhålor; som inte ser ut som Gary Moore; som använder bluesen till något mer än att rapa upp den gamla mantran om att man vaknar en morgon, att kärringen har lämnat en och att det står en åsna och sparkar i stallet.

Robert Cray och andra yngre förmågor i all ära, men lite instängt blir det nog ändå. Tills det dyker upp någon som slidegitarristen och sångaren Ben Harper, vars nya album för Virgin är ett litet mästerverk. »Fight For Your Mind« är den tredje skivan i år som utnyttjar blues och svarta musikrötter på ett synnerligen personligt sätt. Först hade vi Trickys trip hop-odyssé »Maxinquaye«, därefter kanadensaren Ron Sexsmiths förbisedda ung-trubadur-i-skjulet-debut och så nu Ben Harpers egen personliga tolkning av gospel, countryblues och kantig folkpop. Richie Havens möter Lightnin’ Hopkins möter Beck.

Punkt ett: rösten. 26-årige Harper har en röst som slipats på ett omsorgsfullt sätt. Som ett stycke drivved på stranden. Som ettans sandpapper. Som en trånande älskare med osäkerheten rosslande i strupen.

Punkt två: gitarrspelet. Fräckt och avigt (som i Beefheartska »Ground on Down«), men också sprött och romantiskt, som i tillbakalutade »Another Lonely Day«. Han har en ton som det formligen lyser om.

Punkt tre: arrangemangen. Kan i ena stunden vara nakna och fulla av hål och revor, som i lätt förvirrade »Excuse Me Mr«, för att i nästa ögonblick bli episkt laddade. De tydligaste exemplen här är stråkprydda »Power of the Gospel« — plattans i särklass vackraste låt — och »God Fearing Man«, som klockar in strax under tolv minuter, men känns som högst fyra.

På det stora hela är »Fight For Your Mind« en enastående insats, främst av Harper själv, men också av hans lilla tajta band — basisten Juan Nelson och det 19-åriga trumfenomenet Oliver Charles, vars trumstockar aldrig är där man hade kunnat vänta sig. Och ändå svänger det något ohyggligt. Blues kallas det visst.

Micke Widell

Filed under: Album #14, Betyg 09, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: