Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #21] Lee Baker

OCH ÄN EN GÅNG har vi fått det bekräftat. Livet har över huvud taget ingenting med rättvisa att göra. För en dryg månad sedan mördades Lee Baker; extraordinär gitarrist i Mud Boy & The Neutrons, och precis som Jim Dickinson en Memphis-profil av stor dignitet. Han efterlämnar fru och tre barn.

Baker mördades tillsammans med sin moster, Sally Snowden McKay, i dennas hem i Horseshoe Lake, Arkansas. Polisen har inget motiv, inga misstänkta.

Baker började spela som tonåring, i början av sextiotalet, i orkestern på W.C. Handy-teatern i det svarta området Orange Mound. Hans band Moloch gjorde 1968 en LP, som bland annat innehöll originalversionen av »Going Down«, för Stax-etiketten Enterprise. 1972 bildade han Mud Boy tillsammans med Dickinson. Vi har dessutom kunnat höra honom på Big Stars tredje, Alex Chiltons »Like Flies on Sherbert«, Dickinsons »Dixie Fried« och Sid Selvidges singer/songwriter-mästerverk »Waiting for a Train«.

Bakers käraste ägodel var en National-gitarr han en gång fått av blueslegenden Furry Lewis. Och precis som Lewis var han en ytterst personlig bluesmakare. Musikskribenten Robert Gordon sammanfattade hans musikalitet med orden: Han spelade med hela kroppen, och när kroppen rörde sig i takt med musiken var det hans själ som rockade någonstans där inne i den mäktiga kroppshyddan. Hans knotiga, gnisslande solon var suveränt berättade landsbygdshistorier, fyllda av humor och traktorkraft«.


Lennart Persson

Filed under: hej då, Lennart Persson, POP #21, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: