Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #21] Memphis på CDis


FRANK STOKES

Creator of the Memphis Blues

Yazoo/MNW ILR

Stokes föddes på 1880-talet och redan innan hans sekel gick över i vårt spelade han på gatorna i Memphis. Han var en »songster«, med såväl blues som vaudeville och uråldriga folksånger på repertoaren. Den här underbara CD:n, med inspelningar från slutet av tjugotalet, koncentrerar sig på bluesen, men ger prov på ett rytmiskt driv och en berusande sångglädje som skulle kunna vara rock’n’roll.

FURRY LEWIS

In His Prime

Yazoo/MNW ILR

När The Rolling Stones spelade i Memphis på den amerikanska nationaldagen 1975 såg man till att konserten kraftigt försenades. Anledningen var att gruppen insisterade på att låta Walter »Furry« Lewis — en enbent, cynisk och mycket vis bluesman — inleda festligheterna. Det var då nästan femtio år sedan han gjorde sina första inspelningar. Han var på den tiden inte lika intensiv som Stokes, men hans ironiska och ofta halsbrytande filosofiska texter äger en alldeles egen charm. Att han tillhör en tid då bluesen inte entydigt var blues visas av att den ljuvliga melodin till »I Will Turn Your Money Green«, en av hans mest kända låtar, kan härledas till en gammal fiollåt från artonhundratalet.

MEMPHIS MINNIE

Bumble Bee

Indigo/Border

»Hon spelar ju gitarr som en man«, sa Big Bill Broonzy med en blandning av beundran och bestörtning när han fick stryk i en bluesduell i Chicago på trettiotalet. Memphis Minnie var bluesens tuffaste dam. Hennes tvåhundra inspelningar rymmer blodfylld deltablues, blixtrande gitarrduetter (hon hade för vana att gifta sig med sina medgitarrister) och mer utåtriktat kommersiella saker som blivit odödliga blues-evergreens. Den här CD:n rymmer ett snyggt urval ur hennes produktion mellan 1929 och 1941. »When the Levee Breaks«, som Led Zeppelin gjorde en cover på, finns naturligtvis med.

CANNON’S JUG STOMPERS

The Complete Works 1927-1930

Yazoo/MNW ILR

Ett jugband hade en sättning som förutom en »jug« (ett krus) kunde innefatta såväl banjo och fiol som kazoo och munspel. Det var dans- och festmusik, mest inriktad på att förnöja och att få folk på fötter. Företeelsen var oerhört populär i Memphis — Frank Stokes hade ett jug band, Memphis Minnie hade ett och Will Shade drev det allra mest populära, The Memphis Jug Band. Mina favoriter är det mer bluesiga Cannon’s Jug Stompers, med den ypperlige munspelaren Noah Lewis i frontlinjen.

SLEEPY JOHN ESTES

I Ain’t Gonna Be Worried No More

Yazoo/MNW ILR

Sleepy Johns klagande, intensiva röst ger honom en omedelbart identifierbar stil, men det är framför allt som kompositör han är ihågkommen. Hans texter är ofta djupt personliga, fyllda av socialt sammanhang och låtar som »Diving Duck«, »Drop Down Mama« och »Someday Baby« är outslitliga i bluessammanhang. Han levde ett rätt fattigt, eländigt liv och Ry Cooder har berättat om hans hem, med jordgolv och utan el. När han på sextiotalet skulle spela på sin elgitarr fick han gå över med sladden till grannen, som lät honom plugga in en stund.

HOWLIN’ WOLF

Memphis Days vol 1 & 2

Bear Family/import

Inte mycket behöver ordas om the Howlin’ Wolf. Han var en av efterkrigstidens allra största bluesmän, och i de inspelningar han gjorde i Memphis i början av femtiotalet finns en alldeles speciell urkraft. De två volymerna av »Memphis Days« kompletterade med Ace-CD:n »Howlin’ Wolf Rides Again« ger er alla dessa.

DIVERSE ARTISTER

The Sun Records Story

Charly/Amigo

Den hittills bästa översikten över Sam Phillips produktioner för det legendariska skivbolaget Sun. Med bra ljud och ett utmärkt urval, koncentrerat och ändå tillräckligt innehållsrikt. 112 spår på fyra välfyllda CD, kompletterade med en nästan hundrasidig bok, späckad med information och historiska foton. Elvis får vi av kontraktsskäl leta efter på annat håll, men annars finns här det allra mesta av det allra bästa. Från bluesmän som Sleepy John Estes, Ike Turner, Joe Hill Louis, Walter Horton, Little Junior Parker och Howlin’ Wolf till rock’n’roll-legender som Carl Perkins, Jerry Lee Lewis, Roy Orbison, Warren Smith, Billy Lee Riley, Sonny Burgess och Charlie Rich. Men också säregna genier och obskyra hjältar som Harmonica Frank, Howard Seratt, Ray Harris och Hardrock Gunter.

ELVIS PRESLEY

The Sun Sessions

RCA/BMG

Elvis var komplicerad. En rätt korkad lastbilschaufför från Memphis, som inom loppet av ett år skulle förändra världen. Han hade nämligen en gudabenådad förmåga att ingjuta det simplaste material med känsla och sexuell laddning. Närvaro. Som i den svarta musiken. Och Elvis verkliga storhet låg just i det faktum att han sparkade upp dörren till denna mycket, mycket mer spännande musikaliska värld. Att han kanske själv egentligen inte fattade vad han gjorde märks allra mest på dessa tidiga Sun-inspelningar — han är glupskt hungrig, stingsligt rastlös och helt och hållet instinktiv. Utan beräkning, utan något att bevaka. Världen ligger ofattbart vidöppen i en serie inspelningar lika självlysande och tidlösa som Robert Johnsons nakna trettiotalsblues.

CHARLIE FEATHERS

Gone Gone Gone

Charly/Amigo

Feathers var en mytoman och rakt-upp-i-ansiktet-skitstövel, som Sam Phillips inte kunde hantera. Och förmodligen ingen annan heller. Men han har en enorm talang, både som låtskrivare och som blodisande intensiv sångare. Sina bästa femtiotalsinspelningar gjorde han för Sun och King, alla finns på den här omistliga CD:n. Komplettera gärna med »Rock-a-Billy« på Zu-Zazz och »Uh Huh Honey« på Norton, så har ni allt bra han gjort ända in på sjuttiotalet.

JERRY LEE LEWIS

Up Through the Years

Bear Family/import

Sam Phillips är på resa när Jerry Lee gör sin första inspelning i Sun-studion. När Phillips kommer tillbaka behöver han inte höra mer än tio sekunder på den hastiga demoinspelningen för att veta att han ska ge ut den, ett par dagar senare ligger den på skivdiskarna. Phillips känner igen det genialiska när han hör det. Och självfallet klarar ni inte Jerry Lee-samlingen med den handfull spår som finns i ovanstående Sun-box. Skaffa den här välgjorda enkel-CD:n eller, ännu hellre, en box med mannens samtliga Sun-inspelningar.

BOOKER T. & THE MG’S

The Very Best of Booker T. & The MG’s

Rhino/Amigo

Musikerna hade hamnat i Stax-studion, lite slumpmässigt och utan att ha spelat tillsammans tidigare, för att backa Billy Lee Riley. Inspelningen gick inte så bra och efter en paus var Riley försvunnen. För att fördriva tiden spelade man på skoj in två låtar. Resultatet: »Green Onions«, en av de fräckaste instrumentallåtarna någonsin. Inspelningen blev en hit på sensommaren 1962 och den till en början namnlösa gruppen var ett faktum. Det här är en näst intill definitiv samling, men egentligen finns gruppens allra bästa prestationer på andra ställen. Under hela sextiotalet kompade man i princip alla Stax-artister, både på skiva och scen. Och definierade på så vis bolagets unika, genomfunkiga sound.

OTIS REDDING

The Definitive Collection

Atlantic/Warner

Redding, prototypen för soulmusikens utlämnande kärlekspredikanter, var en av dem som tryggt lutade sig mot Al Jacksons så självklart orubbliga trumspel och Steve Croppers korthugget smakfulla och tydligt Lowman Pauling-influerade gitarrspel. Redding är lätt att underskatta — han var inte världens mest nyanserade sångare — men hans namn står på allt för många av soul-musikens mest odödliga klassiker. Och de finns alla på den här samlingen.

SAM & DAVE

Sweat It Out/Anthology 1965-1971

Rhino/Amigo

Stax svettigaste och mest obönhörliga förkunnare av soulbudskapet. Den explosiva duon radade upp hit efter hit, alla skrivna av radarparet Isaac Hayes och David Porter. Avgrundsdjupa ballader och muskulöst framfusiga uptempo-nummer, allt framburet i ett bländande och allt förklarande gospelrus.

ISAAC HAYES

Hot Buttered Soul

Stax/Amigo

Hayes egna inspelningar, från slutet av sextiotalet och några år framåt, är viktiga byggstenar i sjuttiotalets soul- och funkbygge. Utan honom ingen Barry White och det tidiga sjuttiotalets Sly Stone hade definitivt varit några idéer fattigare. »Hot Buttered Soul« från 1969 är den platta som fortfarande håller bäst, påfågelaktigt sensuell och rytmiskt laddad i all sin orkestrerade och uppblåsta elegans.

ALBERT KING

King of the Blues Guitar

Atlantic/Warner

Stax spelade inte in mycket blues. Men LP:n »Born Under a Bad Sign« från 1967, med ett osedvanligt tungt MG’s tätt upp i ryggen på Albert King, är å andra sidan ett av de verkligt klassiska av sextiotalets bluesalbum. Den här CD-utgåvan har dessutom utökats med sex bonusspår, hämtade från singlar från samma tidsperiod. Funkdränkta danslåtar, drivande instrumentalare och djupaste gitarrblues i perfekt förening.

DIVERSE ARTISTER

Stax Gold/Hits 1968-1974

Stax/Amigo

1968 såldes Stax till oljebolaget Gulf & Western, vilket resulterat i att rättigheterna till bolagets inspelningar i dag ägs av två olika bolag. Atlantic/WEA kontrollerar de tidiga inspelningarna, Fantasy de senare. Den här oantastliga samlingen täcker in dryga tjugotalet av de milt sagt utsökta hitlåtar bolaget lämnade ifrån sig efter ägarskiftet — från Johnnie Taylors »Who’s Making Love« och Judy Clay och William Bells »Private Number« över Bells egen »I Forgot to Be Your Lover« och Carla Thomas-mästerverket »I Like What You’re Doing to Me« till en rad av lika mästerliga Staple Singers-spår, Mel & Tims »Starting All Over Again« och Shirley Browns äktenskapsdrama »Woman to Woman«.

JAMES CARR

The Essential James Carr

Razor & Tie/Amigo

James Carr spelade under åren 1966 till 1969 in en rad fullständigt knäckande singlar och två LP för Goldwax Records. Och i sina största stunder överskuggar han allt Otis Redding, Percy Sledge eller Wilson Pickett kom i närheten av. En vemodig och sårbar, förkrossande ensam röst. Ofta fylld av desperation, men aldrig på ett sätt som hotar slutresultatet. Hans inspelningar är kontrollerade, knivskarpt koncentrerade mitt i det känslomässiga kaoset.

Med undantag för en upphöjd, Muscle Shoals-inspelad version av bröderna Gibbs »To Love Somebody« gjordes alla de här inspelningarna i Memphis. Musikerna som spelade bakom honom var det studiogäng som senare skulle flytta in i Chips Momans studio och spela på både »From Elvis in Memphis« och »Dusty in Memphis«. Kompet och soundet på plattorna är fortfarande i dag ett litet under — muskulöst och samtidigt nertrimmat, genomfettat funkigt och ändå rikt på nyanser.

O.V. WRIGHT

The Soul of O.V. Wright

MCA/BMG

O.V. Wright kom från gospelgruppen The Sunset Travellers och hans Backbeat-inspelningar brinner med gospel-glöd och helig eld. »Don’t Let the Devil Ride« blev »Don’t Let My Baby Ride« och producenten Willie Mitchell finslipade sina produktionsmetoder i väntan på Al Green. Den mörkt uppgivna och hjärtslitande »A Nickel and a Nail« tar Greens formel djupt ner i James Carrs svarta hål. Det är knappt man reser sig efteråt. Wright är en av de riktigt stora och det finns alldeles för lite av hans inspelningar på marknaden. Får ni inte tag i den svåråtkomliga japanska boxen får ni nöja er med den här enkel-CD:n.

DIVERSE ARTISTER

Hi Times/The Hi Records R&B Years

Hi/MNW ILR

Hi Records startades redan 19S7, men det var inte förrän Willie Mitchell i mitten av sextiotalet började producera soul som bolaget erövrade sin position som Memphis näst mest legendariska. Den här boxens tre CD sammanfattar på ett utmärkt vis bolagets verksamhet under Mitchells tid. Med avstamp i Mitchells egna instrumentalhits tar den oss till Ann Peebles, Al Green, Otis Clay och en av den klassiska soulmusikens sista verkligt guldkantade perioder.

ELVIS PRESLEY

From Elvis in Memphis

RCA/BMG

»From Elvis in Memphis« är en av sextiotalets allra bästa soulplattor. Det är en för Elvis ovanligt naken och känslosam platta, men det är också en fräck och jublande platta med Memphis hela musikarv inom sig. Det är som om han vill ta revansch för alla de bortkastade åren, med sina pinsamma filmer och sömngångaraktiga studiobesök.

Den vilda hunger på livet som drev Sun-inspelningarna framåt finns naturligtvis inte här. I stället hör man en mognad och en livserfarenhet som han under lång tid hållit gömd eller tillbakahållen. Här finns liv och känsla, hopp och förtvivlan. En sinnlighet, som glider över i ett gospelaktigt rus och tillbaka igen i öppen sexualitet. Han blandar soul, blues och country på ett sätt som suddar ut alla gränser mellan de olika musikstilarna. Han gör det dessutom som om det vore fullständigt naturligt att göra det, som om han över huvud taget inte skänkte det han gjorde en tanke. Det är en platta byggd på rå känsla och ren instinkt.

BIG STAR

#1 Record + Radio City

Ace/Amigo

Två skruvade popklassiker, vackra och djupt oroande på samma gång, på en och samma CD. Självfallet rekommenderas även »Sister Lovers« (Rykodisc) — en ännu mer skruvad och oroande, och ännu vackrare, platta.

TAV FALCO’S PANTHER BURNS

Behind the Magnolia Curtain

Triple X/import

Gustavus Nelson började sin karriär som dansare och mimartist, ofta i anslutning till spelningar med Mud Boy & The Neutrons. Han adopterades av Alex Chilton och tillsammans bildade de gruppen Panther Burns. På sin debutplatta gjorde de anti-musik av förtjusande slag — naivt och slamrigt, vulgärt och frånstötande, en drucken barsväng längs Memphis syndfullaste gator, en lika logisk som provocerande blandning av blues, rockabilly och exhibitionistiskt utanförskap.

Det har blivit många Falco-plattor sedan dess, alla lyssningsvärda och lika kärleksfulla i sitt förhållande till söderns traditioner, men ingen är lika bra som den här.

MUD BOY & THE NEUTRONS

They Walk Among Us

Koch International/import

Vi väntar fortfarande på en återutgivning av Jim Dickinsons »Dixie Fried« men den här CD:n ger oss de bästa spåren från de två suveräna album han gjort under täcknamnet Mud Boy. Sleepy John Estes, Bob Dylans »Memphis Blues Again«, Bo Diddley, »Dark End of the Street«, Buffy Sainte-Maries »Codine« och en fantastisk Sir Mack Rice-låt i en mix som aldrig kunnat blandas till någon annanstans än i Memphis.

CHARLIE RICH

Pictures and Paintings

Sire/import

»Pictures and Paintings« från 1992 var en återkomst till Memphis. Det är en sinnlig, midnattsblå tripp genom allt det som var bra med Charlie Rich. Under en karriär fylld av frustration, begränsningar och besvikelser — han hade en mångsidighet som gjorde honom svår att marknadsföra, han kämpade mot ett. missbruk som gjorde honom svår att arbeta med — är det här förmodligen den platta där han mest är sig själv. Obehindrat och fullständigt avspänt glider han mellan jazz, blues och det land där Sinatra och Bennett är kungar. Rich gjorde musik avskalad alla pretentioner och all falskhet. Musik som följer känslan och stämningen, vare sig det handlar om smärta eller glädje.

DAN PENN

Do Right Man

Sire/Warner

Jim Dickinson säger att det finns femtio olika sidor av Dan Penn, den store låtskrivaren som gett oss bland annat »Dark End of the Street« och »Do Right Woman«. Här koncentrerar han sig på den lättjefullt tillbakalutade soulmusik han var med om att skapa i Memphis på sextiotalet. Med sanslöst bra musiker bakom sig tolkar han sina gamla klassiker på ett sätt man trodde var omöjligt. Kärleksfullt och ömt, men ändå med så mycket eget känslokapital att man tycker sig höra låtarna för första gången.


Lennart Persson

Filed under: diskografi, Lennart Persson, POP #21, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: