Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #21] Weeping Willows

Sångaren Magnus Carlson bär sitt Clash-märke på kavajslaget och sjunger »Always on My Mind« så att vuxna män fäller tårar i ölen. Andres Lokko har lyssnat på Weeping Willows.

From the pile of records that lay stacked haphazardly against the living room wall, Dwayne dug past albums by Chic, Monk and Parliament in search of the proper mood. It was an obscure cut on Otis Redding’s »Greatest Hits« called »Cigarettes and Coffee«. When Dwayne was young and his mother played it, the nuance had gone over his head. He’d preferred Otis’ »Satisfaction« and the frantic »I Can’t Turn You Loose«. Now Dwayne fully understood the song’s poignancy, and on this night, Otis’ voice — tender, strong, masculine, vulnerable — made him cry.
ur »Urban Romance«, Nelson George, 1993

VI SPELADE NYLIGEN ute på en punkfestival i Handen och mitt under en låt såg jag hur tårarna plötsligt började rinna ner för kinderna på några femtonåriga punktjejer i publiken. Under varje konsert vi gjort är det någon som har börjat gråta. Och det är verkligen sant. Fast det är framför allt snubbar som brukar grina. Det är väl därför den där spelningen i Handen kändes lite speciell för att det var två flickor vars ögon tårades, berättar Magnus Carlson om Weeping Willows, bandet han sjunger i.

Magnus Carlson är 28. Till yrket är han bartender. Han ser ut som en yngre Paul Simenon i The Clash och på skjortan har han mycket riktigt fäst en liten Clash-badge.

— Mina äldre kusiner var inne på The Clash och det var dom som förklarade för mig att Clash var bättre än Kiss. Och de hade ju rätt. Jag hade nog inget liv före The Clash, innan jag hade hört »Stay Free«. För det är ju i »Stay Free« precis allt har sitt ursprung.

— Allt som har med musik att göra kommer för min del genom The Clash. Det är ju bara därför jag började lyssna på reggae, country och soul. Jag hade aldrig fått för mig att lyssna på en Dr John-platta om det inte hade varit för The Clash. Tror jag i alla fall.

Nej, POP har inte uppfunnit Magnus. Han finns faktiskt på riktigt.

Och han har en av de bästa sångröster som hörts i det här landet. Så är det.

Fast Weeping Willows är egentligen ett ganska osannolikt band.

De är sju män i trettioårsåldern. Alla har de, med undantag för Magnus, spelat med så vitt skilda svenska artister som Ulf Sturesson, Ståålfågel, Olle Ljungström och till och med det svenska reggaebandet Calcutta Transfer. För att bara nämna några. Och en del av dem utgör vid sidan av Weeping Willows Stefan Sundströms kompband Apache.

Bandmedlemmarna Magnus, Stefan, Anders och Thomas sitter runt bordet i en källarbar på Södermalm och försöker få något slags ordning i den lite udda historien om Weeping Willows.

— När vi spelade i Apache med Stefan Sundström så råkade vi bara hamna på ett hak där Magnus sjöng med sitt rockabillyband och vi tappade hakan så fort han öppnade munnen, berättar Stefan.

Det var fyra år sedan. De bestämde sig för att starta ett band, de döpte sig till Weeping Willows och deras namn började efter ett tag dyka upp på fester och tillställningar runt om i huvudstaden.

Men Weeping Willows hade inga egna låtar. De spelade bara covers, covers av låtar de alla älskade.

— Alla coverband är ju så hemska. Det är bara firmafest och nu-ska-alla-klappa-händerna hela vägen. Vi ville göra våra sentimentala favoritlåtar.

— Alla får ju ett väldigt stort utrymme i det här bandet. Och det är otroligt viktigt att inte framstå som antingen en förlängd arm av Apache eller som om det bara vore jag, säger Magnus.

I flera år spelade och repade de när de hann. Då och då dök de upp på någon fest och fick vuxna män att gråta i sina ölsejdlar när Magnus sjöng bandets favoritlåtar med Righteous Brothers, Willie Nelson, Elvis Presley, Roy Orbison och Hank Williams.

— Det är ju Magnus som har fått oss andra att lyssna på country, säger Stefan.

Magnus Carlson påpekar ofta att Weeping Willows är ett band. Han gillar inte att man fokuserar på honom. Men det är svårt att låta bli. Det känns att han har en väldigt klar vision om vad han vill med sina texter och med sin röst. Och så är han en karismatiskt person, han lyckas dra uppmärksamheten till sig vare sig han vill eller inte.

Musiken får honom att gråta. Han tar de stora gesterna på allvar. Han kan inte på något vis förstå hur någon kan fnissa åt, säg, »Unchained Melody«. Magnus hör bara den skräckslagna, naiva, desperata och vackra sång det egentligen är.

Jag får intrycket, utan att ens ha berört ämnet, att Magnus Carlson tillhör det fåtal som inte låtit reklamfilmsvärlden köpa ensamrätten till en sång som Ben E. Kings »Stand By Me«.

I Magnus Carlsons och Weeping Willows värld betyder »When a Man Loves a Woman« med Percy Sledge fortfarande något. Det är en sång, en av de allra starkaste dessutom, om en man som älskar en kvinna över allt annat. Det är väldigt många som inte längre kan lyssna på musik på det viset, som har glömt varför »When a Man Loves a Woman« spelades in, varför den över huvud taget skrevs och varför så många slöt den till sina hjärtan.

Sånger där hon har en annan. Jag önskar att jag vore blind när jag ser henne gå nedför gatan med sin pojkvän. Darling, I hunger for your touch. Om det är fel att älska dig så vill jag inte ha rätt. The Dark End of the Street. När vi ses på stan låtsas vi som ingenting, hennes pojkvän är ju min allra bästa vän.

— Att man älskar Righteous Brothers eller, säg, Roy Orbison och deras texter över allt annat beror ju på att man börjar växa upp och faktiskt inser att livet är svårt och då kommer många av de här låtarna som en skänk från ovan, som ett soundtrack till ens tillvaro, säger Magnus.

— Och Weeping Willows musik är verkligen uppriktig. Vi skriver texter om precis det man känner om relationer och om kärlek.

Weeping Willows var tvungna att börja skriva sina egna låtar. Och det är några av dem, som just nu cirkulerar på en demokassett, som är skälet till att vi sitter här och pratar. Har man tidigare spelat oantastliga och personliga versioner av sånger som »Always on My Mind« och har The Clash som sitt absoluta favoritband har man satt ribban ganska högt. En av sångerna på demon, »Broken Promised Land«, uppfyller alla bandets ambitioner. Det är inte bara en av de bästa svenska poplåtar om flicka som lämnar pojke jag hört på länge, utan en av de bästa låtar jag över huvud taget hört på flera år.

— Det är ju först nu som vi verkligen börjat hitta ett eget sound, det där som vi har letat efter hela tiden har börjat utkristalliseras.

Och vad exakt är det?

— Någonting mitt emellan Walker Brothers »Another Tear Falls« och Roy Orbisons »It’s Over« tror jag, säger Magnus.

— Fast från början har jag skrivit alla låtar med Big Audio Dynamites »Sightsee MC« som förlaga. Det är en av världshistoriens bästa låtar, tillägger han.

— Fast en del av oss kommer ju från en annan tradition. Jag har ju spelat finsk tango med Kärlekens Jävla Trälar. Men Magnus hade en otrolig mängd idéer och låtskelett som var skitbra, säger Anders.

Låtarna som just nu cirkulerar på kassett kallar de själva för hafsverk. Jag håller inte med. Möjligen är de oslipade diamanter, men knappast hafsverk.

— De är ju inspelade medan vi fortfarande höll på att testa dem. Men det finns ju väldigt många halvfärdiga låtar utöver de här fyra. Fast vi behöver nog något slags respons för att kunna fokusera oss att fortsätta. Annars tar det kanske fem år till innan vi kommer vidare, säger Stefan.

— Äh, det där löser sig, säger Magnus. Jag kommer ju på en låt om dagen. Minst. Det här bandet bubblar ju hela tiden. Anders skriver musik hela tiden. Och för mig är det viktigt att sjunga ord jag menar.

— Kan jag inte skriva en text som betyder något är det bättre att låta musiken förbli instrumental.

Varför började du skriva texter?

— Jag har alltid haft ganska svårt för att uttrycka mig med ord. Det är svårt att kommunicera med andra människor. Bara att hamna i en sån här situation gör mig jättenervös. Men om jag sjunger är det plötsligt mycket enklare. Så alla känslor jag egentligen skulle vilja förmedla när jag pratar med min flickvän får jag ut genom att sjunga i stället. Så jag tror att jag har en hyfsad sångröst för att jag är känslomässigt handikappad. Jag var ju tvungen att kompensera det där på något sätt.

— »Broken Promised Land« skrev jag tillsammans med Anders. Den är pompös och den är klyschig, men sanningen är ju ofta det.

— Jag för dagbok som något slag terapi. Och de dagar jag mår bra har jag inte skrivit ett ord i den där boken, men har man grälat och skrikit idiotiska grejer till den man älskar eller bara haft en för jävlig dag då skriver man desto mer. För det är då orden känns viktiga, det är då man måste försöka ta tag i sig själv och göra något åt det, säger Magnus.

— Vi har väldigt trassliga liv och relationer allihop. Och vi spenderar väldigt mycket tid med att prata om det med varandra i det här bandet. Och stöttar varandra så gott vi kan. För målet är ju att leva med våra flickvänner, säger de i munnen på varandra.

Men det är ju ganska personliga små historier som rullas upp.

— Det vill jag inte prata om egentligen, svarar Magnus genast. Men det måste ju finnas en stor dos av en själv i texterna. Det märks på artister om de sjunger låtar som de inte står för. Oavsett hur bra låtarna eller artisterna må vara.

Ni är ju inte precis så unga som debuterande poporkestrar brukar vara…

— Nej. Men man vågar nog inte släppa in de här känslorna när man är riktigt ung. Det behövs nog en viss mognad, en viss livserfarenhet för att våga öppna dörren. När man har gjort det och väl fått in den där känslan så sitter den ju kvar där för alltid, säger Anders.

— Vemod och melankoli behövs. Jag gillar inte ironisk musik, vad det nu är för något. Men i vårt fall är det väl extra känsligt eftersom vi balanserar på en ganska skör tråd. Jag är fullt medveten om att det skulle kunna finnas ett band som spelade samma sorts musik som vi gör och dessutom skulle ha kunnat välja att döpa bandet i fråga till exakt samma sak. Fast av fel anledningar.

Det är just i det här ögonblicket Magnus Carlson höjer sig en liten bit över nästan alla andra samtida svenska sångare och låtskrivare. För när resten av bandet börjar skruva på sig och mumla om hur de minsann inte är helt distanslösa, att musiken inte får bli överromantiserad, att de kan hålla dörren öppen och inte nödvändigtvis tar varenda rad på blodigaste allvar blir Magnus förbannad.

— Okej då, jag kanske är pretentiös. Men jag kan känna att jag kommer att börja gråta vilken sekund som helst när jag sjunger vissa av våra sånger, säger han. Det finns inga fallskärmar i musiken.

De andra kryper sakta till korset.

— Men man kan ju samtidigt vältra sig lite i den här känslan som musiken ger, svarar Anders.

— Och det är, trots alla band jag spelat med genom åren, först genom Magnus som jag vågat ta steget fullt ut och försökt spela musik med en klump i halsen. Och det är bara för att Magnus med sin röst är den första sångare jag har träffat som har täckning för att sjunga så här och som dessutom har en osviklig vilja att berätta de här historierna, säger Anders.

— Jag har alltid försökt sjunga som Emmylou Harris, säger Magnus. När jag hörde henne sjunga Scott Walkers »No Regrets« blev jag helt tagen. Vi gav henne en av våra demos när hon var här. Eller rättare sagt, vi bad en bekant lämna över den när hon var här i somras. Fast hon har inte hört av sig.

Varifrån har du fått den där rösten?

— Mina föräldrar var aldrig intresserade av musik. Min farsa hade en enda platta som han spelade ibland och det var Dean Martins »That’s Amore«. Och han har sagt att jag sjöng mycket när jag var liten, men varför jag gjorde det? Ingen aning. Sedan spelade jag trummor i ett punkband och sjöng bara i duschen. »Sixteen Tons« brukade jag waila i duschen. Fast då hade jag bara hört den med Redskins och hade ingen aning om vem Tennesse Ernie Ford var.

— Fast jag tänker ju inte precis på prärien när jag skriver texter, bara för att jag uppskattar en massa amerikansk musik. De var bara väldigt bra på att uttrycka sig där borta. Jag vill sjunga om livet.


WEEPING WILLOWS är aktuella med årets främsta svenska fyrspårsdemo.


Andres Lokko

Filed under: Andres Lokko, POP #21, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: